Räknar!
Nu håller jag på att räkna ihop pengarna som kommit in till Nikes familj, jag ska skicka över kontoutdraget till min vän Sussi för en kontrollräkning. OM det är någon som vill bidra så här sista dagen så hojta gärna till!
Kontonumret är: clearnr: 7815 nummer: 1115971 Swedbank.
Kontonumret är: clearnr: 7815 nummer: 1115971 Swedbank.
Mina egna futtiga problem...
Har precis knåpat ihop en text om internationellt socialt arbete (som nuvarande kursen handlar om) på 2000 tecken. Det är svårare än man kan tro att hålla sig till den gränsen. När jag väl börjar skriva så är det jättekrångligt att hålla sig inom maxgränsen... Att hålla sig kort och koncis är en konst, minst sagt. Men det jobbiga med den här nya kursen som börjat är INTE att vi har en inlämningsuppgift i veckan med just 2000 tecken, inte heller att vi har ett obligatorisk seminarie per vecka. Nej, det jobbiga med den här kursen är själva läraren. En mer uppblåst, otrevlig och självgod människa har jag nog inte stött på tror jag. Och han ska undervisa blivande socionomer, det är ju bra konstigt! Han var så fruktansvärt överlägsen i tonen och nedlåtande under föreläsningen och fortsätter i samma anda på vårt studentforum. Blä. Men. Jag (och nittio till...) har väl fått honom i vår väg för att träna upp tålamod och vidsynthet. Eller nåt...
Men såna problem är ju fullkomligt värdsliga när man jämför hur andra har det. I går blev en tjej i fyrtio-femtio årsåldern här på byn påkörd på vägen som går utanför vårt hus. Så hemskt, så hemskt, hon ligger svårt skadad på Umeå lasarett. Vägen här utanför är alldeles för smal och folk kör alldeles för fort, ingen trottoar, knappt någon vägren. Att vi har blivit lovade en cykel- och gångväg i många herrans år men undanflykterna haglat varje sommar och det känns såklart absurt när en sån här olycka inträffar. Vi blev på allvar lovade nämnda gångväg till 2007, men jag minns inte nu vilken ursäkt som var aktuell det året. Nu har jag fått höra att det är någon/några husägare efter vägen som vägrat sälja en liten ynka tomtbit så att gångvägen kan komma till. Hur sniken får man BLI??? Solidaritet, liksom... Jag antar att gångvägen kommer att byggas i ett flygande fläng nu, men priset blev alldeles för högt. Sen är det ju inte alls säkert att den här olyckan hade undvikits ändå, det har tydligen framkommit att föraren var drogpåverkad. Fruktansvärt att tänka att vi har såna bilförare ute i trafiken, som vi och våra barn möter varje dag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket trafikvett jag lär mina barn om det kommer en förare som varken ser eller hör, som inte har någon respekt för andra människors liv. Nu får vi be för att hon klarar sig, den stackars kvinnan som blev nermejad under sin promenad :-(
Snart är det begravning för lilla Nike också. Bara tanken på den gör att det knyter sig i magen. Lilla fina Nike. Jag ska åka ner och vara med även om det kommer att bli det svåraste jag gjort. Ingen, ingen borde behöva begrava sitt lilla barn. Ingen. Det är en så svår tanke att det knappt går att tänka den.
När man ställer sina egna, futtiga problem mot Nikes familjs smärta eller mot hon som ligger svårt skadad på sjukhus nu så skäms man nästan. Eller inte nästan, jag skäms. Den insikten har jag i alla fall.
Livet kan förändras på en sekund. Man har ingen aning om hur länge man har varandra eller livet själv. Så säg inget du vill ha osagt, gör inget du vill ha ogjort.
Men såna problem är ju fullkomligt värdsliga när man jämför hur andra har det. I går blev en tjej i fyrtio-femtio årsåldern här på byn påkörd på vägen som går utanför vårt hus. Så hemskt, så hemskt, hon ligger svårt skadad på Umeå lasarett. Vägen här utanför är alldeles för smal och folk kör alldeles för fort, ingen trottoar, knappt någon vägren. Att vi har blivit lovade en cykel- och gångväg i många herrans år men undanflykterna haglat varje sommar och det känns såklart absurt när en sån här olycka inträffar. Vi blev på allvar lovade nämnda gångväg till 2007, men jag minns inte nu vilken ursäkt som var aktuell det året. Nu har jag fått höra att det är någon/några husägare efter vägen som vägrat sälja en liten ynka tomtbit så att gångvägen kan komma till. Hur sniken får man BLI??? Solidaritet, liksom... Jag antar att gångvägen kommer att byggas i ett flygande fläng nu, men priset blev alldeles för högt. Sen är det ju inte alls säkert att den här olyckan hade undvikits ändå, det har tydligen framkommit att föraren var drogpåverkad. Fruktansvärt att tänka att vi har såna bilförare ute i trafiken, som vi och våra barn möter varje dag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket trafikvett jag lär mina barn om det kommer en förare som varken ser eller hör, som inte har någon respekt för andra människors liv. Nu får vi be för att hon klarar sig, den stackars kvinnan som blev nermejad under sin promenad :-(
Snart är det begravning för lilla Nike också. Bara tanken på den gör att det knyter sig i magen. Lilla fina Nike. Jag ska åka ner och vara med även om det kommer att bli det svåraste jag gjort. Ingen, ingen borde behöva begrava sitt lilla barn. Ingen. Det är en så svår tanke att det knappt går att tänka den.
När man ställer sina egna, futtiga problem mot Nikes familjs smärta eller mot hon som ligger svårt skadad på sjukhus nu så skäms man nästan. Eller inte nästan, jag skäms. Den insikten har jag i alla fall.
Livet kan förändras på en sekund. Man har ingen aning om hur länge man har varandra eller livet själv. Så säg inget du vill ha osagt, gör inget du vill ha ogjort.
...
Nyss kom min åttaåriga dotter hem till mig, sin mamma, själaglad för att hon ska få åka på friluftsdag på måndag. Glad och förväntansfull för det roliga som ska komma - pulkaåkning, kompisar och varm choklad. Jag öppnade dörren för henne, delade hennes glädje när hon skuttade in.
En annan mamma ska svepa sin döda dotter idag. En alldeles omöjlig tanke.
Laddning pågår.
Ledig helg. Och då menar jag ledig i meningen att jag inte behöver plugga. Det är absolut bästa helgen som finns när tentan är skriven och det inte finns något måste-läsa. Bara läsa för att man vill! Tentan igår gick väl sådär, jag hoppas jag klarade den. Men det känns i både kropp och knopp att andra saker i livet trängt undan något så värdsligt som att plugga.
Det känns förmätet att säga att jag mår dåligt över Nikes död när jag tänker på hur Jannika, hennes man och Nikes syskon har det nu. Men det har påverkat mig mycket, en så oväntad, plötslig död, en så levande och älskvärd unge som helt plötsligt inte finns. Hur fort det kan gå, hur fort livet ställs på ända. Tankarna vandrar till familjen flera gånger om dagen, det är omöjligt att låta blir. Jag är så förtvivlat ledsen för deras skull. Att vi är många som tänker på dem och delar deras sorg vet jag, och det märks också i insamlingen till dem. Några har frågat om de kan sätta in en slant i slutet på månaden och det går jättebra. Tänkte göra klart allt första helgen i april.
Jag vet att mina inlägg andas lite depp och uppgivenhet, jag har försökt ladda om batterierna lite idag. Efter den extra dosen julstämning vi fick igår i form av ett hejdundraden snöfall har solen visat sig hela dagen och jag kände att jag var tvungen att vara ute och möta den. Jag, Oline och Filip gick på tidig morgonpromenad upp till Bea och Rickard, eftersom Alice och Frida sovit över där i natt. Det var en härlig prommis, jättevackert med all nysnö och så soligt att det gjorde ont i ögonen. Hos Bea och Rickard var det glada miner, två tjejer som hade haft en toppenkväll igår med storebrorsan och tjejen: disco och sagoläsning hur länge som helst. Det är sannerligen underbart att ha både stora och små barn, det borde alla få ha :-). Som grädde på moset tog Bea med sig de tre syrrorna och for och tittade på nyfödda lamm, jag har verkligen dragit en stor vinstlott vad gäller sonahustru! De hade en härlig dag med nyfödda lamm och nykläckta kycklingar och fika. Och jag fick gå hem och lägga mig och vila i soffan, somnade som ett spädbarn.
Jag fick nöja mig med att se dem på kort, är de inte bedårande söta:
Det var bara jag och Mollis hemma under några timmar i dag, och det här är hennes favoritsovplats - då missar hon inget som händer:
Jaså, ser ni henne inte? Längst däruppe, det är hennes sov- och utkiksplats:
Sen har vi grillat tillsammans, alla utom Rebecka och Agge var med. Beckis var hem en sväng men de skulle laga lasagne, det är ju inte fy skam det heller. Det var supergott med grillat, men å andra sidan kan det aldrig gå fel med den maten! Ser fram emot en lång och god grillsäsong :-). Paula hade gjort hemlagade maränger så barnen fick smaskig efterrätt. Tyvärr överlämnade Paula ansvaret på sista marängplåten på sin mor (hm, mig då...) vilket resulterade i en plåt kolbullar. Det var ju inte riktigt meningen, kanske. 125 graders ugnsvärme blev i mina bagarhänder (hm) 275 grader. Ja, ni kan ju tänka er resten...Vi fick ju huset vädrat i alla fall, om man ska se det från den ljusa sidan!
Nu är det lugnt i stugan; Bea och Rickard har åkt hem, Paula och Johan har åkt hem till Johan, Alice och Oline sitter och kollar på tv och Frida har somnat. Frida mådde inget bra ikväll, hon fick plötsligt feber och blev jättetrött. Somnade i samma sekund som hon lade huvudet på kudden, den lilla goungen. Jag hoppas hon mår bra i morgon. Jag känner en annan oro i magen nu än jag gjort förut när barnen säger att de inte mår bra...
Nu blir det en lchf-efterrätt snart, lite tv eller film. Ingen mello att följa i kväll är det, lite trist faktiskt. Kanske blir det en god bok och tidig kväll. Jag har rätt mycket kvar att ladda, känner jag.
Det känns förmätet att säga att jag mår dåligt över Nikes död när jag tänker på hur Jannika, hennes man och Nikes syskon har det nu. Men det har påverkat mig mycket, en så oväntad, plötslig död, en så levande och älskvärd unge som helt plötsligt inte finns. Hur fort det kan gå, hur fort livet ställs på ända. Tankarna vandrar till familjen flera gånger om dagen, det är omöjligt att låta blir. Jag är så förtvivlat ledsen för deras skull. Att vi är många som tänker på dem och delar deras sorg vet jag, och det märks också i insamlingen till dem. Några har frågat om de kan sätta in en slant i slutet på månaden och det går jättebra. Tänkte göra klart allt första helgen i april.
Jag vet att mina inlägg andas lite depp och uppgivenhet, jag har försökt ladda om batterierna lite idag. Efter den extra dosen julstämning vi fick igår i form av ett hejdundraden snöfall har solen visat sig hela dagen och jag kände att jag var tvungen att vara ute och möta den. Jag, Oline och Filip gick på tidig morgonpromenad upp till Bea och Rickard, eftersom Alice och Frida sovit över där i natt. Det var en härlig prommis, jättevackert med all nysnö och så soligt att det gjorde ont i ögonen. Hos Bea och Rickard var det glada miner, två tjejer som hade haft en toppenkväll igår med storebrorsan och tjejen: disco och sagoläsning hur länge som helst. Det är sannerligen underbart att ha både stora och små barn, det borde alla få ha :-). Som grädde på moset tog Bea med sig de tre syrrorna och for och tittade på nyfödda lamm, jag har verkligen dragit en stor vinstlott vad gäller sonahustru! De hade en härlig dag med nyfödda lamm och nykläckta kycklingar och fika. Och jag fick gå hem och lägga mig och vila i soffan, somnade som ett spädbarn.
