Mamma Jannikas tack till er alla!
Här kommer mamma Jannikas egna hälsning till er alla som varit med i insamlingen till lilla Nikes minne:
Till alla mina kända och okända vänner, och framförallt till Mia, en fantastisk människa och vän.
Jag är överväldigad och rörd över det engagemang, den omtanke och den generositet som ni alla har visat mig och min familj mitt i detta svåraste av svåra – att förlora ett barn. Ni har tillsammans hjälpt mig och min familj att få ett par månaders respit, tid att sörja och att lappa ihop det som en gång var en familj. För det är jag och min man Er oändligt tacksamma. Så mycket inkännande deltagande i vår ofattbara förlust, så mycket kärlek och omtanke har strömmat emot oss. Tack ur djupet av våra hjärtan!
Den chock, kaos och smärta som alla vi, som stod Nike närmast, obönhörligt kastades in i på kvällen den 2 mars, är något som jag hoppas att ingen av er någonsin ska behöva genomleva. Min lilla levnadsglada, friska och busiga unge, med hela livet framför sig, med alla sina drömmar och mål ligger plötsligt död i mina armar. Hennes vackra ögon är slutna, hennes hud är fortfarande varm och mjuk men hennes hjärta har stannat och hennes lungor har slutat andas. Jag minns inte de närmaste timmarna, vad jag gjorde eller sade, men jag kommer ihåg att jag skrek och ylade som ett djur. Lika stor som kärleken är till de barn man har fött till världen, lika svår är sorgen att förlora dem. Smärtan är så bråddjup att den kanske inte har ett slut. Det är som att falla fritt men aldrig nå botten.
Att ett barn dör, det går emot hela föräldrainstinkten. Vi föräldrar, vi ska älska våra barn, stötta dem, vi ska utmana dem, göra dem flygfärdiga inför vuxenlivet men framför allt ska vi skydda dem mot de faror de själva inte har erfarenhet nog att förstå eller se. Det är den viktigaste uppgiften vi föräldrar har – att skydda våra barn från döden. Det misslyckades vi med. Vi har påtagit oss ansvaret för deras liv och därmed blir vi också ansvariga för deras död, oavsett hur den döden ser ut. Det ansvaret är tungt att bära när det barn man älskade och önskade allt gott, är borta.
Döden förändrar allt. Sorgen lägger sitt täcke över de som sörjer och minskar luften, sikten, orken. Det som innan var ett gott liv blir mörkt och solkigt. Fina minnen lockar bara till tårar. De små glädjeämnena i vardagen blir påminnelser om det som inte mer ska vara. Det som tidigare gjordes med lätthet blir svårt, omöjligt eller tungt. Tiden ser annorlunda ut och mycket går långsamt eller inte alls. Livets praktiska sidor känns närmast oöverstigliga och tröttheten är förlamande.
Mitt i allt detta svåra har ni hjälpt oss handgripligt och praktiskt, gett oss lite hopp och så mycket värme. Så många händer och hjärtan har sträckts ut mot oss fast sorgen är svår att möta, svår att dela. Tack för det.
Nästa torsdag begraver vi vår lilla flicka, lika obegripligt som smärtsamt fel. Känslorna inför begravningen är dubbla. Samtidigt som vi inte vill acceptera att hon inte ska vara hos oss mer vill vi också bidra till att hennes minne blir ljust och vackert, precis så som hon var. En vän till familjen sa: ”Nike var speciell, det har jag tyckt från det hon var liten. Hon utmärkte sig utan att ta plats från någon annan. ” Precis så minns jag också mitt andra barn, min första dotter, min älskade, älskade unge.
Jag avslutar mitt tack med ett samtal jag hade med Nike när hon var fem år och som jag skrev ner eftersom jag tyckte det var så anmärkningsvärt:
Nike: Om hundra år är du nog död mamma.
Jag: Hm. Jo.
Nike: Jag med.
Jag: Jo, ja.
Nike: I alla fall med den här kroppen.
Jag: Jaha, hur tänker du då?
Nike: Jo, själen kanske har hoppat in i nån ny bebis.
Jag: Ja, kanske det.
Nike: Hur ser själen ut egentligen?
Jag: Jag vet inte. Vad tror du?
Nike: Jag tror den är rätt genomskinlig eftersom den inte syns så värst. Men den känns i alla fall.
Jag hoppas att hon har rätt och att hennes vackra själ sprider sitt ljus och sin värme någon annanstans. Jag skulle göra vad som helst för att få känna den värmen igen. Vad som helst.
