sexbarnsmamma

Jag har läst den här berättelsen förut, men igår under föreläsningen om bland annat barnaga läste vår föreläsare upp det igen - en del av Astrid Lindgrens tal när hon fick tyska bokhandelns fredspris 1978 (året innan barnaga förbjöds i Sverige...)

"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, "spar på riset och du fördärvar pilten", det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv.

Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne.

Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej." Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.

Barnet hade tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten".
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!"
(Astrid Lindgren 1978)

Det föll en tår för mig. För alla små barn som nån gång känner så här.