Jag fick nöja mig med att se dem på kort, är de inte bedårande söta:
Det var bara jag och Mollis hemma under några timmar i dag, och det här är hennes favoritsovplats - då missar hon inget som händer:
Jaså, ser ni henne inte? Längst däruppe, det är hennes sov- och utkiksplats:
Sen har vi grillat tillsammans, alla utom Rebecka och Agge var med. Beckis var hem en sväng men de skulle laga lasagne, det är ju inte fy skam det heller. Det var supergott med grillat, men å andra sidan kan det aldrig gå fel med den maten! Ser fram emot en lång och god grillsäsong :-). Paula hade gjort hemlagade maränger så barnen fick smaskig efterrätt. Tyvärr överlämnade Paula ansvaret på sista marängplåten på sin mor (hm, mig då...) vilket resulterade i en plåt kolbullar. Det var ju inte riktigt meningen, kanske. 125 graders ugnsvärme blev i mina bagarhänder (hm) 275 grader. Ja, ni kan ju tänka er resten...Vi fick ju huset vädrat i alla fall, om man ska se det från den ljusa sidan!
Nu är det lugnt i stugan; Bea och Rickard har åkt hem, Paula och Johan har åkt hem till Johan, Alice och Oline sitter och kollar på tv och Frida har somnat. Frida mådde inget bra ikväll, hon fick plötsligt feber och blev jättetrött. Somnade i samma sekund som hon lade huvudet på kudden, den lilla goungen. Jag hoppas hon mår bra i morgon. Jag känner en annan oro i magen nu än jag gjort förut när barnen säger att de inte mår bra...
Nu blir det en lchf-efterrätt snart, lite tv eller film. Ingen mello att följa i kväll är det, lite trist faktiskt. Kanske blir det en god bok och tidig kväll. Jag har rätt mycket kvar att ladda, känner jag.
Beslutet är fattat.
Förra sommaren läste jag två sommarkurser för att få vara hemma med barnen och låta dem få ha sommarlov hela sommaren vilket jag inte ångrar en sekund. Jag läste en barnlitteraturkurs där jag skrev om Barna Hedenhös ur ett genusperspektiv och så läste jag en deckarkurs, massor av bra deckare - allt från Agatha Christie till Camilla Läckberg. MEN, och det finns ju alltid ett men med, jag kan inte säga att jag kunde slappna av på hela sommaren. Jag hade hela tiden huvudet nån annanstans, alltid en oro över duggor, inlämningsuppgifter och deadlines. En inneboende stress över att inte klara kurserna. Vilket jag gjorde, som tur var, så att jag fick mitt CSN... Tankarna har farit i huvudet hur jag ska göra den här sommaren, om jag ska sommarkursa eller inte. Kanske till och med jobba?
Utan att ljuga eller överdriva kan jag säga att det känns som om jag har en motor i mig som brummar och går och aldrig får vila, och så har det känts sen jag började plugga hösten -09. En universitetsstuderande har liksom aldrig jullov, sportlov eller påsklov. Och läser man sommarkurser har man inget sommarlov heller. Var femte helg är ledig för då har man gjort tenta och kan hämta andan ett tag, men då har man ju en sån tentaångest över hur det gick så då gnager DET i en.
Igår fick jag reda på tentaresultatet för Barn- och familjtentan, ett härligt och oväntat B blev det. Jag trodde inte ens jag hade rott den i hamn... Men nu sitter jag här med fulla bordet av anteckningar och böcker, nu är det tenta på fredag igen och jag hinner inte med mig känns det som.
Nåväl, de här tankarna om sommaren har gnagt i mig, och för några veckor sen pratade jag och Filip om det hela. Till råga på allt fick jag ett jättefint jobberbjudande som lät otroligt lockande men (här kommer ett men igen då...) då gällde det jobb hela, långa sommaren. Åh, som jag har funderat fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig. Livet kan förändras så fort, vi vet inte hur länge vi har varandra, Nikes död har väckt många känslor. Jag ska vara hemma hela sommaren. Inte plugga, inte jobba. Skrapa ihop de sista föräldradagarna, leva snålt och spara det som går i vår. För nästa sommar vet jag att jag måste jobba om jag får något, annars måste jag plugga för då är jag på slutklämmen i utbildningen om allt går bra.
Så det är lite "sista sommarn med gänget" nu, och jag känner att motorn behöver vila och smörjas för att orka med de sista ett och ett halvt åren. Mina barn har inte valt att jag ska plugga, det ska inte behöva gå ut över dem. Och ni kan tro att jag fått ro med det beslutet, även om det känns otroligt tungt just nu med pluggandet och allt annat som hänt så känner jag att sommaren inte är allt för långt borta och då ska jag vara Ledig. Med stort L, och inte bara fysiskt ledig utan ledig med huvudet också och vara närvarande.
Förutom pluggandet tänker jag nästan hela tiden på Jannika och hur de har det nu. En begravning som ska planeras. Vilken omöjlig tanke, att begrava sitt barn. Och hon måste göra det. Dagarna vi har tillsammans är sannerligen dyrbara och inget som bara ska slarvas bort...
Utan att ljuga eller överdriva kan jag säga att det känns som om jag har en motor i mig som brummar och går och aldrig får vila, och så har det känts sen jag började plugga hösten -09. En universitetsstuderande har liksom aldrig jullov, sportlov eller påsklov. Och läser man sommarkurser har man inget sommarlov heller. Var femte helg är ledig för då har man gjort tenta och kan hämta andan ett tag, men då har man ju en sån tentaångest över hur det gick så då gnager DET i en.
