Plugga..?
Nu har Filip och småtjejerna (det kommer nog de här tre systrarna att få heta hela livet...) gett sig ut för att fiska lite, åka lite madrass och njuta av sportlovets sista dag. Meningen är att jag ska plugga då, jag ligger ohjälpligt efter och förstår inte riktigt hur jag ska få ihop det här till på fredag då vi har tenta. Jag har inte läst alla böcker, har inte ens bläddrat i anteckningarna och motivationen? Ja, de är nånstans på en plats som jag inte vet om jag kommer att hitta till om jag så får både skattkarta och muta...
Visst är det så att kursen är viktig och intressant, missbruk är ett stort problem som jag helt säkert kommer att arbeta med på något vis om jag en dag blir socionom. Inte direkt, kanske, men absolut indirekt. Ett missbruk drabbar inte bara den som missbrukar utan hela hans eller hennes omgivning. Så det är inte det att jag tycker att det är en hoppa-över-kurs men det som hänt den senaste tiden har gjort att jag aktivt valt bort pluggandet. Det vore förmätet av mig att ge anspråk på sorg över Nikes död, den sorg hennes familj lever i och måste lära sig överleva är absolut inget jämfört med det jag känner. Men mitt hjärta går nästan sönder när jag tänker på hur det ska kännas att vakna på morgonen och sakna sitt barn, hur det är att hela tiden känna att en av de barn man skapat, som funnits där och som borde få bli tonåring, vuxen, mamma själv en dag - helt plötsligt bara är borta. Det går inte att förstå och det borde inte få ske. Jag minns när Rickard var liten och så sjuk, när läkarna tog ryggmärgsprov för de misstänkte att han hade leukemi. Åh, min värld stannade och jag minns hur jag både var förbannad, panikslagen och överjordiskt ledsen. Hur jag höll i honom när han skulle sövas och var säker på att det var sista gången jag hade honom levande i mina armar. Men han klarade sig, mitt barn överlevde och fick växa upp. Det får inte Nike...
Som jag skrev i mitt förra inlägg: det som är en strimma ljus i det här är alla Jannikas familjs släkt och vänner som är med på insamlingen till dem, plus alla som inte känner familjen men som berörts av deras sorg. Nog för att pengar känns världsligt och oviktigt när ett barn har dött, men alla kärleksfulla tankar bakom är värmande och det känns helt rätt att vi gör det här tillsammans.
Såklart är det som händer i Japan också något som upptar mina tankar just nu, ingen vet egentligen hur många som dött och vilka konsekvenser den här hemska jordbävningen kommer att få. Jag såg på nyheterna i morse hur en liten fyramånaders flicka kunde räddas när resten av hennes familj hade omkommit av tsunamin. Det måste väl ändå vara ett mirakel? Men på något sätt distanserar jag mig när det händer så långt borta, känslorna sitter mer i huvudet än i hjärtat, är jag hemsk som känner så? Och så har en nära släkting alltför ung drabbats av bröstcancer. Tankarna om hur hon och hennes familj har det och hur de ska orka igenom den tuffa behandlingen skär också i hjärtat. Jag kan väl lugnt påstå att det känns som om det är mycket sorg och oro just nu.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag valt bort pluggande till förmån för familjen. Igår satt vi i solen på isen, alla barnen var med utom Paula som låg hemma i magsjuka. Sen grillade vi alla tillsammans, min tacksamhet över att ha fått sex så fina barn och, än så länge, tre fina bonusbarn i deras respektive, är oändlig. Tiden med dem är så viktig, och man vet inte hur länge man har varandra.
Så var rädda om varandra, lyckan är till låns.
NU ska jag försöka mig på att öppna en bok och se om jag förstår vad jag läser ;-)
Visst är det så att kursen är viktig och intressant, missbruk är ett stort problem som jag helt säkert kommer att arbeta med på något vis om jag en dag blir socionom. Inte direkt, kanske, men absolut indirekt. Ett missbruk drabbar inte bara den som missbrukar utan hela hans eller hennes omgivning. Så det är inte det att jag tycker att det är en hoppa-över-kurs men det som hänt den senaste tiden har gjort att jag aktivt valt bort pluggandet. Det vore förmätet av mig att ge anspråk på sorg över Nikes död, den sorg hennes familj lever i och måste lära sig överleva är absolut inget jämfört med det jag känner. Men mitt hjärta går nästan sönder när jag tänker på hur det ska kännas att vakna på morgonen och sakna sitt barn, hur det är att hela tiden känna att en av de barn man skapat, som funnits där och som borde få bli tonåring, vuxen, mamma själv en dag - helt plötsligt bara är borta. Det går inte att förstå och det borde inte få ske. Jag minns när Rickard var liten och så sjuk, när läkarna tog ryggmärgsprov för de misstänkte att han hade leukemi. Åh, min värld stannade och jag minns hur jag både var förbannad, panikslagen och överjordiskt ledsen. Hur jag höll i honom när han skulle sövas och var säker på att det var sista gången jag hade honom levande i mina armar. Men han klarade sig, mitt barn överlevde och fick växa upp. Det får inte Nike...
Som jag skrev i mitt förra inlägg: det som är en strimma ljus i det här är alla Jannikas familjs släkt och vänner som är med på insamlingen till dem, plus alla som inte känner familjen men som berörts av deras sorg. Nog för att pengar känns världsligt och oviktigt när ett barn har dött, men alla kärleksfulla tankar bakom är värmande och det känns helt rätt att vi gör det här tillsammans.
Såklart är det som händer i Japan också något som upptar mina tankar just nu, ingen vet egentligen hur många som dött och vilka konsekvenser den här hemska jordbävningen kommer att få. Jag såg på nyheterna i morse hur en liten fyramånaders flicka kunde räddas när resten av hennes familj hade omkommit av tsunamin. Det måste väl ändå vara ett mirakel? Men på något sätt distanserar jag mig när det händer så långt borta, känslorna sitter mer i huvudet än i hjärtat, är jag hemsk som känner så? Och så har en nära släkting alltför ung drabbats av bröstcancer. Tankarna om hur hon och hennes familj har det och hur de ska orka igenom den tuffa behandlingen skär också i hjärtat. Jag kan väl lugnt påstå att det känns som om det är mycket sorg och oro just nu.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag valt bort pluggande till förmån för familjen. Igår satt vi i solen på isen, alla barnen var med utom Paula som låg hemma i magsjuka. Sen grillade vi alla tillsammans, min tacksamhet över att ha fått sex så fina barn och, än så länge, tre fina bonusbarn i deras respektive, är oändlig. Tiden med dem är så viktig, och man vet inte hur länge man har varandra.
Så var rädda om varandra, lyckan är till låns.
NU ska jag försöka mig på att öppna en bok och se om jag förstår vad jag läser ;-)
Kommentarer
Trackback
