sexbarnsmamma

Idag har jag sovit massor. Oj, vad trött jag är. Slut. Det var det absolut svåraste jag gjort hittills i mitt liv igår, att gå på lilla Nikes begravning. Det svåraste men också något av det finaste och mest kärleksfulla. Jag har varit på en handfull begravningar innan, däribland min egen pappas. Men det går inte att jämföra - att begrava en gammal människa som varit sjuk länge och där döden varit en befrielse är något helt annat än att begrava ett litet flickebarn som hade hela sitt liv kvar framför sig.

Det var oerhört jobbigt att komma fram till kyrkan, jag blev skjutsad men gick själv och kände ingen annan. Valbo kyrka är en jättefin kyrka, mycket större än jag föreställt mig. Inne i kyrkan var det tyst och ganska många redan när jag kom, även fast jag var tidig. Jag satte mig långt bak, fick ett minnesblad i handen av kyrkvärden som jag började bläddra i. Och då kom tårarna, som ett vattenfall. Åh, så fint Jannika hade skrivit om sitt barn. Bilder och texter om Nike från hennes allra första andetag till hennes sista. Det var helt omöjligt att läsa hela minnesbladet, jag var tvungen att ta långa pauser för att orka med. Under tiden fylldes kyrkan med folk, det var nästan helt fullt innan klockorna började ringa. Och längst fram skymtade jag Jannika och hennes familj. Allra längst fram stod Nikes lilla vita kista, med många fina blommor och kransar runt sig. Så obegripligt svårt att förstå att hon låg där inne.

Det sjöngs och spelades många fina sånger. Och under hela begravningsakten rullade bildspel på Nike, ända från hennes första dagar i livet, under den korta men otroligt lyckliga barndom hon fick. När klasskamraterna sjöng "vad du är söt min kära lilla ponny" så rullade bilder på Nike när hon red eller pysslade med sina kära hästar, i minnesbladet kunde vi se och läsa om favorithästen Stig Vig. En annan sång som spelades var "Bom sicka bom". Att höra såna glada barnsånger och se de här underbart fina bilderna rulla förbi samtidigt som den vita kistan står där med Nike. Ja, det var tufft. Så ska det inte vara. Barn ska inte ligga död i en kista. Barn ska hoppa och leka, skratta och sjunga bom sicka bom med håret fladdrande efter sig. Och ändå satt vi där i kyrkan och grät över Nikes korta liv allihop.

Molly Sandén var där och sjöng den otroligt vackra "Kärleken är". Erik Saade sjöng "Masquerade" till Nike via en filmad inspelning, hennes abosluta favoritlåt. Under den sången fick vi varvat med Erik se Nike utklädd och spexig och glad. Det var många glada bilder på henne, många bilder med spring och glädje, så som hon var när hon levde. Fredrik och Lisa Swahn sjöng två sånger; "Wonderchild" och "True colors" och hela tiden varvades underbara bilder på Nike. Vilket enormt arbete Jannika lagt ner på att sortera och ordna alla bilder, kärleksfullt och vackert.

Allra svårast var att höra familjens egeninspelade sång till Nike. De sjönt "Du är så fin" och barnens sång till sin syster... ja, det var oerhört svårt och hjärteslitande att höra.

Nikes gudmor läste en text ur Bröderna Lejonhjärta, den biten när Skorpan precis har kommit fram till Jonathan i Nangijala och insett att han fått en egen häst - precis som han alltid önskat. Liknelsen med Nike var smärtande, och gudmors röst bröts till slut i berättandet. Jag tror att vi alla såg framför oss hur Nike står i Körsbärsdalen med en häst mycket lik favorithästen Stig Vig, lycklig över att äntligen få ge sig iväg på sin första galopptur.

En av Nikes klasskamrater spelade tillsammans med sin pappa på fiol den sång Nike tränade på innan hon dog. Att Nike var en omtyckt vän och klasskamrat gick inte att ta miste på, i minnesboken har barnen själva fått skriva sina hälsningar till henne. Hennes fröknar läste också upp de här hälsningarna och under tiden fick vi se bilder på Nike i skolan och med sina vänner. Så glad hon var, så mycket hon tyckte om att vara i skolan.

Prästen som genomförde ceremonin var samma präst Jannika och Andreas hade när de gifte sig på nyårsafton för två år sedan. Så han hade träffat Nike, visste vilken fin liten människa hon var, hur älskad hon varit. Det måste ha varit en svår dag för honom med, att ha det jobbet att begrava ett barn. Men han var väldigt fin, ingen hade kunna göra det bättre. Två psalmer sjöngs; "Vägen ska komma dig till mötes" och "Härlig är jorden" som Nike tyckte om.

Så skulle vi alla få gå runt kistan och säga vårt hej då till Nike. Jag kan inte säga annat än att det var väldigt svårt. Och när jag gick därifrån fick jag se fina Jannika och det blev ett väldigt känsloladdat möte. Vi har skrivit till varandra hela tiden sen Nike dog, men jag har inte fått krama om henne förrän då. Det behövdes inga ord i det mötet, det räckte med att hålla om en stund.

När så kistan till slut bars ut för gravsättning spelades Vargsången från Ronja Rövardotter och Nikes närmsta familj följde Nikes sista resa ut till graven. Så tappra de gick där bakom kistan, så sorgtyngda och så förtvivlade. Det var outhärdligt att se, jag trodde inte jag hade så många tårar att gråta.

Det kändes konstigt att komma ut från kyrkan sen. Därute rullade världen på som vanligt, folk promenerade och cyklade, bilar åkte förbi, solen sken. Och en liten bit bort stod en familj och sänkte ner sitt lilla barn, sin syster, sitt barnbarn och syskonbarn i jorden. Medan vi andra endera skulle gå till församlingshemmet för fika eller åka hem. Livet är konstigt.

Jag valde att gå till församlingshemmet, jag ville så gärna prata och träffa Jannika lite mer och få träffa Andreas för första gången. Många hade bakat och fixat, det var så fint med tårtor som det stod "Älskade Nike" på men jag kunde omöjligt få ner något. Jag hade så mycket gråt i mig ännu, men kaffet var gott och klarnade min hjärna lite. Jag satt och pratade med några vid ett bord, försökte konversera och vara trevlig men jag har ärligt talat lite svårt med de här snabba känslosvängarna och drog mig lite undan. Men jag fick hälsa på och träffa några av Jannikas närmsta vänner och släktingar, hon och Andreas har många fina människor omkring sig. Det var mycket värme och kärlek i det församlingshemmet.

Men så till slut fick jag träffa fina Jannika. Vi fick tid att prata lite, att gråta lite, att kramas lite. Att se att vi hade valt samma färger på kläderna. Att se på hennes fina barn, skratta åt Nella som skuttade runt i Nikes vita, fina klänning. Att smeka hennes bleka kind lite. Och sen fick jag träffa hennes Andreas, prata med honom och ge honom en kram, äntligen. Det var väldigt känslosamt, jag har hört så mycket om honom under åren. Åh, vad jag önskar att vi hade fått träffats under andra omständigheter. Hans sorg var så påtaglig. Jag såg att Nike hade ärvts hans ögon, hon var verkligen en perfekt kombination av sina båda föräldrar.

Efter att jag träffat Andreas ringde jag efter min Filip, då fick han komma och hämta mig. När vi var nästan framme hos min svägerska Mona insåg jag att jag glömt att ge Jannika kortet med namnen på alla de som varit med på insamlingen till dem. Så vi var tvungen att vända och åka tillbaka, jag hade lovat alla fina människor som delat med sig att göra det så det var bara att åka. Så vi fick ett till avsked. Lika svårt.

Så har jag då varit på min första barnbegravning. Jag hoppas det är den enda också. Trots att den var fin, ljus och vi alla fick se vilken underbar och älska unge Nike var under de sju år hon fick leva här på jorden, var det outhärligt svårt att se den vita kistan, att veta att hennes liv är slut.

Ingen ska behöva begrava sitt barn. Ingen. Men det händer ändå.

Tack Jannika och Andreas för att jag fick komma. Nike hade tur som fick er som föräldrar under den tid hon fick här på jorden.

 Kommentarerna till inlägget: