sexbarnsmamma

Det finns ju en baksida på varje medalj, och den fantastiskt goda chokladkaksbit som jag blev bjuden på igår när jag hälsade på min praktikplats innehöll tyvärr kolisar. Som mitt arma huvud inte gillar, så idag fick jag ett högst ovälkommet migränbesök. Vi var på familjedag vid skolan, solen sken och pang så bara kom det. Tur att momma bor nära så jag kunde skynda in till henne, få ett par diklofenak och sen däcka i hennes säng. Efter en par timmars sömn kunde jag se och prata igen (jag har en jätteknäpp migrän som ger syn- och talrubbningar) men fortfarande ikväll känns det som om jag gått en runda i boxningsringen...

När jag kvicknade till var det dags att traska över till Bea som fyller 21 härliga år idag! Hon och Rickard bor bara några dörrar från momma nu och de har fått så himla mysigt i sin trea. Filip hämtade hem Becka också så hon var med, och Paula och Johan kom också. Så det blev rätt fullt i trean ;-). Jag tror presenten från oss blev uppskattad - hon fick en one piece som passade henne perfekt! De bjöd på en suuupergod smörgåstårta, tänkte det var lika bra att göda kolismonstret en gång för alla men nu ska det inte bli mer på ett tag, så de så!

Fick mig i alla fall en liten prommis efter kalasandet, det var ljuvligt ute och verkligen vår i luften. Jag och Becka traskade hem, man får passa på att rå om henne när hon kommer hem. De tre små är lite möra efter all frisk luft. Från den ofrivillga husarrest vi haft på grund av kyla och magsjuka under senaste veckan till flera timmar ute sätter sina spår. Sen är de ju för roliga - nu till middan skulle jag överraska dem med lite cocacola till maten, för vi brukar aldrig ha det just till mat utan i så fall efter maten när det är lördag. Men då vi hade hemma efter allt magsjukekurande ville vi bjussa dem på lite "lyx". De förväntade applåderna och ovationerna uteblev, Alice sa: va, ska vi dricka COLA (och det var inte en glad fråga utan mer skeptisk ;-) och Frida skyndade sig att säga: vi kan väl få mjölk eller vatten istället? Så ibland tror jag vi vuxna tror att barnen vill ha nåt annat än de verkligen vill... Colan åkte in i skafferiet igen, haha!

Nu ser jag fram emot en lugn kväll utan skallebank, jag tror det är sista melloomgången och förhoppningsvis är det bästa startfältet hittills. Annars får vi nog se en eurovision utan svensk medverkan i maj, är jag rädd. Men smaken är som den berömda baken och det är väl tur det!

Jag tror att de flesta som pluggar under resans gång ställer sig frågan: ÄR det här rätt? Vill jag det här? Skulle jag ha gjort nåt annat? Fixar jag det här? Det är nog helt rimligt och klokt att fundera så här, jag tror det är bra att ställa sig lite utanför sig själv och försöka se med "andra" ögon på sin person och hur man agerar. Speciellt om man går en utbildning som involverar att arbeta för och med människor.

Själv känner jag mig hundra procent säker på att jag valt rätt utbildning, och den känslan blir starkare hela tiden under resans gång. Under praktiken blev det glasklart att det är socionom jag vill bli men jag tror inte jag hade tänkt så för tjugo år sen. Men visst tvivlar jag på att jag kommer att fixa det BRA, ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur attans svårt det är och hur mycket jag har kvar att lära. Och att jag egentligen har bara mig själv som verktyg den dan jag är klar OM jag blir klar! Såklart är den insikten skrämmande, det är inte direkt trasiga bilar som ska lagas... Lite har jag funderat på hur det är det här med vad man blir och vad man är. Blir man en socialarbetare? Eller är man det? Likaså med till exempel lärare - är man det från start, eller blir man det med tiden?

Såg "Debatt" med Belinda Olsson om just lärare och de problem lärare och barn brottas med i dag. Många intressanta synpunkter, en som fastnat var någon som sa att "om man inte är intresserad själv av det man undervisar kan man omöjligt få barnen intresserade" och det vet alla som gått i skolan att så är det.

Jag minns med glädje och värme min allra första fröken, en engagerad, varm, hjärlig nyutexad fröken som blev min stora idol, såklart. Hon älskade att läsa och lära oss läsa, att hitta glädjen i att läsa en bok, att skriva berättelser, att formulera oss. Grunden till all undervisning ligger i att behärska språket, för i alla ämnen måste man kunna läsa för att lära mer. Är inte den grunden stabil, ja då krackelerar byggandet efter ett tag och det man inte kan och tycker om blir heller inte roligt.

Att få en lärare som har läs- och skrivglädje, som själv njuter av det och kan förmedla det till barnen gör att vi får barn som också läser och skriver med glädje. Lite skrämmande då att det examineras lärare som inte kan stava ordentligt, inte behärskar det de ska undervisa i. Där tror jag lärarutbildningen har lite att tänka på. Likaså har socionomutbildningen att tänka på ett intervjumoment innan man antar elever till utbildningen så att de personliga egenskaper man har också värderas. Det kanske skulle behöva göras inom alla utbildninga som involverar jobb med människor i nån form. Jag menar, vem har inte stött på till exempel en läkare eller sjuksköterska som borde sitta och vända papper eller nåt sånt...