Igår fick jag reda på tentaresultatet för Barn- och familjtentan, ett härligt och oväntat B blev det. Jag trodde inte ens jag hade rott den i hamn... Men nu sitter jag här med fulla bordet av anteckningar och böcker, nu är det tenta på fredag igen och jag hinner inte med mig känns det som.
Nåväl, de här tankarna om sommaren har gnagt i mig, och för några veckor sen pratade jag och Filip om det hela. Till råga på allt fick jag ett jättefint jobberbjudande som lät otroligt lockande men (här kommer ett men igen då...) då gällde det jobb hela, långa sommaren. Åh, som jag har funderat fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig. Livet kan förändras så fort, vi vet inte hur länge vi har varandra, Nikes död har väckt många känslor. Jag ska vara hemma hela sommaren. Inte plugga, inte jobba. Skrapa ihop de sista föräldradagarna, leva snålt och spara det som går i vår. För nästa sommar vet jag att jag måste jobba om jag får något, annars måste jag plugga för då är jag på slutklämmen i utbildningen om allt går bra.
Så det är lite "sista sommarn med gänget" nu, och jag känner att motorn behöver vila och smörjas för att orka med de sista ett och ett halvt åren. Mina barn har inte valt att jag ska plugga, det ska inte behöva gå ut över dem. Och ni kan tro att jag fått ro med det beslutet, även om det känns otroligt tungt just nu med pluggandet och allt annat som hänt så känner jag att sommaren inte är allt för långt borta och då ska jag vara Ledig. Med stort L, och inte bara fysiskt ledig utan ledig med huvudet också och vara närvarande.
Förutom pluggandet tänker jag nästan hela tiden på Jannika och hur de har det nu. En begravning som ska planeras. Vilken omöjlig tanke, att begrava sitt barn. Och hon måste göra det. Dagarna vi har tillsammans är sannerligen dyrbara och inget som bara ska slarvas bort...
Plugga..?
Nu har Filip och småtjejerna (det kommer nog de här tre systrarna att få heta hela livet...) gett sig ut för att fiska lite, åka lite madrass och njuta av sportlovets sista dag. Meningen är att jag ska plugga då, jag ligger ohjälpligt efter och förstår inte riktigt hur jag ska få ihop det här till på fredag då vi har tenta. Jag har inte läst alla böcker, har inte ens bläddrat i anteckningarna och motivationen? Ja, de är nånstans på en plats som jag inte vet om jag kommer att hitta till om jag så får både skattkarta och muta...
Visst är det så att kursen är viktig och intressant, missbruk är ett stort problem som jag helt säkert kommer att arbeta med på något vis om jag en dag blir socionom. Inte direkt, kanske, men absolut indirekt. Ett missbruk drabbar inte bara den som missbrukar utan hela hans eller hennes omgivning. Så det är inte det att jag tycker att det är en hoppa-över-kurs men det som hänt den senaste tiden har gjort att jag aktivt valt bort pluggandet. Det vore förmätet av mig att ge anspråk på sorg över Nikes död, den sorg hennes familj lever i och måste lära sig överleva är absolut inget jämfört med det jag känner. Men mitt hjärta går nästan sönder när jag tänker på hur det ska kännas att vakna på morgonen och sakna sitt barn, hur det är att hela tiden känna att en av de barn man skapat, som funnits där och som borde få bli tonåring, vuxen, mamma själv en dag - helt plötsligt bara är borta. Det går inte att förstå och det borde inte få ske. Jag minns när Rickard var liten och så sjuk, när läkarna tog ryggmärgsprov för de misstänkte att han hade leukemi. Åh, min värld stannade och jag minns hur jag både var förbannad, panikslagen och överjordiskt ledsen. Hur jag höll i honom när han skulle sövas och var säker på att det var sista gången jag hade honom levande i mina armar. Men han klarade sig, mitt barn överlevde och fick växa upp. Det får inte Nike...
Som jag skrev i mitt förra inlägg: det som är en strimma ljus i det här är alla Jannikas familjs släkt och vänner som är med på insamlingen till dem, plus alla som inte känner familjen men som berörts av deras sorg. Nog för att pengar känns världsligt och oviktigt när ett barn har dött, men alla kärleksfulla tankar bakom är värmande och det känns helt rätt att vi gör det här tillsammans.
Såklart är det som händer i Japan också något som upptar mina tankar just nu, ingen vet egentligen hur många som dött och vilka konsekvenser den här hemska jordbävningen kommer att få. Jag såg på nyheterna i morse hur en liten fyramånaders flicka kunde räddas när resten av hennes familj hade omkommit av tsunamin. Det måste väl ändå vara ett mirakel? Men på något sätt distanserar jag mig när det händer så långt borta, känslorna sitter mer i huvudet än i hjärtat, är jag hemsk som känner så? Och så har en nära släkting alltför ung drabbats av bröstcancer. Tankarna om hur hon och hennes familj har det och hur de ska orka igenom den tuffa behandlingen skär också i hjärtat. Jag kan väl lugnt påstå att det känns som om det är mycket sorg och oro just nu.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag valt bort pluggande till förmån för familjen. Igår satt vi i solen på isen, alla barnen var med utom Paula som låg hemma i magsjuka. Sen grillade vi alla tillsammans, min tacksamhet över att ha fått sex så fina barn och, än så länge, tre fina bonusbarn i deras respektive, är oändlig. Tiden med dem är så viktig, och man vet inte hur länge man har varandra.
Så var rädda om varandra, lyckan är till låns.
