sexbarnsmamma

Har nyss skrivit ett argt mail.

Min Paula var till stan (Sundsvall) i lördags och gjorde sitt bästa för att shoppa upp sommarlönen ;-). Många fina kläder tror jag det blev, men bland annat en aprikos fin blus på Gina Tricot. När hon skulle betala den såg hon att det var en rätt stor fläck på ärmen, och hon undrade om hon fick dra av lite på priset (hon har sett mamma göra lika). Expeditien var dock av den snorkigare sorten och sa att hon kunde ta en annan blus av samma sort. Bara det att det FANNS inte en annan blus i samma storlek, så Paula undrade igen om hon inte kunde få dra av lite på priset. Nej minsann, det fick hon inte! Den där fläcken går säkert bort i tvätten sa snorkiga expediten. Då tisslade en annan expedit att hon nog skulle dra av tio procent men fröken snorkexpedit vägrade. Så Paula betalade sin blus och gick. Idag har hon gnuggat och tvättat och jo, fläcken (som såg ut som blod) försvann faktiskt helt. MEN. Såhär skulle garanterat snorkexpediten inte gjort om det varit jag eller nån annan "vuxen" som handlat.

Så jag tog och skrev ett rätt ilsket (men behärkskat) mail till Gina. Såhär får det inte gå till tycker jag. Unga tjejer är deras målgrupp, då ska de baske mig ta hand om dem också!

Annars är det som så att sommaren håller på att rensas bort för fulla muggar här. Eller håller på - jag är tämligen jättefärdig :-) alla sommarblommor borta, alla fönster putsade och sommargardinerna borta, solsängarna undangömda, regnkläderna framplockade. Det enda som är kvar är att låta vinterpälsen växa ut på benen, haha!

Och imorgon börja skolan igen. Suck och stön, åker sex och kommer hem sex. Det är lika bra att gå ut hårt från början... och öka på slutet ;-)

Ofta när man pratar barn och barnafostran är det många som tycker att gränssättning och ramar är det som är allra viktigast, grunden. Visst, det är omöjligt att ha barn och ungdomar kring sig utan att ha gränser och ramar – det är omöjligt för alla människor att leva i ett samhälle utan gränser och ramar. Jag tycker att det viktigaste av allt när man fostrar barn (egna och/eller andras) ofta glöms bort, nämligen självkänslan. Att ge sitt barn en stark självkänsla, en stark tro på sig själv och sina förmågor är för mig det allra, allra viktigaste som förälder och medvuxen.

Jamen, vad ÄR självkänsla då? Och varför är DET så viktigt? Viktigast, till och med..? Självkänsla är enligt wikipedia: egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmåend. Alltså att känna en stark tro på sig själv, att man duger precis som man är och att man förtjänar att må bra! Inte att förväxla med självförtroende, som ju också är viktigt att ha men som mer handlar om att man är nöjd med man gör, ens prestationer. För mig kommer ett gott självförtroende på köpet om man har en god självkänsla.

Om man har en stark självkänsla är man trygg i sig själv, litar till sin förmåga och är inte rädd att prova nya saker, att ständigt utmana sig själv. Som vuxen kan man själv jobba med sin självkänsla genom att prova nya saker, tänja gränser och på så sätt växa som människa. Barn måste många gånger har hjälp att komma framåt och tyvärr har ord som ”curlingförälder” och ”hönsmamma” många gånger en liten ömsint klang. Tyvärr skriver jag, för det är absolut ingen hjälp i världen för ett barn att ha en eller två föräldrar som omhuldar och ”räddar” barnet från allt från att sova själv till att knyta skorna…Barn vill framåt och utvecklas men bromsas många gånger.
 

Det finns två kvinnor jag vill nämna  som skrivit mycket om vilka förmågor våra barn besitter och hur vi som föräldrar och vuxna kan hjälpa våra barn framåt och det ena är Maria Montessori som föddes 1870 och blev Italiens första kvinnliga läkare. Hon lärde sig av och om barn genom att betrakta dem och ”all onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling” är ett begrepp som Montessori myntade. En annan kvinna som också lärt sig det hon kan om barn genom att leva bredvid och med dem är Anna Wahlgren. Hennes filosofi, liksom Montessoris, bygger på att barn har oerhörda förmågor och vi som vuxna, föräldrar, är deras vägledare – deras lärare. “Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet. När du växer, har du segrat” skriver Anna i slutraderna i sin Barnaboken. För mig är det vad självkänsla är; att stärkas i att våga välja rätt väg, som många gånger är den svåra vägen. Att inte vara rädd för  att möta motstånd, att tro på sin egen inneboende kraft. Och att veta att  ibland går det åt helsicke, men det är också nåt som hör själva livet till.

