sexbarnsmamma

Vilken härlig dag! Juni kan inte börja så mycket bättre än så här, jag måste verkligen säga åt mig själv att njuta nu och inte hela tiden tänka "sen" om allting. Då jag har jobbat på tentan har barnen och Filip varit och fiskat, de har monterat poolen och varit ute. Mitt njutbara har varit att veta att solen skiner, att kidsen njuter och känna alla goa dofter - allt från brudspiréan till grillade revbensspjäll - sommarlukter! Och dagen slutade med att tre trötta tjejer bad snällt om att få gå och lägga sig, nöjda och med sommarvarma kroppar. Tänk, vilken lycka att som barn känna njutning över att få gå och lägga sig i en sval säng, se fram emot att få sova och vakna utvilad elva-tolv timmar senare för att orka ta itu med ännu en sommardag!

Mina barn har alla lagt sig tidigt på kvällarna. De har alla, förutom Rickard som var förstabarn och jag inte visste riktigt hur man skulle få till njutningsfulla läggningar med ;-), från späd ålder älskat att sova och sovit otroligt gott. Själva har de somnat också. Trygga. Med lite ledning från mig när de varit bebisar, sen har de bara tackat och tagit emot och gjort det helt naturliga av det: somna och sovit. För mig känns det lite, eller mycket om jag ska vara ärlig, tråkigt att så många barn får sova alldeles för lite och att de inte heller får förtroendet att lära sig somna själva i egna sängar. Därför är jag så glad att jag under flera års tid, sen 2006, kunnat hjälpa många barn och deras föräldrar med den livsnödvändiga, njutbara nattsömnen.

När Rickard var liten 1991 (nio månader) läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren, och där och då insåg jag att mitt liv som mamma förändrades. Under alla år när mina stora barn var små hade jag Barnaboken som en fin vän till hjälp i mitt föräldrarskap, en "bibel" som stöttade mig när jag hade funderingar och jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag skulle vilja träffa Anna i verkliga livet. Rebecka och Paula fick från början lära sig sova i egna sängar, på egen hand och det var en ren njutning att vara ung trebarnsmamma. Sällan grät mina barn, vi hade lust och ork att vara med varandra och livet lekte verkligen. Jag förundrades när jag hörde andra småbarnsföräldrar klaga över timslånga läggningar, upphackade nätter, såg deras barn med mörka ringar under ögonen och ett evigt gnällande på både föräldrar och barn. Men väldigt få ville ha nån lösning på problemet, det skulle liksom "vara" så att ha barn. Slitigt, jobbigt, deprimerande. Jättekonstigt tyckte jag.

Så när jag en dag när Alice var liten, hon är alltså mitt femte barn av sex, surfade jag runt på nätet och hittade ett föräldrarforum som hette http://www.annawahlgren.com

Där fanns föräldrar, mammor var det och är det nog mest, som visste vad jag menade med att ha barn som sover tolv timmar per natt från fyra månaders ålder, som visste vad social delaktighet är och som inte nejade eller fyade sina barn! Jisses, vilken glädje, och från den dagen har jag varit en mycket aktiv medlem av forumet. Och Anna har blivit min mentor och min vän och jag är så stolt över att fått lära känna denna kvinna. I flera års tid har jag åkt till henne i Gastsjön varje sommar, tillsammans med många av mina fina forumvänner, och vi träffas, hjälper mammor som är förtvivlat trötta med ännu tröttare små barn under några dagar och nätter att hitta rätt, hitta njutningen. Det är lika underbart magiskt varje år, den "förvandling" som de här små skruttarna går igenom gör att vi gråter hela hopen. Håglösa, aptitlösa, utmattade kommer de, allt från fyra månaders till tio, elva månaders som har svåra sömnproblem. Föräldrarna har fått noll och ingen hjälp från BVC eller läkare, och HAR de blivit erbjuden hjälp är det med sömnmediciner. Helt galet :-( Men varför ska man då lära barn somna själv på kvällen, redan vid sju-åtta som jag gör? Är det för att föräldrarna är egon som vill sitta och ha ensamtid i soffan? Som inte vill umgås med sina barn? Hm, jag törs påstå att varenda Barnaboksförälder jag träffat är otroligt engagerade föräldrar, som umgås massor med sina barn. På dagarna ;-). Och vi har med oss barnen i våra sysslor, ser dem inte som jobbiga ungar som är i vägen utan som kompetenta människor som vill lära sig hur världen funkar och ivrigt tar del av allt. För att orka det måste man sova gott på natten. Om det sen gör att föräldrarna får vuxentid, tid för njutning och för varandra gagnar det ingen bättre än lilla barnet - för alla barn behöver och vill ha lyckliga föräldrar!