NU ska jag försöka mig på att öppna en bok och se om jag förstår vad jag läser ;-)
Visst är det så att kursen är viktig och intressant, missbruk är ett stort problem som jag helt säkert kommer att arbeta med på något vis om jag en dag blir socionom. Inte direkt, kanske, men absolut indirekt. Ett missbruk drabbar inte bara den som missbrukar utan hela hans eller hennes omgivning. Så det är inte det att jag tycker att det är en hoppa-över-kurs men det som hänt den senaste tiden har gjort att jag aktivt valt bort pluggandet. Det vore förmätet av mig att ge anspråk på sorg över Nikes död, den sorg hennes familj lever i och måste lära sig överleva är absolut inget jämfört med det jag känner. Men mitt hjärta går nästan sönder när jag tänker på hur det ska kännas att vakna på morgonen och sakna sitt barn, hur det är att hela tiden känna att en av de barn man skapat, som funnits där och som borde få bli tonåring, vuxen, mamma själv en dag - helt plötsligt bara är borta. Det går inte att förstå och det borde inte få ske. Jag minns när Rickard var liten och så sjuk, när läkarna tog ryggmärgsprov för de misstänkte att han hade leukemi. Åh, min värld stannade och jag minns hur jag både var förbannad, panikslagen och överjordiskt ledsen. Hur jag höll i honom när han skulle sövas och var säker på att det var sista gången jag hade honom levande i mina armar. Men han klarade sig, mitt barn överlevde och fick växa upp. Det får inte Nike...
Som jag skrev i mitt förra inlägg: det som är en strimma ljus i det här är alla Jannikas familjs släkt och vänner som är med på insamlingen till dem, plus alla som inte känner familjen men som berörts av deras sorg. Nog för att pengar känns världsligt och oviktigt när ett barn har dött, men alla kärleksfulla tankar bakom är värmande och det känns helt rätt att vi gör det här tillsammans.
Såklart är det som händer i Japan också något som upptar mina tankar just nu, ingen vet egentligen hur många som dött och vilka konsekvenser den här hemska jordbävningen kommer att få. Jag såg på nyheterna i morse hur en liten fyramånaders flicka kunde räddas när resten av hennes familj hade omkommit av tsunamin. Det måste väl ändå vara ett mirakel? Men på något sätt distanserar jag mig när det händer så långt borta, känslorna sitter mer i huvudet än i hjärtat, är jag hemsk som känner så? Och så har en nära släkting alltför ung drabbats av bröstcancer. Tankarna om hur hon och hennes familj har det och hur de ska orka igenom den tuffa behandlingen skär också i hjärtat. Jag kan väl lugnt påstå att det känns som om det är mycket sorg och oro just nu.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag valt bort pluggande till förmån för familjen. Igår satt vi i solen på isen, alla barnen var med utom Paula som låg hemma i magsjuka. Sen grillade vi alla tillsammans, min tacksamhet över att ha fått sex så fina barn och, än så länge, tre fina bonusbarn i deras respektive, är oändlig. Tiden med dem är så viktig, och man vet inte hur länge man har varandra.
Så var rädda om varandra, lyckan är till låns.
NU ska jag försöka mig på att öppna en bok och se om jag förstår vad jag läser ;-)
Insamlingen är igång.
Jag vill gärna berätta för alla godhjärtade människor som gett ett bidrag till Nikes familj att insamlingen är en strimma ljus i den här mörka, sorgliga händelsen. Många, många har delat med sig och många, många har hört av sig och vill tacka för att jag gör den här insamlingen. Det är såklart rörande, men vet ni - ibland har man inget val, man gör det man måste och tänker inte mer på det. Så är det verkligen för mig, det känns helt rätt att vi istället för att ge en blomma var och en går vi ihop och ger något som kan hjälpa familjen i allt det nattsvarta rent konkret, en liten sten kan lyftas av deras ofattbara börda.
Eftersom gensvaret är så mycket större än jag kunnat tro har jag bett min och Jannikas gemensamma vän Sussi att vara med den dagen vi ska räkna ihop pengarna. Både för min skull och för er, att allt ska kännas rätt och riktigt. Vi har bestämt att göra det första helgen i april, så fram till dess går det jättebra att dela med sig av det man kan: några har gett femtio kronor, någon har gett en månadslön - alla har vi olika förutsättningar. Men det hjärtevärmande är att vi är så många, det känns otroligt fint. Många har hört av sig och vill ge men måste vänta på pengar, därför väntar vi till månadens slut så att alla som vill ska hinna med. Jag kommer att berätta här på bloggen hur det går med insamlingen, och jag kommer att göra ett minneskort till familjen där namnen på alla som delat med sig står med. Men många av er har valt att vara anonyma, och det måste man såklart få vara. Är det någon av er som vet med sig att ni glömt skriva avsändare och vill vara med i minneskortet så maila mig gärna på: [email protected]
Så här skriver Jannika själv om den här underbara bilden på Nike och Nisse:
Jag är så glad över att vi hann skaffa Nike den hund som hon så hett önskade sig och att hon fick ha honom ett par månader innan hon togs ifrån oss. Bilden är från julafton när vi åkte skidor och grillade i Hemlingby hela familjen. Nu har vi valt ut att ha den här bilden uppsatt utanför grinden till huset tillsammans med en ljuslykta (som Jander valde ut) och några av Nikes gosedjur. En liten minnesplats för oss och alla som går förbi vårt hus när de ska till skolan.
Tänk vilken fin barndom Nike fick! Vilken familj hon hade, så många nära och kära som älskade henne. Den bästa av barndomar, det finns många barn som skulle vilja byta och få den kärlek hon fick. Men sju år är alldeles för lite.
Jag tjatar på, här är kontonumret igen: clearnr: 7815 nummer: 1115971, Swedbank.
Mina tankar är hos Jannika och hennes familj mest hela tiden. När jag ser på mina barn och tänker tanken att nån av dem skulle dö, dör jag nästan jag också. Och Jannika har måst uppleva det. Det finns helt enkelt inga ord för det.
Vi kan aldrig göra familjen hel igen, men vi kommer att kunna ge dem lite mer tid och ro tillsammans att läka. Det känns fint.