Det börjar redan med spädbarn, vill jag påstå. Om jag som förälder envisas med att tycka att min famn är det enda trygga, att tröst är det som behövs när barnet inte kan sova – ja, då har jag redan där visat att barnet inte kan själv och att jag som förälder inte tror på barnets förmåga att ens kunna sova själv. Sen kanske vi fortsätter med att tro att barnet inte kan lära sig krypa, för barnet skriker när det läggs på golvet. Det kånkas och bärs och hämmas. Faktiskt. När barnet ska börja gå kanske det köps hjälm, det vaktas och oroas halvt ihjäl för att barnet ska ramla. Något som ju är helt naturligt, det finns inte ett levande väsen som lär sig gå utan att trilla i början. De här föräldrarna ses ofta som lite mer engagerade, mer kärleksfulla än de föräldrar som puffar framåt och inte ger onödig hjälp. Frågan är om man vill ha ett barn för sin egen skull, som ska fylla ens egna behov  av att känna sig behövd eller om man vill förbereda sitt barn för att bli en trygg, stark vuxen..?

Som förälder vet man förhoppningsvis vad som är farligt och inte. Vi vet till exempel att det inte är farligt att prata i telefon, betala i kassan på Konsum, fråga efter vägen om man är vilse, dammsuga eller hänga tvätt, skära upp maten på tallriken eller sy i en knapp. Ändå envisas många föräldrar med att göra just de här sakerna åt sina barn, för att barnet tycker det är läskigt eller för att man kanske inte vill, helt enkelt. Jaha, och vid vilken ålder eller vid vilket tillfälle är det okej att INTE tycka det är läskigt eller när är det verkligen dags att göra det här då? När vi som föräldrar ledsnar, är det juste att vänta så länge? Nej, jag tycker inte det. Det ÄR läskigt första gången man ska handla själv och betala sina varor. Är man därtill ett ängsligt barn så kan det bli oändligt jobbigt. Hur göra? Ja, man kan träna hemma, gå igenom hur man gör när man handlar, vad man säger när man betalar, att man tackar och tar emot växel. Sen kan man följa med, stå lite bakom som stöd men man ser till att barnet faktiskt genomför det här, man får helt enkelt tvinga för barnets egen skull.

Att betala i kassan är bara ett av tusentals tillällen då vi föräldrar måste visao ch lära våra barn hur det går till i den här världen och för varje sak vi lär våra barn, för allt de själva lär sig att behärska så växer de som människor. Att som barn känna sig behövd, på allvar, är också oerhört viktigt. Ingen vill känna sig överflödig eller obehövd, alla vill höra till och känna sig behövd på allvar. Slipper man vara med och laga maten för att man "inte orkar" eller "inte har lust", ja då är man heller inte på allvar behövd. Då klarar sig alla andra bättre utan mig. Det finns inte ett barn eller en vuxen som tycker det är en angenäm känsla, även om man är en lat och bekväm person.

Ett barn med god självkänsla behöver inte heller hävda sig gentemot andra utan är trygga i sig själva. Jag tror inte det finns ett barn med en stark tro på sig själv som mobbar andra barn. Mina egna ungar kan bli tokiga på mig när jag säger att det faktiskt många gånger är mobbaren det är synd om. Men jag är övertygad  om det faktiskt är så – om det fick lov att läggas resurser på dem barn som är mobbare i stället för att ”bara” flytta dem från skolan och ge dem diverse straff,  skulle livet för de ungarna också kunna förbättras. De skulle få lära sig samarbeta, lyssna, prata och utvecklas för att stärka sin självkänsla.

