Att duga!
Jahupp, då är det väl på tiden att jag sätter igång att använda min nya bloggplats då! Jag har inte bloggat på över en månad och äntligen känner jag mig sugen att skriva några rader - känns skönt att inte vara en såndär proffsbloggare som måste klämma ur sig x antal inlägg per dag för att "duga". Nej, här skrivs det bara när andan och lusten faller på!
Nu har jag gått in på termin fyra, tänk va! Jag fattar verkligen inte att jag läst tre hela terminer och snart har avverkat halvtid - om lika länge till ska jag alltså vara klar. Det finns ju så mycket att lära, hur ska jag hinna? Men det är väl som min handledare sa på praktiken: det är när själva utbildningen på universitetet är klar som själva jobbet att bli socionom börjar. Sen är det nog så att det är ett yrke som tar ungefär ett liv att lära sig, haha! När man har sig själv som arbetsverktyg så kan man alltid förfina och förbättra, utvecklas och förändra. Det känns både roligt och lite läskigt, rädslan att göra fel och misstag på bekostnad av en annan människa finns ju alltid där i bakhuvudet, bara den rädslan inte ställer sig i vägen. Yin och yang, balans ni vet...
En sak jag har fått klart för mig är i alla fall att väldigt många barn mår dåligt. Väldigt. Ofta beror det på hemska uppenbara saker som misshandel eller sexuella övergrepp, sånt som kan vara svårt att förstå i hjärtat och ännu svårare att hantera. Men andra barn mår dåligt av mer diffusa anledningar, som inte är lika påtagliga. Många föräldrar börjar tidigt att hitta "fel" på sina barn: barnet sover inte, äter inte, de bits, knuffas, slåss, gråter, får utbrott, trotsar, svär och problemen finns kvar men utvecklas och blir äldre med åldern. Tidigt söker föräldrar hjälp av "experter" på BVC, socialtjänst, läkare, psykologer och fel ska hittas och problem ska lösas. Dagispersonal ska tidigt ta över och fostra barnen, sen faller lotten på skola och vårdteam. Spädbarn som inte sover medicineras (en ökning på 200 % under senare år!), tvååringar har föräldrar som är överygade om att barnet har adhd, de kräver mer resurser på dagis och i skola, ännu mer medicinering, kurator kopplas in, ännu mer fel ska letas och det rullar på fort, fort...
Jag säger inte att det inte finns barn med olika sorters problematik. Jag säger absolut inte att resurserna till de här barnen inte behövs, för det är jag fullt och fast överygad om att de gör. Det jag funderar på är om vi föräldrar i dag tror att vi inte duger åt våra barn, att det vi gör för våra egna ungar hemma inte är tillräckligt för att få dem att utvecklas och växa som människor. Är det så att vi tror att barnen behöver dagis för att bli sociala och kompetenta, att vi berövar dem något viktigt om vi hellre vill ha dem hemma så länge som möjligt? Tro nu inte att jag är emot dagis - jag har själv dagis till mina barn och de trivs verkligen med både kompisar, fröknar och aktiviteter. Men jag tror inte att de skulle ha varit sämre barn om de i stället fått vara hemma till skolan börjar. Jag tror inte på att dagis ska vara nån erstättning för hemmet eller att dagisfröknarna ska vara de som står för uppfostran av mina barn. Jag tror också på att vänta med dagis så länge man kan, att låta barn som får syskon få vara hemma med familjen istället för att vara på dagis när mamma eller pappa är lediga. Jag tror heller inte att föräldrar låter storasyskon vara på dagis för att få mer tid själva, jag tror helt enkelt de föräldrarna tror att det är det bästa för storasyskonet. Men i mina ögon underkänner de sig själva som föräldrar om de gör det, de underkänner sina egna förmågor och sitt eget hem. I mina ögon måste den egna familjen och det egna hemmet vara allra bästa platsen för ett litet barn att få vara på, att få sin tillhörighet och få växa i lugn och ro så länge det går, allra helst de första tre åren som är så viktiga för barnen. Men dagis är en het fråga, kanske är det lättare för mig som aldrig själv varit på dagis att tycka att det är ett fint komplement när det behövs, men att det allra bästa för barnet måste få vara att vara hemma så mycket det går... Som sagt, jag var aldrig på dagis (ha, det fanns inte ens i början på 70-talet!) och fick inga problem med vare sig socialt samspel och blev inte heller vare sig slagskämpe eller totalt ouppfostrad ;-)
