sexbarnsmamma

Oj, vad fort tiden går och vad lite jag hinner med! Slutspurten på kursen och för terminen, hektiskt men härligt att se ljuset skymta i tunneln. Den här kursen (världen i Sverige) är såklart jätteviktig - vi läser och lär mer om invandring, rasism, fördomar, orättvisor... med de politiska strömningar och den dolda rasism som finns runtomkring oss känns det som något barn i skolorna skulle få ägna mycket tid åt att lära mer om. Den jobbiga men ack så lärorika delen i den här kursen är att vi har inte mindre än FEM muntliga redovisningar. Jobbigt för att  jag helt enkelt inte tycker om det. Lärorikt just för den delen. Fördelen är att vi gör det gruppvis och jag känner mig fullkomligt trygg med mina gruppisar Johanna och Malin.  Vilket såklart underlättar. Vi gjorde vår första redovisning i onsdags under öronsus och magont, men det gick ju. För att vi ska kunna jobba ihop oss inför de fyra kommande redovisningarna kommer de hem till mig i veckan, det gäller att förena  både nytta och nöje när man kan :-). Kanske lär jag mig att göra det här lite bättre för var gång, så ser jag det så är den här kursen lärorik på många plan för mig. Och många andra ;-)

Så har vi såklart lilla Cera då, som tagit familjen med storm för att uttrycka det milt. Nu är det helt omöjligt att vara opartisk för mig, men hon ÄR osedvanligt klok, rolig, vacker, glad, social, lättlärd och precis den hund som fattades här hos oss. Hon har funnit sig så väl till rätta, sover själv  i hallen på nätterna utan ett pip, springer ut och in, äter med stor aptit, leker med katterna (men glädjen kanske inte är helt ömsesidig där...), leker med barnen (DÄR är det ömsesidig glädje däremot). Balansen mellan aktivitet och vila är perfekt och hon är en ren fröjd att vara med. Vår lilla glädjelurvboll! Idag är jag ledig och ska ta med henne ut i skogen, blir bra att ta en liten bit med koppel för det har vi inte hunnit med så mycket än.

Oline och Filip ger sig iväg på skoläventyr - hem och skola har ordnat med militärtält och övernattning och några föräldrar behövdes vara med. Eftersom Filip är en hejare på eld, fiske, vatten and so on var det liksom självklart att av oss två bidde det han. Jag får väl krypa upp i soffan och ta det lugnt ikväll, staaackars mig ;-D.

Och imorgon fyller min äldsta tös - fina, goa Rebecka - 18 år. Tänk. 18 år. Som hon har längtat efter myndighetsdagen. Jag minns själv hur det var. Precis. Jag tror hon och kompisarna ska till stan i morgon, leta upp nån bra krog och få beställa sin första drink - då känner man sig vuxen och då ÄR man faktiskt vuxen! Det är bara så svårt att förstå att den där lilla röda ungen med den den svarta kalufsen och höga rösten, som jag tänkt skulle heta Isabella (ha! DET gick ju inte, en Isabella var i mina tankar ljus och lågmäld...) som jag fick i famnen för arton år sen nu är en vuxen kvinna. Min tös. Tänk, vad åren rinner undan fort. Om jag fick ge henne något så vore det ett långt, lyckligt liv med mycket skratt och kärlek. Efter Nikes död i vintras förstår jag hur fort livet kan ändras och hur lite vi vet. Så om jag finge slå in min önskan i ett fint paket skulle jag göra det och ge till Becka i morgon. Till alla mina barn.

NU ska jag hjälpa Oline med det sista till övernattningen. Jag tror hon har lite resfeber. Vi tittade nyss på nyheterna hon och jag, och Kadaffi var med. Hon undrade vem han var och jag förklarade så gott jag kan och när jag sa att han var en av världens ondaste män undrade hon varför han var det.

-Ja, pengar och makt har gjort många människor galna sa jag då.

-Men mamma, varför kan man inte nöja sig med det man har säger hon då, min kloka tös.

Ja, säg det? Varför kan vi inte nöja oss? Varför ska en del ha ALLT? Till vilket pris som helst.

Vår egen knug (jaja, kung...) han har inte heller nöjt sig, tydligen. Nu finns det visst så icke-fördelaktiga bilder i omlopp där han är nån sorts åskådare då två (kända) kvinnor har sex. Ännu en man med makt och pengar som inte nöjt sig med det han har. Jag menar, KUNG. Borde han inte varit nöjd då?

Men vem är jag att döma. För Sverige i tiden är det ju. Modääärnt liksom.

Nej, nu måste jag hjälpa Oline. Jag får lov att lämna mina funderingar kring maktens män  ;-)