Just språket och att prata med våra barn är också oerhört viktigt. Att ta sig tid att prata med sina barn från det att de är små. Att inte vifta bort, att inte skratta åt dem när de pratar och fantiserar, att inte vara ironisk mot mindre barn – ironi förstår man inte förrän i tonåren, en del greppar det aldrig riktigt. I morse berättade min yngsta att hon var en superhjälte som bodde i ett silvermoln, där godis var nyttigt och där alla hade magiska vingar och kunde skjuta ut värmestrålar om det var kallt. Hade jag skrattat åt henne här, hade hon helt säkert slutat berätta. Jag lyssnade utan att avbryta med bara ett OJDÅ eller AHAAA ibland, hon vet att hon var lyssnad på och att jag tog henne på allvar och det blev en fantastisk resa i hennes fantasi. Tids nog lär sig barn att det inte finns silvermoln, men så länge de kan få åka dit och delar med sig av sina resor tycker jag det är en förälders privilegium och plikt att följa med!

Och när livet är tufft, när motgången inte kan övervinnas, ja då kan vi finnas där. Kanske inte för att lösa vad-det-nu-är utan bara finnas där. För så är ju livet, och det förstår barn. Om vi bara låter bli att ”rädda” dem hela tiden från det som är svårt. Problemet är kanske att vi idag har alldeles för lite tid med våra barn. Om vi inte hinner träffa våra barn på dagarna kan vi inte heller få tid till att stärka deras självkänsla, lära dem hur livet går till. Det ansvaret läggs på andra vuxna. Som kanske inte heller har tid... Vilket ekorrhjul vi själva skapat, va? Ett ekorrhjul som stjäl viktig tid från våra barn, bara för att vi ska kunna leva på ett visst sätt och köpa vissa prylar. Som alltid, alltid är det barnen som får betala. Det är inte klokt, faktiskt!



Nej, kanske är det dags att vi funderar ett varv till för ungarnas skull. De har ju inte bett om att få komma till. Nog borde vi kunna ge dem mer tid så att vi kan lära dem hur det funkar att leva och att de kan lära oss hur det är att bo i silvermoln...

Men nu så har i alla fall sommaren tagit semester den också, till slut. Redan efter ett par dagars regnande och mulet väder längtar jag tillbaka efter tokvärmen. Hemska tanke om det dröjer till nästa år! Fast jag har hört rykten om att ryssarna tänker dela med sig av värmen mot helgen - hoppas hoppas :-)

I lördags for jag upp till Gastsjön, det var meningen att årets kurarträff skulle gå av stapeln då. Men eftersom vi blev för få kurare så ställdes själva bebiskurandet in och vi blev en liten men härlig skara kvinns som träffades ändå. Och en liten (hm, liten och liten...) bebis fick vi med oss i enmånaders goknulen Hilding som med mamma Jenny fick komma och standardmodellas. Men liten, nej det är han inte - Anna W räknade raskt om honom till en nästan tre månaders, dryga sex kilo redan och en mycket stadig kille med värsta Elvispolisongerna. Vad månde bliva!?! Förutom ovan nämnda var mina vänner Sussi och två av hennes sju barn med och Kristiina, som liksom jag kom utan barn för en äkta kacketräff ;-). Annas fina vän Bibban och ett av hennes barnbarn var också där så vi blev en härlig samling till slut ändå. Smaskigt grillat, mycket prat och skratt till sena natten sen hemfärd i går eftermiddag. Hoppas vi kan ses igen nästa sommar - SENAST!

Här snackar Anna och Hilding lite, få har hennes förmåga att verkligen nå fram till små bebbar. Kolla in hans goa smil:


Ute var det regnigt och grått:


Mamma Jenny med lille (!) Hilding i Annas kök:


Bibban och Smilla värmer varandra, bakom dem står Sussis Wille:


Sussis fina Maja med hennes kära hamster Dora:


Sussi och Kristiina fastnade visst inte på bild... inte jag heller... nåt sorts syndrom kanske ;-) Men himlans trevlig hade vi, tack rar ni alla för en härlig helg och som sagt, senast nästa sommar ses vi igen, så det så!!! Såklart ett speciellt tack och en varm kram till Anna som alltid öppnar sitt hem för oss, underbara mänska!

Nu ska jag kolla sista delen av Lotta på Liseberg. Eric Saade är med och småtjejerna är kvällen till ära uppe ända till programmet slutar för att njuta av den stora idolen. Jag har lovat att kika med dem. Vad gör man inte för sina ungar?

Här kommer några fler fina kort som jag fått av bästaste Bibban:

Kristiina, Jenny och Hilding njuter av den lilla sol som bjöds:


Jag och lilleman gosar:


Kramkalas i hallen innan hemfärd - så kom då också Sussi med på bild ;-)


Sådärja - nu är alla med! Vi hade visst inget syndrom, haha!