"Socialen..."
Kvällens, och senaste veckans grunnande, handlar om "socialen" och omhändertagandet av barn. Jag tänker INTE gå in på det fall som det pratas om, alla vet säkert vilket jag menar, utan mer generellt. Det vore väl fint om det fanns ett facit, en mall, ett färdigt koncept att följa när det gäller anmälningar om barn som far illa och hur man ska hantera det, eller hur?
Omhändertar "socialen" ett barn kan det låta "men HUR kan de göra så??? bara ta ett barn sådär???" och omhändertar socialen INTE ett barn "men varför GÖR de inget??? hur kan de låta barnet vara KVAR där???". Jag har egentligen ingen rätt att ha så mycket åsikt om det här, jag ÄR ju för sjutton inte ens socionom än, jag har bara en massa teori och väldigt lite praktik att luta mina funderingar kring. Men jag vet att det är ett yrke som sällan får folk att jubla, det finns mycket motstånd mot "socialen".
Att det faktiskt är så att "socialen" jobbar för att ha barnens bästa för ögonen hela tiden och inte kan och får låta bli att agera om det finns barn med i bilden, ja, det är ju såklart lätt att glömma bort när föräldrar känner sig kränkta och missförstådda. Men i min lilla studiesocionomvärld är det bättre att göra ett omhändertagande för mycket än ett för lite. Även om föräldrar känner sig kränkta och missförstådda.
Men vem är jag att tycka, och jag har full förståelse för att de flesta av er inte tycker som jag.
Det jag önskar är att "folk" och "socialen" skulle kunna jobba med mer förståelse för varandra, inse att det inte BARA finns svart eller vitt - allt är inte precis så som det verkar vara, alltid.
Jag hoppas och tror att jobbar man som socionom, ja då vill man inget hellre än att göra rätt, göra bättre, hjälpa till. Även om det inte är så himla lätt alla gånger. Kanske finns det människor som inte passar för just det yrket, precis som med andra jobb. Men jag tror att just de personerna kommer att jobba med andra saker efter ett tag. Som socionom är man själv nästan det enda verktyg man har, då gäller det att verktyget vårdas och används på rätt sätt.
NU ska jag ägna mig åt nåt så hjärnbefriande som Ensam mamma söker. För sen ska jag läsa en rapport. Om jag ska bli klar för att jobba på "socialen" gäller det att inte ligga på latsidan ;-)
Jag håller med dig och jag tror att du kommer bli en helt lysande socionom, men tyvärr ser inte verkligheten ut riktigt så som du beskriver den. Min mamma jobbar på soc och har både bränt ut sig och bytt arbetsplats (men inom soc fast ett annat område) för att hon inte fått något stöd av arbetskamrater och chefer när hon försöker ha ett barnperspektiv. Diskuterade debatten på tv med henne och hon höll med kvinnan som pratade om att det är alltför mycket klistar och klippa i utredningarna. Många ser också bara till alla paragrafer, men de barn som hamnar mellan dessa? D glöms bort. Sen är det inte bara föräldrarna som blir kränkta av ett omhändertagade som saknar grund (hur det är i det uppmärksammade fallet vet inte vi) men tänk själv om de bara kom och tag dina barn, utan att du fått förklarat och förberett, vad tror du det kan sätta för spår i ett barn? Vilket barnperspektiv har man använd sig av här? Fanns det ett annat sätt att lösa detta på? Kanske inte, eller så fanns det ett bättre sätt. Alla vi som arbetar med människor måste våga ifrågasätta allt vi gör, vi måste tänka om och utvecklas, det är jobbigt med spännande. Sen blir det fel när debatten förs genom media, vi får bara tillgång till någras perspektiv och de viktigaste kommer aldrig till tals, av förståliga själ, barnen.
Hej Linda och tack för din tänkvärda kommentar!
Så trist att höra om din mamma, det är min fasa den dagen jag är klar - att man får stånga pannan blodig för det man tror på. Hur länge orkar man då..?
Håller med dig om att det är galet att såna här debatter förs i media, det kan aldrig bli rättvist åt alla håll då. Men samtidigt är det viktigt att debatten hålls levande, en svår balansgång.
Det jag tänker på när jag skriver att föräldrar blir kränkta är att vi som socialarbetare inte får vara rädda att ingripa för att visa hänsyn till föräldrarna - det tror jag tyvärr sker. Men såklart sätter ett felaktigt omhändertagande spår hos alla, barn som vuxna. Men kanske är det ofrånkomligt att sånt händer? Jag står nog fast vid att jag tycker det är värre att missa ett barn som far illa, än att ingripa en gång för mycket.
Tack igen för dina tankar!
Kram Mia
Jag tror vi tänker ganska lika här. Jag tycker också att det ska finnas en debatt, ständigt. Ibland måste media in för att det ska "hända" nåt. Men vi som står utanför måste vara medvetna att vi får bara en del av sanningen serverad. Jag håller helt med dig om att soc måste våga agera, arbetar som lärare så jag har båda solskenshistorier och sträckexempel på samarbete eller brsit på sådant med soc. MEN jag får inte sluta försöka, omvärdera mitt sätt att tänka, handla, ta till mig nya metoder osv för alla de utsatta barn som tyvärr finns i vårt samhälle. Vi, du och jag och alla andra som möter barn måste våga se. Jag tittar in hos dig i bland, minns inte hur jag kom in hit första gången, kanske googlade jag på många barn eller nåt?? Men jag är säker på att du kommer fixa ditt arbete, du kommer våga ta de svåra besluten och också stå för det. Där upplever jag en brist hos många, man skyller ifrån sig, tidsbrist, sekretess (som alla parter är med på att kringgå i vissa fall och då är det ok) det här är inte mitt ansvarsomåde... Oj, jag kan skriva långt om detta, för det berör mig verkligen, men det jag reagerade mest emot i debatten är att det inte verkar finnas någon vilja att förändra. Nu kanske det blev fel (vad vet jag?) men hur kan vi göra i framtiden för att minimera att fler fel uppstår? Alla har rätt att göra fel, eller inte ens fel, handla utifrån sin övertygelse men det måste alltid finnas något bakom som man kan förklara sitt handlade med. Det saknade jag, inte att hänga ut soc för att de gör för lite eller för mycket, utan för att skapa ännu bättre rutioner och säkerhetskontroller så att det helst inte blir fel.
Nu väntar jobb. Kram tillbaka!!
Många kloka ord, Linda, och jag håller med om dem allihop.
Jag pluggade tidigare till lärare. Jag inbillar mig att lärare och socionomer ligger rätt nära varandra. Det finns en inneboende vilja att hjälpa, fast med lite olika utgångspunkt.
Och du, det är bra att skriva och göra sin röst hörd om det som berör. Då KAN man göra skillnad. Jag är säker på att du gör allt vad DU kan, i din yrkesroll!
Kram!
