sexbarnsmamma

Frida kommer och kryper upp hos mig i soffhörnan efter att hon varit ute och lekt med Cera.

-Åh, vad mysigt, säger jag - kom så gosas vi Frida!

-Mamma, VET du vad Cera hade i munnen när vi var ute?

Innan jag ens hinner fundera säger Frida triumferande:

-EN RÅTTA! En DÖD råtta! Och jag hann inte ta av henne den, hon sprang och sprang och sprang iväg..!

Min fullständigt självklara reaktion blir såklart en kraftig rysning och UÄÄÄRK!!! eftersom jag hatar (nej, just ja, inte hatar, det är ju så "starka ord" att säga att man hatar enligt mig då) så vi säger väl att jag tycker jättejättejätteilla om döda råttor ;-) och det vet ju såklart Frida. Den fobin har inte gått någon i familjen förbi. Eller nån granne med för den delen...

Då, när jag ristat och urkat i soffan tittar Frida på mig med tårblanka ögon:

-Men mamma! Du hatar döda råttor du! Jag tycker det är HEMSKT att du gör det (och här darrar rösten...) tänk om döda råttan hör att du hatar den, tänk vad LESSEN döda råttan blir då mamma! Jag tycker inte man ska hata NÅN jag, det är ju SYND om döda råttan... uäääh, mamma, du FÅR INTE hata nån, det är inge SNÄLLT ju (och här trillar tårarna på en liten Frida...).

Så kom det sig att jag satt där och tröstade en liten snart femåring som har en sån hemsk mor som faktiskt hatar (tycker jättejättejätteilla om menar jag...) döda råttor. Och jag fick där och då lova att genast på momangen sluta upp att hata stackars små döda råttor. Tänk, inte trodde jag väl att min aversion mot dessa små gnagare satt så djupa spår i min lilla unge <3

Ett sånt hjärta hon har, så klok hon är - tänk om världen bestod av fler små Fridor!