Jamen, vad är det vi gör då? Det är Sova Hela Natten-kuren. Inte INTE femminutersmetoden som många tråkigt nog förväxlar den med. Inte någon skrikmetod. Sova Hela Natten (SHN) hjälper barn med svåra sömnproblem att somna själva i egen säng, det är nyckeln till att sova gott och kunna somna om själv när man vaknar på natten. Jaha, men lägger man bara ner ungen och går då eller undrar nog den nyfikne. Det börjar med att man busar ordentligt med barnet, här handlar det inte om nån nedvarvning innan sömnen, man ska lägga sig glad och matt av skratt så lägger man barnet i sin svala säng. Sen lugnar man barnet rent fysiskt genom att "buffa" och inte lämna barnet ensamt i sängen. Här gäller det att få barnet tryggt och slappna av. Det kan ta allt ifrån tjugo minuter till en timme första gången. Så lång tid tar det aldrig igen. Och när barnet är tyst och lugnt går man ut med en ramsa, de flesta säger helt enkelt: Gonatti med sig Sov så gott fyra gånger med rätt hög, stabil röst. Vilket såklart gör att barnet blir... hrm... rätt ilsket och protesterar. Såklart! Det är nytt och den där ramsan betyder ännu inget. Så så går man in igen och buffar lugn, och går ut när barnet är lugnt. Med ramsan. Och så väcker man barnet den tid man bestämt på morgonen, för om barnet känner att mamma och pappa har koll på både läggning och väckning kan barnet slappna av och sova gott, förvissad om att de vuxna har kollen.

Lite grovt sammantaget kan man säga att så här gör man de första två nätterna, och under slutet av andra natten kan man se hur barnet börjar förstå och ta emot ramsan. En dialog utvecklas, här börjar många föräldrar förstå att man faktiskt kommunicerar med sitt lilla barn, ett ömsesidigt lyssnande och det är en häftig känsla. Under natt tre och fyra befästs ramsan. Vi har haft barn i Gastsjön som sovit tolv timmar i ett svep redan natt två, så tacksamma är de över att äntligen få hjälpen de behövt att komma till ro. Alla utan undantag, vill och behöver få sova gott på natten. Även, och framförallt!, små barn som utvecklas och växer så det knakar.

Vad är det för föräldrar - mammor framförallt - som kommer då med sina barn till Gastsjön? Eller som själva kurar sina barn? Är det de där lata, bekväma som inte orkar med att VARA mamma? För visst ingår det väl i mammeriet att bära, vyssja, gunga, sjunga? Att inte få sova de första åren? Eller..? Jag kan lova att det finns inga föräldrar som vyssjat, tröstat, burit och utplånat sig själva som just de här föräldrarna. Men ungarna sover inte för det, barnen BLIR inte lyckligare. Vilken paradox, va! Både barn och föräldrar är olyckliga, ibland på gränsen till depression. Sömnstörning har använts som tortyr i vissa länder, och ingen som inte varit där förstår hur fruktansvärt det är. Och det är precis lika hemskt för de små för stora människor. En mamma jag träffat tog upp sitt 10-månadersbarn och gick med honom i bärsele varje gång han vaknade på natten, och det blev sisådär 8-10 gånger per natt. Hon hade ju hört att barn behövde tröst när de vaknade, men det hon gjorde var, i hans barnaögon, att rädda honom från något farligt varje gång han vaknade till. Vilket gjorde att han sov jätteoroligt såklart. Redan första natten under kuren sov han tio timmar i ett svep, och mamman bara grät för hon kände sig så lurad på hans första månader. Lurad över att "alla andra" legitimerat hennes och sonens sömnbrist genom att rycka på axlarna och säga att sådär ska det vara, barn sover inte när de är små.

Så ledsen blir jag när SHN missförstås som någon sorts skrikmetod, eller när människor vitt och brett orerar och dömer oss som jobbar med det här utan att ha tagit reda på bakgrund och fakta. Glad blir jag när människor frågar och är nyfikna, det är en så stor del av mitt liv och något jag verkligen brinner för.