Som sagt, jag hade inte alls kunnat tänka mig att bli socionom när jag var tjugo. Det är det jag upplevt och den jag blivit under de här åren som fått mig att välja att bli det. Så jag kan inte säga att jag "är" en socionom, men jag tror att jag har de egenskaper som är bra att ha. Jag tror inte det passar alla att bli det och det är precis som det ska vara, hur skulle världen se ut om alla ville bli socionomer, haha! Men om man inte har en stark vilja att hjälpa, att möta människor, att vara nyfiken på de man möter, ett intresse - genuint - för andra människor, ja då kanske det inte är den här utbildningen man ska gå. Jag tror det är svårt att plugga sig till de här egenskaperna, lika lite som man kan plugga sig till att bli lång ;-). Att bli lärare är samma sak, brinner man inte för att förmedla det man kan, att få barn att växa (ja, nu menar jag inte på längden då, haha) och engagera, ja då kanske det inte är lärare man ska bli. Jag började själv lärarutbildningen och gick en termin och insåg att det inte var nåt för mig. Jag är ingen "undervisande" och fängslande person utan mer en diskuterande, funderande... kanske ;-). Däremot kan jag tycka att min sonhustru (ja, det finns väl inget bättre ord trots att de inte är gifta) är som skapt att vara lärare. Hon har det liksom "i blodet", det kommer naturligt för henne. Och så går hon ju lärarutbildningen då, förstås ;-).

Så här står det i de yrkesetiska riktlinjerna för socionomer, kan vara bra att fundera på:

Det bemötande man väljer kan dels vara uttryckför en personlig grundinställning till andra människor, dels handla om en professionell bemötanderepertoar. Handläggarens hållning i ett ”offentligt möte” kan beskrivas med ett flertal nyckelord, till exempel: empati, respekt, ansvar, engagemang, tillit, varsamhet, jämlikhet, ödmjukhet och uppriktighet.

 

Fina ord och det vore förmätet att säga att hejhopp, precis så här är jag - lite väl pompöst, liksom... Men lite måste man nog känna igen sig i den här formuleringen om man ska bli en bra socionom, både för sin egen och andras skull.

Så: är man eller blir man sin titel? Kanske är det 50-50? Men visst behövs det en sorts extra gnista för att utbilda sig till ett yrke som innebär arbete med och för människor, jag tror inte man väljer det för pengarna ;-) och det kanske är bra på ett sätt. Då får man de "passionerade" till de yrkena, för karriäristerna lär välja nåt annat som innefattar mer lön...

Idag var jag förresten upp och fikade på min praktikplats, och oj vad roligt det var att se alla. Eller de som var där, några saknades. Jag längtar verkligen tillbaka! Men det får bli sen, jag ska ju praktisera om ett år igen ;-) Först har jag lite kurser att bli klar med, i måndags började missbrukskursen och så är det två kurser till innan sommaren. Snabbar ryck och lite dötid! Då slipper man ha tråkigt i alla fall :-)

Lite bilder lite hursomhelst, ingen ordning alls på vartenda dugg som Pippi skulle ha sagt :-)




Svärmor vid Stensjöarna. Det gäller att kolla kvaliten innan man grillar ;-)


Tiger njuter av vårsolens första strålar, kanske tänker han på alla goa råttor som gömmer sig under snön...


Matlagning


Välkommen till oss Mollis!


Frida, glad som vanligt!


Jag lär mig dricka öl i Prag


Frida som bebis. Nyss och ändå länge sen...


Tiger sitter och funderar på om det är värt att gå ner och bli kall om tassarna...


Frida och Alice


Julafton, väntan är lång...


Becka tränar inför en konsert för några år sen


Käraste Dixie, världens bästa hund.


Vårt hus i vinterskrud


Darlingen på bron innan huset blev målat


Vintermorgon


Alice i Haverö kyrka på Olines första skolavslutning


Kärlek! Förlovning!


Midsommarstången kläs


Paula och Rickard


Momma och Frida på väg ner till Stornaggen, min barndomsstrand


Min äldste tar studenten


Till Torssjön åker vi och fiskar, grillar och vilar när batterierna behöver laddas


Becka och Alice, som tvillingar trots alla år emellan


Oline testar fiskelyckan


Stolt plastpappa med bonuskidsen!


Frida på väg på fisketur


Paula på avslutningen i nian


Laxvik, Halmstad. Paula testar havet första kvällen.


På väg till Ringdalsdammen för ett kvällsdopp


Vårt hus sett från Ljungan


Decemberdag, ljusare än så blir det inte då


På väg ner till vattnet för att leka - finns det roligare ställe när man är barn?


Förra vintern var också kall...


På väg in i skogen på höstäventyr


Potatisplockning och Docka ville absolut vara med


Ringdalen


Docka, världens snällaste häst!


Höstfors

Har precis mumsat på en jättegod broccoligratäng, köttfärslimpa och en superenkel, god tomatsås! Jag brukar inte gilla tomatsås men den här var inte sådär blaskig och tomatig utan smakrik och GOD helt enkelt. Förresten, inget med LCHF är väl egentligen blaskigt ;-) Delar med mig av goda såsen här, den är (också) från favvoboken LCHF - husmanskost:

1 vitlöksklyfta
2 msk smör
1 burk krossade tomater
3 dl vispgrädde
2 msk kalvfond
½ dl hackad, färsk basilika
½ tsk salt
2 krm svartpeppar

Skala och hacka vitlöken. Fräs vitlöken tillsammans med smör i en kastrull. Tillsätt krossad tomat, vispgrädde, kalvfond, basilika, salt och peppar. Låt småputtra i cirka tio minuter.