Jag tror vi föräldrar måste lära oss förstå och känna att vi duger, att vi kan. Vi kan lära barnen att sova gott om natten, att få barn med stark självkänsla, vi kan uppfostra våra barn och vi kan ge dem det mesta de behöver för att växa och utvecklas. Men hur GÖR vi för att nå dit då? Ja, vi måste vara men våra barn, och då menar jag inte bara vara med dem i samma rum eller leka med dem en stund varje dag, utan verkligen vara med dem - närvara med dem! Vi måste redan från när de är små, små bebisar vara så närvarande och tro på vår egen föräldraförmåga att vi kan hjälpa våra barn att få i sig näring och hjälpa dem komma till ro och sova. Och det gör vi inte genom att vi låter barnen visa oss, utan genom att vi som föräldar (som levt en aningens längre här på Tellus än vad de gjort ;-) visar dem hur man gör. Rent konkret, faktiskt. När det ska sovas så ska man ligga ner och somnar man inte får man hjälp att komma till ro, man kånkar inte runt på ett barn till det stupar av utmattning för då har man inte varit speciellt snäll tycker jag. Lika lite som man låter ett barn skrika lungorna ur sig för att få mat - maten serveras innan man behöver hetsa upp sin lilla kropp. Lär man sig ligga steget för med ett spädbarn både vad gäller mat och sömn undviker man också elände som kolik och vaknätter, för då slipper bebben skrika till sig sina behov! Så redan när man kommer hem med lilla knytet från BB börjar det aktiva föräldraskapet, att vara den som vägleder och visar barnet hur världen fungerar och hur den ser ut.
Sen tror jag också vi måste backa lite, gå tillbaka till familjetänket lite mer och istället för att dela upp familjen i en massa olika grupper (vuxengruppen, tonårsgruppen, barngruppen, bebisgruppen) och tänka på hela familjen som en enhet. Den enheten ska gemensamt sträva efter att alla i familjen ska känna sig uppskattade, behövda och viktiga. Ja, hur gör man DET då? Ja, man hjälps åt. Enklare och svårare än så är det inte. Alla ska dra sitt strå till stacken, även om det puttras och muttras. Man ska stötta och hjälpa varandra. Syskon ska inte slåss. Nolltolerans. Föräldrar ska självklart inte slåss (men jag har förstått att det är vanligare än jag nånsin kunnat ana...). Och det ska självklart också vara ömsesidig respekt mellan alla, inga jävla skämspallar eller skämstrappor (ursäkta min svordom men jag verkligen tycker ILLA om det där eländet!), ingen skam och skuld. Vi måste som sagt närvara mer med våra barn, prata, diskutera, finnas där när de behöver det.
För att få ihop det här i alla ändar måste vi får mer tid. Vi måste fundera på vad som är viktigt: är det ny bil, nya möbler, utlandsresor, märkeskläder, dyra barnvagnar? Eller är det så att vi kan lägga de pengarna till att få mer tid med våra barn, barn som växer upp alldeles för fort och den tiden kan man inte spara på ett tidkonto och ta ut "sen" utan den tiden är färskvara och nåt som behövs hela tiden (mycket tid blev det nu ;-)
Vi måste få mer tid när barnen är små så att vi kan vara mer med dem de första viktiga tre åren under den viktiga anknytingen, men tiden behövs senare också när barnen blir större så att vi kan vara tillsammans och hjälpas åt med allt som ska göras i en familj. Att få barnen att känna sig helt oumbärliga och viktiga, och vi behöver tid när de blir tonåringar och behöver prata och fundera. Vi behöver massor av tid. Om barnen själva får välja vill de hellre ha en närvarande förälder så ofta det går under året, än en närvarande förälder under en semetervecka på Kreta.
Och så behöver vi tro. Tro på oss själva som föräldrar, att vi duger och räcker till. Och den dan vi känner att vi behöver hjälp, då finns det "experter" och profesionella som kan hjälpa oss. Men vi får inte glömma att vi själva är de bästa experterna på våra egna barn!
Tjolahopp, det blev ett långt första inlägg på den nya bloggen, haha! Men så där är det, det är bara att hänga med. Nu ska jag och mina tre små - tillsammans ;-) - fredagsröja lite snabbt och ta fram lite fredagsmys. För nu är det helg och vi har äntligen lite mer TID tillsammans!