Eftersom gensvaret är så mycket större än jag kunnat tro har jag bett min och Jannikas gemensamma vän Sussi att vara med den dagen vi ska räkna ihop pengarna. Både för min skull och för er, att allt ska kännas rätt och riktigt. Vi har bestämt att göra det första helgen i april, så fram till dess går det jättebra att dela med sig av det man kan: några har gett femtio kronor, någon har gett en månadslön - alla har vi olika förutsättningar. Men det hjärtevärmande är att vi är så många, det känns otroligt fint. Många har hört av sig och vill ge men måste vänta på pengar, därför väntar vi till månadens slut så att alla som vill ska hinna med. Jag kommer att berätta här på bloggen hur det går med insamlingen, och jag kommer att göra ett minneskort till familjen där namnen på alla som delat med sig står med. Men många av er har valt att vara anonyma, och det måste man såklart få vara. Är det någon av er som vet med sig att ni glömt skriva avsändare och vill vara med i minneskortet så maila mig gärna på: [email protected]
Så här skriver Jannika själv om den här underbara bilden på Nike och Nisse:
Jag är så glad över att vi hann skaffa Nike den hund som hon så hett önskade sig och att hon fick ha honom ett par månader innan hon togs ifrån oss. Bilden är från julafton när vi åkte skidor och grillade i Hemlingby hela familjen. Nu har vi valt ut att ha den här bilden uppsatt utanför grinden till huset tillsammans med en ljuslykta (som Jander valde ut) och några av Nikes gosedjur. En liten minnesplats för oss och alla som går förbi vårt hus när de ska till skolan.
Tänk vilken fin barndom Nike fick! Vilken familj hon hade, så många nära och kära som älskade henne. Den bästa av barndomar, det finns många barn som skulle vilja byta och få den kärlek hon fick. Men sju år är alldeles för lite.
Jag tjatar på, här är kontonumret igen: clearnr: 7815 nummer: 1115971, Swedbank.
Mina tankar är hos Jannika och hennes familj mest hela tiden. När jag ser på mina barn och tänker tanken att nån av dem skulle dö, dör jag nästan jag också. Och Jannika har måst uppleva det. Det finns helt enkelt inga ord för det.
Vi kan aldrig göra familjen hel igen, men vi kommer att kunna ge dem lite mer tid och ro tillsammans att läka. Det känns fint.
En ny dag.
Och det blir en ny dag.
Vargtimmen är värst, skriver Jannika. Jag blir nästan galen av sorg när jag tänker på hur det ska vara att vakna i vargtimmen och sakna sitt döda barn. Det är en omöjlig tanke och ändå så verklig för en familj som mist sitt barn.
När jag tittar på Oline, som är lika gammal som Nike, och tänker på hur det skulle vara att mista henne så som Jannika miste sin flicka gungar marken under mig. Hur är det möjligt att något sånt kan få hända? Mina tre minsta flickor har blivit överösta med kramar de senaste dagarna, som om de kramarna på något vis kunde nå fram till Nike och väcka upp henne igen. Nog har jag sett att de undrat lite över min plötsliga kärleksbombning, kanske har de till och med suckat lite när jag ska komma och kramas mitt i en viktig lek men det har jag blundat för.
Jag är så enormt tacksam för det jag har, det har jag alltid varit. Men det här som hänt har ändå ställt allt på sin spets, det ger en helt ny klarsynthet kring vad att vara tacksam innebär. Man vet inte om familjen är densamma på kvällen när man lägger sig som den var på morgonen när man vaknar. Man vet inte om det kommer att stå en säng tom när det är dags att krama godnatt. Man vet inte om det blir några fler födelsedagar att fira. Ingenting vet man, bara det man har just idag. Just nu. Vi är alltför många som planerar livet i "sen", först ska man plugga, sen jobba, sen spara pengar, sen resa bort, sen köpa dittan, sen sen sen... Och medan vi fokuserar på allt det här som ska göras sen rinner dagarna iväg, dagar då vi knappt hinner med att verkligen VARA med våra barn. För vi har så mycket vi måste göra så att vi kan vara med dem sen.
Ja, det blir en ny dag. Hur många dagar får man? Och vad fyller vi dem med?
Till alla er som redan satt in en slant till familjen: TACK från hela mitt hjärta! Kanske kan vi hjälpa Nikes tre syskon och föräldrar, kanske kan de få läka såren tillsammans i några månader genom våra gemensamma bidrag. Ett litet bidrag, bara en tjuga eller femtiolapp, kan göra skillnad. Kanske barnen vill avstå sin veckopeng? Genom att ge en liten del av det man har själv kan man göra en stor skillnad. Och i slutet på månaden kan vi underlätta livet en aningens aning för Jannika och hennes familj. Den tanken värmer i hjärtat.
Clearnr: 7815 Kontonummer: 1115971, Swedbank
Vargtimmen är värst, skriver Jannika. Jag blir nästan galen av sorg när jag tänker på hur det ska vara att vakna i vargtimmen och sakna sitt döda barn. Det är en omöjlig tanke och ändå så verklig för en familj som mist sitt barn.
När jag tittar på Oline, som är lika gammal som Nike, och tänker på hur det skulle vara att mista henne så som Jannika miste sin flicka gungar marken under mig. Hur är det möjligt att något sånt kan få hända? Mina tre minsta flickor har blivit överösta med kramar de senaste dagarna, som om de kramarna på något vis kunde nå fram till Nike och väcka upp henne igen. Nog har jag sett att de undrat lite över min plötsliga kärleksbombning, kanske har de till och med suckat lite när jag ska komma och kramas mitt i en viktig lek men det har jag blundat för.