Jag kan tänka mig att den här såsen kan användas till i princip det mesta, kryddingen kan man variera efter smak.

LCHF är enkelt och gott, jag mår så himla bra av den kosten. Eller "den kosten" låter som om det är nån sorts specialkost, men så är det ju inte. Det enda man gör är att slopa alla kolhydrater, och det är inga konsigtheter alls med det. Förutom att må bra: man är aldrig sötsugen, magen mår tippelitoppen, man är piggare, hyn håller sig i skinnet (haha!) och migränen är puts väck, så ska man ju gå ner i vikt också. Där har inte jag hamnat än, men det kommer, det är jag säker på. Min stackars kropp är så van vid att bli misshandlad och svältfödd mellan varven, så själva förbränningsugnen har gått i baklås och vägrar samarbeta.

Jag tror inte det finns en enda diet jag inte testat genom åren - det började när jag fått Rickard för tjugo år sen och vägde 63 kilo och tyckte jag var fet (hahaaaa) och gick med i Viktväktarna. Sen har jag varvat VV med soppdieter av olika slag, GI, banandiet, äggdiet, viktklubb, rikshospitalets nånting - ja, you name it så kan jag lova att jag testat det. Varvat med rena svältperioder när jag knappt ätit nåt alls då. Så när jag hittade LCHF för ett par år sen verkade det nästan FÖR bra - äta MAT! GOD mat! Ja, jag blev frälst och det funkade skitbra. Men eftersom tålamod sällan varit min allra bästa vän, blev jag lite (läs mycket) frustrerad när jag efter ett halvår bara tappat sju, åtta kilo i vikt. Och började tänja på gränserna, det blev lite pasta, lite godis, lite bröd och sen försvann det där lite och blev lagom och sen mycket... Kilona kom såklart tillbaka som en bumerang, och med dem missmodet, migränen, ont i lederna...

Så strax före jul kände jag att nu är det nog och bara la av med kolisarna igen. Efter några dagars huvudvärk och humörsvängningarna, när sockret skulle ur kroppen, började jag må bra igen. På den vägen är det, det här är ingen diet utan ett sätt att leva och må bra helt enkelt. För resten av livet! Så jo, jag är lite LCHF-religiös men jag förstår ju att det inte passar alla. Viktväktare, tallriksmodellen eller liknande är säkert toppen för en del, men för mig funkar det inte att leva så. Huvudsaken är att man hittar det som passar och som man mår bra av :-)

Till slut ska väl min förbränning lita på mig och börja jobba bort fettet också. Jag får bara jobba lite mer med mitt tålamod ;-)

Söndagmorgon och perfekt läge att sitta med en kopp kaffe och fundera lite över veckan som gått ;-)

I går var det ännu en deltävling i melodifestivalen, en deltävling som sällar sig till ännu en i kategorin "vad-är-det-för-skitlåtar-som-valts-ut?". Näe, jag är inte imponerad, de två som var godkända i går var femtiotalsgubbsen Playtone och Idol-Sebastian, så döm om min förvåning när Sebastian åkte. Han kom inte ens med till andra chansen! Däremot gick söta flickfavoriten Erik Saade vidare, det hade nog inte spelat nån roll alls vad han sjungit så hade det gått vägen. Men det som slog mig allra mest under kvällen var hur extremt tondöva många var. Nästan så att DET blev en prestation i sig, för jeeesus vad det gnisslades på tonerna. Riktigt pinsamt, var tvungen att ta fram röda skämskudden...

Inte blev det nåt av den planerade skidåkningen för mig och Oline i går, det var stadiga trettio minus så det var bara att glömma. Nu är det bara hälften så kallt, så kanske kan vi ge oss ut i dag en sväng. Men mina armar har lite ont, jag tog mig i latkragen och for och tränade i stället för åka skidor och det känns i det gamla gäddhänget vill jag lova ;-) Eftersom veckan står för dörren och den ser ut att bli rätt hektisk så får jag passa på när det är helg att hålla i träningen, fördelen är att det är så lite folk där då.

Annars har det varit en sån här skön och avslappnad helg som det bara kan bli när man haft en kurs klart och gjort tentan. Jag är ICKE som folk veckan innan tenta, stressad, nervös och har tankarna på det som måste in i skallen. Och så var tentan inte förräna klockan två på fredan, så hela fredagförmiddag gick åt till att våndas och bläddra i alla anteckningar. Så det var ren lättnad att få sätta sig och skriva, trots att det vid första anblicken blev totalt blankt i huvet och allt jag försökt packa in där bara rann bort som fettet i en teflonpanna, haha! Men efter ett tag lyckades jag fånga några av de bortflytande tankarna och skrev och skrev, men allt kändes ju inte så där tippelitoppen kan jag säga... Jaja, det kändes som om jag sprungit ett maraton när jag kom hem, slut i både kropp och knopp men så lätt att andas - det var ljuvligt att komma hem till god middag och helgglada ungar och gube! Tror nog aldrig jag kommer att vänja mig vid det här eländiga tentaskrivandet, och ve och fasa kommer nästa tenta redan om fyra veckor. Missbruk är nästa område som ska avhandlas, tempot är som sagt högt med långa föreläsningsdagar och mycket litteratur som ska plöjas. Så i dag ska jag helga vilodagen och försöka ladda de berömda batterierna.