Trevlig helg på er alla!
Nu har jag gått in på termin fyra, tänk va! Jag fattar verkligen inte att jag läst tre hela terminer och snart har avverkat halvtid - om lika länge till ska jag alltså vara klar. Det finns ju så mycket att lära, hur ska jag hinna? Men det är väl som min handledare sa på praktiken: det är när själva utbildningen på universitetet är klar som själva jobbet att bli socionom börjar. Sen är det nog så att det är ett yrke som tar ungefär ett liv att lära sig, haha! När man har sig själv som arbetsverktyg så kan man alltid förfina och förbättra, utvecklas och förändra. Det känns både roligt och lite läskigt, rädslan att göra fel och misstag på bekostnad av en annan människa finns ju alltid där i bakhuvudet, bara den rädslan inte ställer sig i vägen. Yin och yang, balans ni vet...
En sak jag har fått klart för mig är i alla fall att väldigt många barn mår dåligt. Väldigt. Ofta beror det på hemska uppenbara saker som misshandel eller sexuella övergrepp, sånt som kan vara svårt att förstå i hjärtat och ännu svårare att hantera. Men andra barn mår dåligt av mer diffusa anledningar, som inte är lika påtagliga. Många föräldrar börjar tidigt att hitta "fel" på sina barn: barnet sover inte, äter inte, de bits, knuffas, slåss, gråter, får utbrott, trotsar, svär och problemen finns kvar men utvecklas och blir äldre med åldern. Tidigt söker föräldrar hjälp av "experter" på BVC, socialtjänst, läkare, psykologer och fel ska hittas och problem ska lösas. Dagispersonal ska tidigt ta över och fostra barnen, sen faller lotten på skola och vårdteam. Spädbarn som inte sover medicineras (en ökning på 200 % under senare år!), tvååringar har föräldrar som är överygade om att barnet har adhd, de kräver mer resurser på dagis och i skola, ännu mer medicinering, kurator kopplas in, ännu mer fel ska letas och det rullar på fort, fort...
Jag säger inte att det inte finns barn med olika sorters problematik. Jag säger absolut inte att resurserna till de här barnen inte behövs, för det är jag fullt och fast överygad om att de gör. Det jag funderar på är om vi föräldrar i dag tror att vi inte duger åt våra barn, att det vi gör för våra egna ungar hemma inte är tillräckligt för att få dem att utvecklas och växa som människor. Är det så att vi tror att barnen behöver dagis för att bli sociala och kompetenta, att vi berövar dem något viktigt om vi hellre vill ha dem hemma så länge som möjligt? Tro nu inte att jag är emot dagis - jag har själv dagis till mina barn och de trivs verkligen med både kompisar, fröknar och aktiviteter. Men jag tror inte att de skulle ha varit sämre barn om de i stället fått vara hemma till skolan börjar. Jag tror inte på att dagis ska vara nån erstättning för hemmet eller att dagisfröknarna ska vara de som står för uppfostran av mina barn. Jag tror också på att vänta med dagis så länge man kan, att låta barn som får syskon få vara hemma med familjen istället för att vara på dagis när mamma eller pappa är lediga. Jag tror heller inte att föräldrar låter storasyskon vara på dagis för att få mer tid själva, jag tror helt enkelt de föräldrarna tror att det är det bästa för storasyskonet. Men i mina ögon underkänner de sig själva som föräldrar om de gör det, de underkänner sina egna förmågor och sitt eget hem. I mina ögon måste den egna familjen och det egna hemmet vara allra bästa platsen för ett litet barn att få vara på, att få sin tillhörighet och få växa i lugn och ro så länge det går, allra helst de första tre åren som är så viktiga för barnen. Men dagis är en het fråga, kanske är det lättare för mig som aldrig själv varit på dagis att tycka att det är ett fint komplement när det behövs, men att det allra bästa för barnet måste få vara att vara hemma så mycket det går... Som sagt, jag var aldrig på dagis (ha, det fanns inte ens i början på 70-talet!) och fick inga problem med vare sig socialt samspel och blev inte heller vare sig slagskämpe eller totalt ouppfostrad ;-)