Nu har jag inte varit i den sitsen att jag har behövt kura mina egna barn, jag har lotsat in dem i goda sömnvanor redan från hemkomsten från BB men jag är stolt över de jag kunnat hjälpa med den här underbara, barnvänliga metoden som bygger på tillit, respekt, glädje, njutning!

Förra året vi var i Gastsjön var det för första gången en reporter med som gjorde ett tvådagars reportage i Metro, tyvärr finns artikeln inte kvar som nätbilaga men den var verkligen jättebra; ärlig, faktarik, massor av fantastiska bilder och skildringar.

Jag har berättat om hur jag jobbat på forumet, och hur kan DET gå till då? Ja, nu har jag lite semester därifrån, det blev lite mycket nu i vår med tentor, familj och allt annat som händer i livet så jag har haft lite ledigt från forumet nu i någon månad. Men för att beskriva hur ett hjälpande över nätet ser ut så har kommer några inlägg här från en förtvivlad mamma (hon skriver till Anna, många tror att det är enbart hon som svarar på frågor men vi är många aktiva där nu) och så Annas och mina svar:

Jag är en desperat och orolig mamma till en helt underbar liten pojke på 16 månader som heter Viggo. Jag har lusläst din bok, din hemsida angående råd & tips och när jag kom över brevet om Tom började jag nästan gråta, dels av uppgivenhet eller glädje över att det finns fler föräldrar i vår situation. Vissa delar var som att läsa om Viggo. Viggo har så länge jag kan minnas sovit dåligt och vissa nätter känns det som inte alls. Det var i perioden runt 3 mån - 8 mån som vi hade det som värst, i en logg som jag skrev så vaknade han mellan 13-15 gånger per natt. Oftast 1 gång i timman ibland 2-3 gånger. I dag
förstår jag knappt hur vi orkade min man & jag.

Viggo har aldrig lyckats sova mer än en timmes middag. När han blev över året kunde han sova 1-2 timmar enstaka gånger vilket vi såg som ett framsteg men nu har det börjat bli sämre igen. Han har aldrig kunnat koppla av och sova i bilen, våra bilresor är oftast en mardröm vilket gör att vi knappt åker längre sträcker. Han har alltid varit väldigt lätt väckt.

Jag drömmer inte om att Viggo ska sova hela natten utan om att han kanske endast skulle vakna en till två gånger per natt. Jag vet inte vad som är värst, att han vaknar relativt ofta eller den spänningen/väntan/handlingsförlamning det skapar när vi vet att han snart vaknar igen. Vi har försökt få hjälp genom BVC, genom att prata med en barnläkare. Dels menade de att Viggo kanske var ett väldigt aktivt barn och rekommenderade oss 5 min- metoden som jag personligen är mycket skeptisk till att prova. Jag vill pröva allt jag kan innan jag tar denna utväg. Eller hjälp genom medicinering. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över detta svar.

Idag sover Viggo i sin egen säng i sitt eget rum, vi lägger honom på fasta tider kl 18 och väcker honom kl 06. Vid läggning efter bad, sagor och skratt så säger vi vår godnatt och lämnar dörren på glänt. Ibland får vi gå in en gång och ibland fem men somnar sedan själv. Sedan vaknar han mellan 5 gånger till 7 gånger per natt. Då får han tyvärr direkt välling och somnar oftast om genom att vi gett honom välling. Jag är medveten om att vi gör helt fel! Får han inte välling vet han inte hur han ska somna om och skriker i vanvett oberoende vad vi gör. Till slut ger vi upp och ger honom välling för att få några timmars sömn. Vi vet att vi inte hjälper honom men det känns som vi har gett upp. Detta resulterar i att vi har en pojke med ingen aptit på dagarna.

Det har gått så långt att min man och jag förmodligen inte vågar skaffa fler barn och att vi sover i pass på en madrass i rummet bredvid vår son för att den andra ska få några timmars ostörd sömn. Men framförallt är vi oroliga över Viggo och förstår inte hur vi ska orka då vi inte ser något slut på detta. Det känns som vi har stannat upp. Men jag ska tillägga att vi är en lycklig liten familj inte långt ifrån ett skratt som mitt i detta kan titta på denna lilla människa i förundran.