Nu ska jag ta och fundera ut vad vi ska äta till frulle, kanske drar vi på det lite till så det blir frunch. Innan dess måste jag nog hjälpa Frida lösa ett litet Mollis-problem: Frida sitter och lägger pussel och Mollis stjäl hela tiden bitarna av henne, den busen! Så jag tror jag går och ger Mollis till Oline, hon brukar få henne lugn. Oline har ett sånt där inneboende lugn som smittar av sig på alla, tänk vilken fin egenskap. Alice sitter och lyssnar på gamla mellolåtar, just nu hör jag Sareks "jag ska följa dig genom eeeld och vaaatten...", tänk vad bra DEN var då! Skulle ha varit med i gårdagens startfält och sopat rent :-). Far i huset har sovmorgon, vi brukar köra varannan på helgerna.

Men först av allt ska jag ta på ett par strumpor, det är kallt om tassarna :-)

Så länge man är nöjd utvecklas man inte, utveckling gör oftast ont. Jag försöker tänka så just nu när en tenta flåsar mig i nacken och det är ohemult mycket att plugga in. Det SKA inte vara lätt, att möta motstånd och klara av det gör att man växer som människa. Det är väldigt lätt att fastna i sin bekvämlighetszon och nöja sig med det, människan är lat och bekväm av sin natur ;-)

Jag tänker på för ett tag sen när jag skulle få med mig Oline ut på skidor. Hon blev så arg och sur på mig, för hon kunde ju inte! Jag fattade ingenting, hur kul är det att åka skidor när man inte kan, liksom!?! Då pratade vi länge om hur det är när man ska lära sig nåt nytt: gå, cykla, simma, läsa... ingenting kan man direkt från start, det kräver många skrubbsår, mycket blod och många tårar innan man behärskar nåt nytt. Man måste helt enkelt säga åt hjärnan att nu bestämmer jag och jag ska lära mig detta! Under tiden vi (jag...) pratade så såg jag hur Oline sträckte på sig och till slut klev hon upp från sängen och sa: ta fram pjäxorna då så går vi väl ut och åker..!

Vilket vi gjorde, och hon trillade. Och svor (lik sin mamma, haha) och upp igen och iväg. Gång på gång, och oj vad stolt hon var! Jag tror hon växte ett par deci den där förmiddan, och det är DET som är att bestiga berg! Olines Everest var skidorna, mitt Everest är just nu att klara tentan på fredag.

Men det har känts tungt ett tag, riktigt tungt. Lite ovant, jag är oftast positiv och den som peppar andra. Jag har varit - eller är rättare sagt - trött och har tappat den berömda sugen. Jag vet inte om det är kursen jag läser, det är mycket elände om misshandlade och utsatta barn och jag kanske lagrar det omedvetet. Jag försöker väga upp med skojsiga saker och lättsamma tv-program, men jag blir ju så himla TRÖTT så jag bara somnar så fort jag sätter mig i soffan. Tränar gör jag ju också men det har inte heller gett den effekt jag hoppats på i form av pigghet. Jaja, kanske är det så enkelt som att den här eviga vintern och kylan gör en extra modstulen, tror inte jag har längtat efter våren så mycket som nu nånsin tidigare...

Nej mina vänner, nu är det dags att ta på sig kängorna och börja klättra en bit mot toppen ;-)

Söndagmorgon, kallt ute, tyst i huset. Bara jag och Oline vaken, hon är lika morgonpigg som sin mor... Jag ska skjutsa syster yster och hennes son till tåget om en stund, annars kanske jag hade legat kvar i sängvärmen och läst lite. Eller förmodligen inte, jag har svårt att ligga och dra mig på morgnarna.

Idag måste jag bara plugga, det går oroväckande trögt. Jag fattar inte varför faktiskt, jag tycker det är intressant och lätt att förstå, men det tar bara emot. Ska stanna och träna en stund när jag skjutsar så kanske jag hittar nån pluggnerv som legat i kläm, haha! Kanske ska jag sola lite också så att jag blir pigg... Kanske är det så att jag hittar på tusen saker att göra så att jag inte hinner plugga? Mitt undermedvetna som leder mig på villovägar, den onde som sitter där på axeln och trycker ner den gode? Hm, måste allt ta och analysera detta ;-) Men skämt och sido har jag städat massor, tvättat upp all tvätt, till och med storstädat hönshuset. Jo, nog är det den onde som hittat min svaga punkt, hur får jag tyst på honom då..?!?

I går var andra deltävlingen i mellot, jag är inte imponerad. Brolle och Sanna gick vidare, precis "enligt planen" men min favort var Christian Walz, skön röst men han kändes liiite för osäker. Hon med garnorgien som såg ut som Magica de Hex hade bra röst men jag minns inte låten. Inget bra tecken. Jaja, det är tur det är fler deltävlingar :-) För första gången fick de tre små vara vaken och kolla, men ack vad jag bedrog mig. Efter en halvtimme undrade Frida: "när SKA vi få lägga oss???". Hon fattade inte vitsen med det där alls, så hon knoppade in först och rätt snart gick Alice och Oline också, de tyckte det var dåliga låtar. Vi får väl se hur de vill göra nästa lördag, Oline tycker det är lite småmysigt att vara uppe en stund längre ibland med oss men samtidigt är hon galet kvällstrött. Som sin mor ;-)

Paula och Johan hyrde film åt mig i går, jag såg Eat Pray Love (Lyckan, kärleken och meningen med livet på svenska) med Julia Roberts. Hon är min absoluta kvinnliga favvoskådis, och jag blev inte besviken i går heller. Extra kul är det att svenska Tuva Novotny har en rätt stor biroll i filmen, det är häftigt! Jag läste boken för några veckor sen och som (nästan) alltid så är boken bättre. Men filmen var helt klart sevärd, så har du inte sett den har du dryga två timmars njut framför dig!

Näpp, nu måste jag klä mig och fara så inte syrran och Simon missar tåget - om det nu är i tid. Senaste dagarnas snökaos har tydligen gjort tågåkandet besvärligt. TÄNK att vi får snö på vintern, liksom...

Här kommer receptet på supergod, enkel, grekisk pytt i panna. Jag har stulit receptet av min kära, gamla vän Maria och sprider det gärna vidare. Ett tips till helgmiddag, kanske? Främst är det riktat till min dotter Rebecka som ville laga den i helgen :-)

	Grekisk pyttipanna, räcker till 6-8 personer

                                                             1 kg klyftpotatis (lite tinad) hoppas med fördel över för oss lchf:are!

1 fläskfilé

1 kg kycklingfilé

1 purjolök

10-12 cocktailtomater

1 röd paprika

1 gul paprika

1 orange paprika

15 färska champinjoner

1 fetaost

 

Marinad

3 dl matolja

3 tsk sambal oelek

4 msk kinesisk soja

  1 msk ingefära

3 pressade vitlöksklyftor

Salt

Peppar

 

Kall sås (tillbehör)

5 dl creme fraiche

4 msk majonnäs

2 tsk italiensk salladskrydda

½ pressad citron

2 pressade vitlöksklyftor

Skiva fläskfilén och skär kycklingfilén i större grytbitar och lägg i marinad minst 6 timmar (eller helst kvällen före).

Sätt på ugnen på 225 grader.

Häll ut klyftpotatisen i långpannan (använder du färsk potatis måste du förkoka potatisklyftorna ca 5 min).

Lägg på fläskfilé- och kycklingfilébitarna och slå över resten av marinaden.

Strö över bitar av tomat, paprika, purjolök och champinjoner.

Smula över fetaosten.

Grädda i ugnen i ca 30 minuter.

Som tillbehör kan man ha t ex oliver och jalapeño och kanske ett vitlöksbröd!

Väldigt smaskigt och lättsamt med allt i en form! 

Usch, nu börjar kursen jag läser närma sig sitt slut och med den kommer den här attans tentaångesten. Ingen angenäm känsla och jag hade nästa glömt hur det kändes. Men nu minns jag igen... Nästa fredag är det dags, så visst - det brinner inte än men lite pyr det allt. Annars - förutom tentan - har den här kursen varit väldigt rolig och känns relevant. Att läsa om utsatta barn, vilken forskning som finns kring det, hur man samtalar med både barn och familjer är liksom kärnan i den här utbildningen. Därför känns det lite trist att det är bara en femveckorskurs som ska täcka in allt det här.

Just i dag har jag varit upp till Östersund för några timmars samtalsträning med videoinspelning och DET var ju spännande! Vi fick hitta på ett problem i en familj och några av oss var terapeuter och några av oss var familj. Jag fick vara mamma (nähäää...) och skulle vara en sur, bitter sådan. Mina tonårsdöttrar var besvärliga och maken var aldrig hemma, tänk så synd det var om mig, haha! Vi levde oss i alla fall in i våra roller allihopa och det hettade till riktigt rejält ett tag, tiden gick alldeles för fort och sen fick vi se oss själva på inspelingen. Det var väl det minst roliga på hela dagen, utan överdrift. Tänk vad illa man låter alltså! Och kameran lägger på fem kilo - ha! Femton måste det väl vara??? Men jodå, vi lärde oss mycket och det var väl det som var meningen, inte att man skulle söka in på dramaten ;-)

Och just idag kom kung Bore tillbaka med besked, SOM det snöar! Och jag och momma som satt ute på bron och drack kaffe igår, njöt av nån lite småfågel som spelade som om det var det sista den gjorde. Solen värmde och jo, jag anade våren. I morse var det först redigt kallt när jag skulle iväg med tåget, sen var jag skådespelare i en källare i tre timmar och när jag kom upp därifrån hade himlen öppnat sig och det blåste från alla fyra håll. Mindre kul. Jag VET att det bara är februari än, men vintern kom så himla tidigt i år, det har varit så kallt och nu tycker jag ärligt talat att det är nog. Men. Det spelar väl ingen roll vad jag tycker så det är ju rätt onödigt att gnälla ;-)

Den här dagen, som varit lång (vaknade 04.34...), innehöll också en rejäl överrasking. Kära mamma (momma som vi säger här hemma) fyllde år i förrigår, och min syrra och hennes "lille" gosse (snart 21, herregud vad åren går!) kom idag med tåget. Våra tåg kom nästan samtidigt så de åkte med mig hem och så skulle vi åka upp och surprisa momma tänkte vi. Men tji fick vi, det var vi som blev surprisade. Momma var inte hemma, hon hade följt Bea till Ånge för att handla. Så vi fick ändra planerna lite, vi åkte hem till oss och så ringde jag Bea och sa att de fick lov att komma ner här på hemväg från Ånge för jag hade nåt viktigt att berätta. Oj, så nyfikna de blev och vad ROLIGT det var att få överraska momma när hon kom, hon hade inte förväntat sig DET :-) Vi har ätit middag här allihopa och både Becka och Rickard var hemma så det var fullt runt bordet - det gillas!