Jag är så enormt tacksam för det jag har, det har jag alltid varit. Men det här som hänt har ändå ställt allt på sin spets, det ger en helt ny klarsynthet kring vad att vara tacksam innebär. Man vet inte om familjen är densamma på kvällen när man lägger sig som den var på morgonen när man vaknar. Man vet inte om det kommer att stå en säng tom när det är dags att krama godnatt. Man vet inte om det blir några fler födelsedagar att fira. Ingenting vet man, bara det man har just idag. Just nu. Vi är alltför många som planerar livet i "sen", först ska man plugga, sen jobba, sen spara pengar, sen resa bort, sen köpa dittan, sen sen sen... Och medan vi fokuserar på allt det här som ska göras sen rinner dagarna iväg, dagar då vi knappt hinner med att verkligen VARA med våra barn. För vi har så mycket vi måste göra så att vi kan vara med dem sen.
Ja, det blir en ny dag. Hur många dagar får man? Och vad fyller vi dem med?
Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dej alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du vill
Allt som finns kvar av mej
är inom dej
Så vi är jämt tillsammans.
(Barbro Lindgren)
jag finns inom dej alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej när du vill
Allt som finns kvar av mej
är inom dej
Så vi är jämt tillsammans.
(Barbro Lindgren)
Till alla er som redan satt in en slant till familjen: TACK från hela mitt hjärta! Kanske kan vi hjälpa Nikes tre syskon och föräldrar, kanske kan de få läka såren tillsammans i några månader genom våra gemensamma bidrag. Ett litet bidrag, bara en tjuga eller femtiolapp, kan göra skillnad. Kanske barnen vill avstå sin veckopeng? Genom att ge en liten del av det man har själv kan man göra en stor skillnad. Och i slutet på månaden kan vi underlätta livet en aningens aning för Jannika och hennes familj. Den tanken värmer i hjärtat.
Clearnr: 7815 Kontonummer: 1115971, Swedbank
När allt bara tar slut.
För några år sen lärde jag känna en väldigt speciell tjej. Vi var hos vår gemensamma mentor Anna Wahlgren i Gastsjön för att hjälpa små barn att sova gott hela natten, och från första stund blev vi riktigt goda vänner. Vi skojade och kallade oss för tvillingsjälar, och sen dess har vi haft en tät kontakt och delat många funderingar. Några gånger har vi träffats ”på riktigt” och det har varit minnesvärda gånger, fyllda med mycket skratt och långa härliga diskussioner om allt från astrologi till barn. En vän jag håller oändligt mycket av och respekterar för hennes klokhet och människokärlek. Något vi har gemensamt var att vi har många barn och att vi själva vill ta hand om dem så länge som det bara går. Vi har trixat och donat för att kunna vara hemma med barnen länge och vi har båda tyckt det varit värt alla uppoffringar som finns för att få de första, viktiga åren med våra älskade ungar. Långa semestrar och dyra prylar har inte varit det som varit vikigt för oss, vi prioriterar tiden och vardagen med barnen istället.
En person som ger energi och sprider glädje omkring sig och som alltid sätter sina barn i främsta rummet och jag vet att vi är många som känner så om den här mycket speciella vännen.
Jannika heter hon och är det någon person på jorden som förtjänar all lycka som finns är det hon.
Nu har det fullständigt obegripliga hänt. Det som aldrig får hända. Som känns tomt och meningslöst. Jannikas fina dotter Nike har dött.
Nike har jag också haft förmånen att träffa. Vilken liten skönhet, vilka kloka ögon! Ett leende som smälte polaris, ett hjärta av guld. Jag ser henne framför mig som om hon vore alldeles levande och glad, med sommarbruna ben och det långa håret virvlande runt det lilla, söta ansiktet. Jag vet att många andra kände Nike mycket mer än jag hade förmånen att göra, och ändå är mitt minne av henne så starkt. Hon var en flicka som gjorde intryck, som man inte kunde låta bli att tycka om, genast. Hon var på många sätt lik sin fina mor.
Nikes tre syskon och pappa har jag aldrig träffat, men ändå känns det som om jag känner dem en aning ändå. Vi har delat så många vardagshändelser jag och Jannika, så många funderingar att pappa Andreas (”min snygge man” som Jannika alltid säger med stor kärlek i rösten), storebror Jaja, lillebror Milo och lillasyster Nella känns som nära vänner de också. Jag kan inte förstå, inte ana, hur familjen har det nu i den här obegripligt svåra stunden. Men jag är innerligt glad att de har varandra och kan ge varandra kärlek och kraft i det här svåra.
Hur kan en sjuåring få dö? Magsjuka hade hon haft, varit hängig och blivit sämre och sen dog hon. Jag fattar inte – vi har haft magsjuka och varit jättedåliga vi också och det finns inte i tanken att man kan dö av det. Ändå åkte familjen in på sjukhuset med Nike, hur många skulle ha gjort det? Det finns inte i tanken att ett barn kan dö så fort av något så vanligt. Jag tror vi är många som är chockade över hur det kunde gå så fort, att det över huvud taget kunde hända.
Jag vet att vi också är många som frågat Jannika om det finns något, vad som helst, vi kan göra. Jag vet vad vi kan göra, alla vi som känner maktlöshet och sorg. Det finns inget Jannika hellre vill än att vara med sina tre barn hon har kvar i livet, så mycket det bara går. Hennes föräldradagar är slut och med det de pengar som behövs till att äta, leva, bo. Kan vi hjälpas åt att ge Jaja, Milo och Nella några månader i lugn och ro hemma, ha mamma kvar ett tag till har vi gjort något handgripligt, praktiskt. Då har vi hjälpt till på riktigt. Nike kommer aldrig att komma tillbaka för dem, hennes dagar på jorden är slut men hennes syskon finns kvar och de vill inget hellre än att ha familjen samlad nu, att få läka tillsammans i lugn och ro utan att behöva känna någon stress över något så värdsligt som pengar.
Jag har ett konto som är tomt, min tanke är att vi under närmsta månaden kunde hjälpas åt att samla ihop pengar till familjen för att hjälpa dem. Jag vet att många tänkt skicka en blomma, men jag tror att de pengarna gör bättre nytta som pengar än som blommor. Om man måste välja. Man måste inte ge mycket, många bäckar små… Man kan också vara anonym om det känns bättre, märk då instättningen med bara ”Nike”.