Jag tror vi föräldrar måste lära oss förstå och känna att vi duger, att vi kan. Vi kan lära barnen att sova gott om natten, att få barn med stark självkänsla, vi kan uppfostra våra barn och vi kan ge dem det mesta de behöver för att växa och utvecklas. Men hur GÖR vi för att nå dit då? Ja, vi måste vara men våra barn, och då menar jag inte bara vara med dem i samma rum eller leka med dem en stund varje dag, utan verkligen vara med dem - närvara med dem! Vi måste redan från när de är små, små bebisar vara så närvarande och tro på vår egen föräldraförmåga att vi kan hjälpa våra barn att få i sig näring och hjälpa dem komma till ro och sova. Och det gör vi inte genom att vi låter barnen visa oss, utan genom att vi som föräldar (som levt en aningens längre här på Tellus än vad de gjort ;-) visar dem hur man gör. Rent konkret, faktiskt. När det ska sovas så ska man ligga ner och somnar man inte får man hjälp att komma till ro, man kånkar inte runt på ett barn till det stupar av utmattning för då har man inte varit speciellt snäll tycker jag. Lika lite som man låter ett barn skrika lungorna ur sig för att få mat - maten serveras innan man behöver hetsa upp sin lilla kropp. Lär man sig ligga steget för med ett spädbarn både vad gäller mat och sömn undviker man också elände som kolik och vaknätter, för då slipper bebben skrika till sig sina behov! Så redan när man kommer hem med lilla knytet från BB börjar det aktiva föräldraskapet, att vara den som vägleder och visar barnet hur världen fungerar och hur den ser ut.
Sen tror jag också vi måste backa lite, gå tillbaka till familjetänket lite mer och istället för att dela upp familjen i en massa olika grupper (vuxengruppen, tonårsgruppen, barngruppen, bebisgruppen) och tänka på hela familjen som en enhet. Den enheten ska gemensamt sträva efter att alla i familjen ska känna sig uppskattade, behövda och viktiga. Ja, hur gör man DET då? Ja, man hjälps åt. Enklare och svårare än så är det inte. Alla ska dra sitt strå till stacken, även om det puttras och muttras. Man ska stötta och hjälpa varandra. Syskon ska inte slåss. Nolltolerans. Föräldrar ska självklart inte slåss (men jag har förstått att det är vanligare än jag nånsin kunnat ana...). Och det ska självklart också vara ömsesidig respekt mellan alla, inga jävla skämspallar eller skämstrappor (ursäkta min svordom men jag verkligen tycker ILLA om det där eländet!), ingen skam och skuld. Vi måste som sagt närvara mer med våra barn, prata, diskutera, finnas där när de behöver det.
För att få ihop det här i alla ändar måste vi får mer tid. Vi måste fundera på vad som är viktigt: är det ny bil, nya möbler, utlandsresor, märkeskläder, dyra barnvagnar? Eller är det så att vi kan lägga de pengarna till att få mer tid med våra barn, barn som växer upp alldeles för fort och den tiden kan man inte spara på ett tidkonto och ta ut "sen" utan den tiden är färskvara och nåt som behövs hela tiden (mycket tid blev det nu ;-)
Vi måste få mer tid när barnen är små så att vi kan vara mer med dem de första viktiga tre åren under den viktiga anknytingen, men tiden behövs senare också när barnen blir större så att vi kan vara tillsammans och hjälpas åt med allt som ska göras i en familj. Att få barnen att känna sig helt oumbärliga och viktiga, och vi behöver tid när de blir tonåringar och behöver prata och fundera. Vi behöver massor av tid. Om barnen själva får välja vill de hellre ha en närvarande förälder så ofta det går under året, än en närvarande förälder under en semetervecka på Kreta.
Och så behöver vi tro. Tro på oss själva som föräldrar, att vi duger och räcker till. Och den dan vi känner att vi behöver hjälp, då finns det "experter" och profesionella som kan hjälpa oss. Men vi får inte glömma att vi själva är de bästa experterna på våra egna barn!
Tjolahopp, det blev ett långt första inlägg på den nya bloggen, haha! Men så där är det, det är bara att hänga med. Nu ska jag och mina tre små - tillsammans ;-) - fredagsröja lite snabbt och ta fram lite fredagsmys. För nu är det helg och vi har äntligen lite mer TID tillsammans!
Trevlig helg på er alla!
Kommentarer
Trackback