Lite extra anledning att fira blev det också, eftersom Rickard i dag har fått fast jobb! Så skönt, tänk att vara nitton år och ha fast jobb, lägenhet och sambo. Han brås på mor sin, haha! Skämt å sido känns det bra att se hur fint han klarar sig, det värmer ett armt modershjärta. Och Becka fick med sig de två minsta systrarna hem, de ska sova över där för första gången. De saknar henne så mycket, jag hörde nog hur Frida beklagade sig för Becka förut "jag tycker du ska bo hemma...". Jag är så stolt över alla mina ungar, de är så fina mot varandra och så kloka. Allt annat förbleknar i jämförelsen med att vara mamma, så är det bara. Världens viktigaste jobb :-)

Mitt första djurminne är när jag sitter hemma på köksgolvet och klappar en vild hare som någon (pappa?) hade tagit vara på i skogen. Tror jag, det var djur runtomkring mig hela tiden från det att jag föddes, men just det här minns jag trots att jag inte kan ha varit mer än 2-3 år. Sen har det bara fortsatt, mina djurminnen, och jag har många härliga må ni tro. Vad är det som gör att en del - som jag - blir så betagna i djur? Vi är många som växt upp på landet men inte alla delar mitt intresse, jag ser skillnad på mina barn trots att de fått växa upp med djur. Nej, jag vet inte vad det beror på men för mig är det nästintill otänkbart att leva utan djur.

Men hur började det då? Ja, när jag var liten och inte hade något eget djur (det fanns både grisar och jakthundar i familjen, men ingen av dem var särskilt gosvänlig - ja katterna Sessan och Rocky då, de fick stå ut med mycket kan jag lova!) så såg jag till att skaffa mig. Inte så populära: råttor, möss, grodor och paddor... Jag och mitt sommarsyskon Carina gick ut på jakt nedanför huset och sen hade vi två stora plåtbaljor där vi hade våra nya vänner :-) Kan säga att mamma tyckte väl inte att det var SÅ himla kul, men vi fick hållas. Namn fick de såklar allihopa, och ett fasligt sjå hade vi att hitta feta flugor åt alla våra paddor och grodor... Sorgen var stor en morgon när vi kom ut och en av katterna hade gått bananas och dödat alla råttor, då blev det stor begravning med många tårar. Faktiskt hittade jag några av korsen bara för nåt år sen "här vilar lilla Råttis, vi älskar dig för evigt" och vips kom alla minnena över mig.

Mina ömma föräldrar fick stå ut med mycket, som sagt. När jag växt på mig lite och ville ha mer tama husdjur, tog jag helt sonika hem två kaniner. När mamma och pappa var borta i nåt ärende. När de kom ställdes de inför fullbordat faktum, och jo, jag fick behålla dem. Sen tog jag hem kattungar med jämna mellanrum, men alla utom en fick jag lämna tillbaka. När jag kom hem med en häst på gården sa de faktiskt stopp och belägg, men efter att jag skött hästen ett par år där den bodde skulle jag så äntligen få henne. Då var det faktiskt jag som själv sa ifrån, jag skulle precis börja gymnasiet då och insåg att jag inte skulle ha tid för henne. Det där med hästeriet tog jag så igen när vi köpte det här huset, först lille tjurige shettisen Nalle som vi hade i tre-fyra år och sen underbara Docka som var vår foderhäst i tre år. Men nu är det häststopp här, vi måste absolut få mer tid över innan vi ger oss på det äventyret igen!

Jag minns också när jag, min lillebror och sommarbarnen fick två zebrafinkar en sommar. Åh, vad vi tyckte de var fina! Tyvärr dog en av dem rätt snabbt, och det blev sedvanlig begravning bakom huset, bredvid paddor och möss. Efter någon timme kom tjusiga Rocky (norska skogkatten, med en ENORM päls) in och var full med zebrafinkfjädrar. Han hade fixat sig middag på egen hand, tänk vad vi skällde på honom. Han fattade ingenting - varför ställa sig och gräva ner maten för honom, och sen skälla när han jobbat så hårt för att gräva upp den? Ja, djurlivet är inte alltid vackert kan jag säga ;-)

Min allra första, egna hund fick jag när jag var tolv. En underbar liten sheltie som hette Zenita, hon har en särskild plats i mitt hjärta. Hon var med ända till jag fick mitt första barn, så jag fick gå igenom en bit av barndomen, hela tonåren och en bit in i vuxenåldern med henne. En fantastisk vän som var den trognaset jag mött. Just för att hon var sån hon var vill jag inte ha en sheltie igen, för ingen, ingen kan bli som hon var. Det skulle bara kännas helt tokigt.

Efter, och samtidigt med, Zenita, har det varit många hundar. Den ras som varit mig trogen genom alla år är collien och även av dem finns en som ligger mig extra varmt om hjärtat. Det är Tessan, som jag köpte som 18-åring, och som blev tolv år gammal och fick en kull fina valpar. Så klok och vacker hon var, och bara min! Andra hundar kan ju vara lite mer "otrogna" men Tessan hade bara mig, jämt. Visst minns jag alla mina djur, framför allt då hundarna, men som sagt - några av dem stod mig närmre än de andra. Och just nu har vi då ingen hund, men jag vill verkligen nån gång i framtiden ha en collievalp igen - bara vi har tillräckligt med tid så har vi en lite lurv här kan jag lova!

Just nu har vi ju en annan liten lurv, vår lilla busiga Mollis! Vi skulle ju inte ha nån mer katt, men ibland "händer det bara" och det är ingen tvekan om att hon skulle till precis oss. Hon är galet lik Sessan från förr, och klok som få. Tiger har fått en härlig kompis, jag är så glad att det funkar så fint med dem. Han är ju bevars en gammal, kastrerad gentleman som mest vill vila, men Mollis har fått liv i den gamle farbrorn och de har busrejs här så tussarna yr - det är så underhållandet att titta på dem så man glömmer allt annat!

Snart ska jag gå ut till vår bautakanin Lillan, hon brukar vilja vara ute på gården en stund om solen skiner. Igår skrämde dock Mollis henne, det var första gångne Mollis följde med till stallet, så hon gömde sig i sin bur. Inte utan att jag förstår henne ;-). Sen ska pullorna ses över och äggen plockas in. Visst har jag det underbart? Det är just bara den där lilla gläfscollien som fattas...

Så var det fredagsmyyys! Ett ovanligt fredagsmys, ovanligt tyst och konstigt - Filip har tagit med sig Oline, Alice och Frida och åkt till Mona i Gävle. Vilket JUBEL det blev här hemma när vi berättade det alldeles innan de skulle fara, tänk att vi kunnat hålla det hemligt. Det är superkul att få överraska och speciellt när de inte har en aning alls om vad det är. Som sagt, de blev galet glada och sällan har jag väl sett de så snabbt i kläderna och ut i bilen. Lite ledset i magen blev det såklart, jag hade gärna följt med och träffat goa svägerskan och hennes illbattingar, men samtidigt får chansen att plugga till tentan. Det kan behövas, jag ligger efter så det dånar om det. Än har jag dock inte ens tagit fram böckerna. Tänk att jag blir så lamslagen av lugnet!

Nu har jag iallafall börjat återhämta mig. Har precis fixat till lite chokladmousse med hallon á la lchf som jag och Paula ska avnjuta om nån timme. Hur gott som helst blev det, kan dela med mig av receptet sen om det är nån som är sugen på en kolisfattig fredagssmask :-)

Ja, det är alltså bara jag och Paula hemma. Igår var Beckis hem och övningskörde, sen sov hon, Alice och Frida hos momma och hjälp vad ledsen Frida var när vi skulle åka därifrån. De saknar sin storasyrra, det värmer i mammahjärtat att se hur stark syskonkärleken är trots alla år som skiljer dem åt. Jag minns själv hur jag alltid längtade efter min storasyrra när jag var liten, hon var fjorton år äldre än mig och flyttade till Stockholm när jag var fem-sex år. Men vi står varandra nära ändå trots alla år och mil emellan, lite kul är det också att vi fått barn samtidigt, och de har i sin tur blivit jättenära kussar.

Så idag känner jag mig väldigt from och kärleksfull i hjärtat, haha, det gör jag alltid när jag ser mina ungar ihop eller när barna inte är hemma. Men ibland är jag på irriterarhumör, ofta när jag kör bil. Jag har dåligt bilsinne, brukar jag säga. Kanske är det för att jag vet att de jag skäller på inte hör mig och så kan jag lufta ur mig allt där bakom ratten. Barnen är vana och reagerar inte längre på mitt gafflande, tyvärr glömmer jag ofta bort mig när jag har andra i bilen och påminns när jag får lite försiktigt undrande blickar från nån stackars rädd passagerare. Då brukar jag lite skamset förklara att jag är lite schitso vad gäller det här med bilkörning. Jag hoppas de förstår ;-)

Sen kan jag bli irriterade på andra löjliga saker, ska träna mig på att inte bli det. Till exempel på föreläsningar vi har på universitetet. Sist satt en tjej med världens toppluva framför mig så jag fick luta mig för att se - nu låter jag säkert Hedenhösig men MÅSTE man ha höga toppluvor på sig inomhus? Sen ska ju en del pladdra på för att de gillar sin egen röst, och gärna om sånt som är totalt oväsentligt också. Har de därtill Lena Nymans (vila i frid, jag såg att hon hade dött...) värsta stockholmsdialekt och draaar ut på iiina och aaaana så där teatraliskt, ja då vaknar irrotrollet inom mig. MEN jag ska som sagt jobba med att inte låta sånt irritera mig, jag gör säkert saker jag med som folk blir galna på. Typ svär i bilen ;-)

Nä, nu tror jag det blir ett bad, sen blir det som sagt chokladpudding med Paula och kanske en bra film? Let´s dance har jag ledsnat på för länge sen så det tänker jag inte slösa min tid på :-)

Ofta tänker jag på vad pappa hade sagt, tänkt eller gjort i olika situationer och vid olika tillfällen. Jag tror jag har ärvt många av hans sidor; till exempel trodde han alltid väldigt gott om folk och blev nog besviken många gånger - jag brukar säga att jag är världens sämsta människokännare för personer jag tycker är jääättetreeevliga visar sig ibland senare vara... nja, inte så värst trevliga. Sen gillade han att handla och ge bort allt möjligt, generös heter det visst och där känner jag också igen mig: det är ju så mycket trevligare att handla till andra än sig själv. Vi hade lika humor och ganska positivt sinne överlag, sen fick jag hans tjocka hår också, vilket ju är trevligt :-) Sen kunde han för all del bli tvärarg, men det gick fort som tusan över. Där är vi inte så lika, jag är mer åt det segtända, långsura hållet om jag ska vara ärlig och det ska jag väl vara.

Pappa var av "den gamla stammen" där hårt arbete - ute såklart - var det enda rätta. Och sova på morgonen var närmast en dödssynd, det var bara riktigt gamla eller riktigt unga (bebisar) som fick göra det. Den genen har jag nog också ärvt, har sjukt svårt att sova på morgonen. Ute var han nästan jämt, förutom då han tittade på tv (läs sov), åt (gärna stuvade makaroner med potatis...), löste korsord eller läste (helst serietidningar, och då skrattade han alltid högt och kommenterade). Men som sagt, annars var han ute och han skulle förmodligen ha blivit skvatt galen av att bo i lägenhet. Där känner jag också igen mig, nån lägenhetsmänniska är jag inte. Fast kanske när jag blir gammal och bekväm, jag ser hur skönt mamma har det i sin lägenhet. Men det ska ju dröja ett tag innan jag är där, hoppas jag!

Sen var han tjurig som få, det gick nästan aldrig att rubba en åsikt han hade. Hm, där känner jag också igen mig, tänk om man bara kunde få ärva goda sidor och en massa miljoner, haha! Men roligt var det ju att diskutera med honom för jag kan säga att vi fick lära oss att ha högt i tak och vässa argumentationstekniken. Sen vet jag inte om det var så bra i kombination med tjurigheten jag ärvt - jag tror vissa somliga i familjen kan hålla med mig..;-)

Det som var allra bäst med min stora, starka pappa var hans enormt goda hjärta. Även om han hade lite svårt att tala om med ord vad han kände (som sagt, han var av den gamla stammens män som inte pratade känslor) så såg man alltid hans kärlek till oss barn och senare sina barnban i hans ögon. Eller kände det i hans kramar, när han samtidigt tafatt och rejält klappade om en. För att inte tala om när han höll någon av sina många barnbarn i armarna - alltid lika stolt och förundrad över hur små, kloka och fina barn hans egna barn hade lyckats få!

Så oändligt sorglig det var för oss alla när vi fick se vår pappa bli nån annan, försvinna framför oss och ersättas av en arg, förvirrad människa. Ingen som inte varit med om det kan förstå hur hemskt det är när utsidan är precis som vanligt, men allt det som gjorde pappa till den har var bara smälter bort i hjärnan. Kvar finns ett tomt skal som fungerar sämre och sämre, och vi kunde bara se på och förbanna och förtvivla den där djävulska sjukdomen alzheimers. Jag kan inte säga exakt när pappa dog, för när hans fysiska kropp dog hade han redan varit död länge, egentligen. Så när jag satt där och såg han ta sina sista andetag, då tackade jag den Gud jag har lite svårt att tror på, att han äntligen fick riktig ro och slippa det utdragna lidandet.

Nu har det gått så många år (sex år är det visst...) så minnet av pappa är inte längre den sjuka, förvirrade pappan utan den friska, starka, kloka, kärleksfulla, hetsiga, arbetsamma, glada pappan! Och som sagt, jag tänker ofta på vad han skulle tycka, tänka och göra om han vore med. Han fick ju aldrig träffa mina två minsta tjejer, till exempel. Tänk vad kul han hade haft med dem, fått retas lite med dem, trolla bort nånting och sedan trolla fram det under gapskratt. Inte fick han veta att jag valde att läsa på universitetet heller, tänk vad stolt han skulle ha blivit om han vetat det. Han sa ofta till mig när jag var liten och satt med näsan över nån bok "du kommer att bli präst du som du läser". Och vad hade han tyckt om till exempel vargjakten? Han som verkligen var en skogens man och andades jakt och fiske (där kan vi prata om att året var indelat "före och efter älgjakten"...) men jag tror aldrig att pappa dödade ett djur han inte tänkte äta. Jag tror att han hade tyckt lika illa om vargjakten som jag gör, att vara en skogens människa som han var gör också att man blir ödmjuk inför naturen och ser sig som en besökare där. Inte som någon som ska tukta och bemästra den. I en svensk natur hör svenska djur hemma, och det är liksom inte vår sak att leka Gud. Tycker jag då, och jag tror att pappa hade samma tankar.

Idag hälsade vi på honom en sväng, när mamma och Bea kom ner gick vi bort till minneslunden och tände ljus. Då berättade mamma att pappa hade hälsat på henne inatt. Hon såg honom stå där och titta på henne, och jag tror nog visst att det kan vara så. Han vill nog se till att hon mår bra och förhoppningsvis ser han till att vi får behålla henne i många år till innan han vill ha henne hos sig.

Jo, visst saknar jag pappa. Skulle som sagt vilja se honom här med oss. Men livet funkar ju inte så och jag kan ändå glädjas åt att han ändå lever vidare i oss här. Bara för att en människa är fysiskt död kan minnet av honom fortsätta leva vidare och att skriva ner mina tankar som jag gör här är också ett sätt att behålla honom och få dela med sig till er som inte fick träffa honom. Hade han läst det här hade han säkerligen blivit generad och sagt nåt i stil med: "är det inte präst du ska bli är´e väl författare, jänta!"