Jag önskar vi kunde ge Jannika och familjen Nike tillbaka, att de kunde få vakna och det här bara var en hemsk dröm. Att Nike skulle skutta upp ur sängen och frisk igen. Åh, vad jag önskar det. Det allra minsta vi kan göra, tillsammans, är att ge familjen lite ro. Lite mindre oro.
Vill du hjälpa Jannika, hjälpa familjen?
Kontonumret är i så fall:
clearnr: 7815 kontonummer: 1115971, och det är Swedbank.
Skriv avsändare eller bara ”Nike” om du vill vara anonym. Jag tänkte lämna över pengarna vid månadens slut. Jag samlar alla namn på er som sätter in pengar, men skriver inte summan var och en satt in.
”-Oline, minns du Nike?
-Ja mamma, det är klart!
-Nike dog igår…
(jag gråter, Oline sitter tyst)
-Men mamma, hon kan väl inte vara död? Hon var ju så levande när jag såg henne sist…”
Bye bye magsjuka, welcome våren :-) (jaja, liiite tidigt kanske, men snart så!)
Ja, så fick jag då kapitulera till slut inför den mest djävulska magsjuka jag träffat på. Jag tänker inte gå in på några detaljer men kan säga att jag fick en högst obeställd detox iallafall, om man nu ska försöka dra nåt positivt ur eländet ;-)
Både jag, momma och Bea blev sjuka på samma dag och jag och Bea fick hiskelig feber också. Vi kanske tog i för hårt när vi städade ur lägenheten, för det hann vi med på söndan. Nejdå, skämt å sido, med alla barn som varit sjuka hade det varit höga odds på att jag skulle ha klarat mig helskinnad från ännu en magsjuka. Men som sagt, nu är det över och idag har jag suttit på sparken och solat - tametusan att jag känner VÅREN i luften mina vänner!
Så här härligt har vi haft det idag:
Oline och Mollis tar sig en vila efter skolan, innan småsyrrorna kommit hem:
Frida på promenad med dockan i dockvagnen Becka fick när hon fyllde ett år, för snart 17 år sen alltså..:
Posten måste ju hämtas såklart:
Tur lilla mamman har barnvagnen med sig att lägga all post i:
Oline tog några åk med stigan:
Alice:
Härliga första-för-året-fräknar!
Alltså - hur härligt är det inte att få se GEGGA ibland :-)
Mollis på lite stela ben och med svansen rätt i vädret, inte helt bekväm med att vara ute än:
Utsikten från bron är alltid vacker, men en del dagar känns den liksom lite extra vårlig och fin :-)
Och när vi kom in skulle läxorna göras... och som sagt "barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör" hm, hm... Oline gör följdaktligen sina läxor samtidigt som hon kollar på TV. Undrar vem hon lärt sig DET av ;-)
Så kan det se ut en liten stund på eftermiddan hos oss, nu är det bolibompa som gäller, lite mer pluggande för mig hoppas jag (!) och när de små lagt sig ska väl jag och Paula kolla lite TV och vänta hem Filip som jobbar eftermiddag. Kanske är jag sugen att äta nåt då, aptiten har inte riktigt återvänt än (lugn, lugn, det är absolut ingen fara, det finnes reserver, haha!).
Och slutligen vill jag säga grattis till Katrin som kurat sin lille son och förklarar sin tacksamhet här: http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=28711&beid=1621717 jag önskar henne all lycka till :-) Ännu en som insett att Anna Wahlgren, Barnaboken och Sova Hela Natten handlar om barnakärlek och inget annat!
Både jag, momma och Bea blev sjuka på samma dag och jag och Bea fick hiskelig feber också. Vi kanske tog i för hårt när vi städade ur lägenheten, för det hann vi med på söndan. Nejdå, skämt å sido, med alla barn som varit sjuka hade det varit höga odds på att jag skulle ha klarat mig helskinnad från ännu en magsjuka. Men som sagt, nu är det över och idag har jag suttit på sparken och solat - tametusan att jag känner VÅREN i luften mina vänner!
Så här härligt har vi haft det idag:
Oline och Mollis tar sig en vila efter skolan, innan småsyrrorna kommit hem:
Frida på promenad med dockan i dockvagnen Becka fick när hon fyllde ett år, för snart 17 år sen alltså..:
Posten måste ju hämtas såklart:
Tur lilla mamman har barnvagnen med sig att lägga all post i:
Oline tog några åk med stigan:
Alice:
Härliga första-för-året-fräknar!
Alltså - hur härligt är det inte att få se GEGGA ibland :-)
Mollis på lite stela ben och med svansen rätt i vädret, inte helt bekväm med att vara ute än:
Utsikten från bron är alltid vacker, men en del dagar känns den liksom lite extra vårlig och fin :-)
Och när vi kom in skulle läxorna göras... och som sagt "barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör" hm, hm... Oline gör följdaktligen sina läxor samtidigt som hon kollar på TV. Undrar vem hon lärt sig DET av ;-)
Så kan det se ut en liten stund på eftermiddan hos oss, nu är det bolibompa som gäller, lite mer pluggande för mig hoppas jag (!) och när de små lagt sig ska väl jag och Paula kolla lite TV och vänta hem Filip som jobbar eftermiddag. Kanske är jag sugen att äta nåt då, aptiten har inte riktigt återvänt än (lugn, lugn, det är absolut ingen fara, det finnes reserver, haha!).
Och slutligen vill jag säga grattis till Katrin som kurat sin lille son och förklarar sin tacksamhet här: http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=28711&beid=1621717 jag önskar henne all lycka till :-) Ännu en som insett att Anna Wahlgren, Barnaboken och Sova Hela Natten handlar om barnakärlek och inget annat!