Varma hälsningar Jannika, Nikes mamma
Till alla mina kända och okända vänner, och framförallt till Mia, en fantastisk människa och vän.
Jag är överväldigad och rörd över det engagemang, den omtanke och den generositet som ni alla har visat mig och min familj mitt i detta svåraste av svåra – att förlora ett barn. Ni har tillsammans hjälpt mig och min familj att få ett par månaders respit, tid att sörja och att lappa ihop det som en gång var en familj. För det är jag och min man Er oändligt tacksamma. Så mycket inkännande deltagande i vår ofattbara förlust, så mycket kärlek och omtanke har strömmat emot oss. Tack ur djupet av våra hjärtan!
Den chock, kaos och smärta som alla vi, som stod Nike närmast, obönhörligt kastades in i på kvällen den 2 mars, är något som jag hoppas att ingen av er någonsin ska behöva genomleva. Min lilla levnadsglada, friska och busiga unge, med hela livet framför sig, med alla sina drömmar och mål ligger plötsligt död i mina armar. Hennes vackra ögon är slutna, hennes hud är fortfarande varm och mjuk men hennes hjärta har stannat och hennes lungor har slutat andas. Jag minns inte de närmaste timmarna, vad jag gjorde eller sade, men jag kommer ihåg att jag skrek och ylade som ett djur. Lika stor som kärleken är till de barn man har fött till världen, lika svår är sorgen att förlora dem. Smärtan är så bråddjup att den kanske inte har ett slut. Det är som att falla fritt men aldrig nå botten.
Att ett barn dör, det går emot hela föräldrainstinkten. Vi föräldrar, vi ska älska våra barn, stötta dem, vi ska utmana dem, göra dem flygfärdiga inför vuxenlivet men framför allt ska vi skydda dem mot de faror de själva inte har erfarenhet nog att förstå eller se. Det är den viktigaste uppgiften vi föräldrar har – att skydda våra barn från döden. Det misslyckades vi med. Vi har påtagit oss ansvaret för deras liv och därmed blir vi också ansvariga för deras död, oavsett hur den döden ser ut. Det ansvaret är tungt att bära när det barn man älskade och önskade allt gott, är borta.
Döden förändrar allt. Sorgen lägger sitt täcke över de som sörjer och minskar luften, sikten, orken. Det som innan var ett gott liv blir mörkt och solkigt. Fina minnen lockar bara till tårar. De små glädjeämnena i vardagen blir påminnelser om det som inte mer ska vara. Det som tidigare gjordes med lätthet blir svårt, omöjligt eller tungt. Tiden ser annorlunda ut och mycket går långsamt eller inte alls. Livets praktiska sidor känns närmast oöverstigliga och tröttheten är förlamande.
Mitt i allt detta svåra har ni hjälpt oss handgripligt och praktiskt, gett oss lite hopp och så mycket värme. Så många händer och hjärtan har sträckts ut mot oss fast sorgen är svår att möta, svår att dela. Tack för det.
Nästa torsdag begraver vi vår lilla flicka, lika obegripligt som smärtsamt fel. Känslorna inför begravningen är dubbla. Samtidigt som vi inte vill acceptera att hon inte ska vara hos oss mer vill vi också bidra till att hennes minne blir ljust och vackert, precis så som hon var. En vän till familjen sa: ”Nike var speciell, det har jag tyckt från det hon var liten. Hon utmärkte sig utan att ta plats från någon annan. ” Precis så minns jag också mitt andra barn, min första dotter, min älskade, älskade unge.
Jag avslutar mitt tack med ett samtal jag hade med Nike när hon var fem år och som jag skrev ner eftersom jag tyckte det var så anmärkningsvärt:
Nike: Om hundra år är du nog död mamma.
Jag: Hm. Jo.
Nike: Jag med.
Jag: Jo, ja.
Nike: I alla fall med den här kroppen.
Jag: Jaha, hur tänker du då?
Nike: Jo, själen kanske har hoppat in i nån ny bebis.
Jag: Ja, kanske det.
Nike: Hur ser själen ut egentligen?
Jag: Jag vet inte. Vad tror du?
Nike: Jag tror den är rätt genomskinlig eftersom den inte syns så värst. Men den känns i alla fall.
Jag hoppas att hon har rätt och att hennes vackra själ sprider sitt ljus och sin värme någon annanstans. Jag skulle göra vad som helst för att få känna den värmen igen. Vad som helst.
Varma hälsningar Jannika, Nikes mamma