Vår fråga är följande, hur kan vi applicerar metoden på en 16 månaders pojke? Vi har läst många exempel på situationer beskrivet i boken men oftast har barnen varit mindre.Hur hanterar på bästa sätt matningen på natten, slutar vi rakt av och vad kan man göra i dess ställe.

Evigt tacksam, Viggos mamma

Ja, som synes så är det här en mamma som är helt slutkörd, ett vanligt inlägg på forumet. Många barn och föräldrar mår så här, visst skär det i hjärtat?

Här kommer Annas svar till mamman:

Då är det i natt du ska begå det stora Äventyret

Det är lätt att tvivla, om man inte är alldeles övertygad om att det man gör verkligen ligger i lilla barnets intresse. (Och det gör ju onekligen en god nattsömn, för livet )

När du begår Sova hela natten-kuren måste du alltså hela tiden veta exakt vad du gör - och varför.

Du får inte hemfalla åt (det tyvärr rätt vanliga ) misstaget att tro att kuren ska sköta sig själv, eller än värre att lilla barnet ska göra det åt dig, dvs bekräfta att du gör rätt hela tiden. Du måste VETA INNAN att du gör rätt - dvs exakt vad du gör och varför. Ingen annan än du själv kan tro och veta det åt dig.

Så stirra dig inte blind på vad du "ska" göra och inte göra - det är långt ifrån enbart verktyg vi talar om här. SHN-kuren är till hjälp, inte till order Din uppgift är att LUGNA ditt lilla barn, så att det verkligen blir möjligt för honom att sova och sova lugnt, gott och allt längre. Till detta lugnande har du diverse verktyg - där ramsan, den i ordets sanna mening betryggande ramsan, är det som ska ta över så absolut snart som möjligt. Men inte heller ramsan jobbar av sig själv. Det är din djupa förståelse av teorierna, din attityd av självklarhet, din absoluta övertygelse om att det du gör, gör du för ditt barn - som är avgörande.

Minns att det är barnets ensamrätt att ställa frågor! Det är du som ska ge svaren, inte tvärtom. Och de svaren, i ord och handling, ska vara övertygande för BARNET, dvs tillfredsställande för honom. Då reagerar han med lättnad och du kan arbeta vidare, lugnt och fint, tills ni nått målet - njutningen

Kanske ska du läsa boken några gånger till innan du börjar? Inte minst frågorna och svaren på slutet Men framför allt kapitlen Lugnet och Säkerheten.

LYCKA TILL!

här följer flera inlägg där mamman berättar om hur kuren fortskrider, bland annat detta:

Hej Igen

Hoppas att ni alla njuter av en trevlig kväll, tack för de fina inläggen. Ni ska veta att det betyder mycket för mig att läsa det ni skriver

Mia, det känns som om det är dax att ta det till nästa nivå. Funderade på hur jag ska gå tillväga, det var bra att du skev det klart & tydligt. En mindre fundering, vid ramsning vid dörren så är V dörr stängd på natten, tror du att det spelar någon roll ifall jag ramsar utanför dörren? Min magkänsla säger mig att jag skulle behöva öppna dörren & säga det in i dörrspringan (som bekräftelseramsan) nu i början?

Läggningen ikväll tog mindre än två minuter, en kortare solfjäder, svarar direkt & blir lugn men protesterar fortfarande tills jag ramsar mig ut. Är fortfarande vaken vid bekräftelseramsan. Tyvärr så ringer makens arbetstlfn innan han somnat in (0710) så V reagerar & jag måste gå in med TL, Ramsa *4, BR * 4. Klantigt. Men lugnt & tyst direkt efter.

V har varit väldigt trött i dag & åkt på en jobbig hosta, hoppas att det inte stör i natt. Men 'vi' kör på som tänkt.

Trevlig kväll så 'ses' vi i morgon.
Kramar

Här kommer ett av mina svar:

Det här är bara några valda delar av EN tråd på forumet, bland tusentals. Det är många barn och föräldrar som fått hjälp, som slipper ge sina barn sömnmedicin och som har lust och ork över att njuta av varandra på dagarna när de får sova på nätterna - som vi människor är skapta att göra!

Min dröm är att inga barn ska behöva kuras. Men varför då, undrar du nog, om det är så himla bra??? Ja, helt enkelt för att jag hoppas att barn ska få lära sig sova gott från börjar, då behövs ingen kur. Konstigare än så är det inte ;-)

Katrin Zytomierska är en som kurat sitt barn, hon skriver såhär i sin blogg: