sexbarnsmamma

Jag har läst den här berättelsen förut, men igår under föreläsningen om bland annat barnaga läste vår föreläsare upp det igen - en del av Astrid Lindgrens tal när hon fick tyska bokhandelns fredspris 1978 (året innan barnaga förbjöds i Sverige...)

"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, "spar på riset och du fördärvar pilten", det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv.

Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne.

Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: "Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej." Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.

Barnet hade tänkt att "min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten".
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!"
(Astrid Lindgren 1978)

Det föll en tår för mig. För alla små barn som nån gång känner så här.

Sitter här och kraxar och har mig, halsontet som kom i mitten på veckan hänger envist kvar. Men som vanligt när det gäller mig så blir det inte värre än så här. Känns lite fel att önska sig feber, men jag tror att de som får feber när de blir sjuka blir frisk fortare. Eller :-/ ?

Väntar på att Paula ska komma in, snart ska hon, Becka och Bea åka på spa till Östersund. Hoppas de får de alldeles underbart, Bea fick presentkortet av oss förra året när hon fyllde tjugo och syrrorna fick i julklapp - en varsin ansiktsbehandling och spa-ande resten av dan. Har själv varit där några gånger och det är verkligen avslappnade och myyysigt värre. Sen när de kommer hem ska vi äta här, hela konkarongen. Becka har beställt fläskfilé och Filips vitlökssås, så det får bli så :-)

Så - nu kommer Paula in så nu ska jag vara lite social med henne!

Lite om mig och min familj!

Jag som håller till vid datorn heter Mia, mitt dopnamn är Anna-Maria, men det är alldeles för långt för att nån ska orka säga det. Jag föddes för några år sen (1970 närmare bestämt) i tvillingarnas tecken som nummer fyra i syskonskaran och växte upp i lilla byn Naggen, som ligger i medelpad precis på gränsen till norra hälsningland. Där bodde jag med mamma Ingrid, pappa Erik och fyra syskon (storsyrran Mari-Anne, storebröderna Bengt-Erik och Lars-Åke och min lillebror Per-Arne) + fosterbarn och sommarbarn och en hel hög med djur.

En riktig bullerbyuppväxt, som speglat mig och gjort att jag själv valt att bo på landet med en massa barn och djur. Året innan jag fick mitt första barn, flyttade jag och min dåvarande sambo till den här byn där jag fortfarande bor, Alby. Jag trivdes direkt, och här blir jag nog kvar så länge jag kan se i framtiden! Har man barn, så är det en alldeles lagom stor by, där alla känner alla och skolan är sådär underbart familjär, med runt 60 barn och sju-åtta lärare.

Fick mitt första barn 1991, en lite kille som nu är en vuxen man! Han fick raskt två små systrar. Jag och min dåvarande man gick skilda vägar 1997, och jag träffade min nuvarande sambo då på senhösten samma år. Vi kände direkt att det var VI, och eftersom jag är en person som inte orkar vänta på än det ena, än det andra, så flyttade vi ihop ganska direkt. Många olyckskorpar kraxade, men vad är det som säger att såna ful-fåglar har rätt?!? År 2000 köpte vi det här lilla rosa huset (som numera är rött, tack o lov!) och här blir vi sannolikt kvar, trots att det egentligen är alldeles för litet för vår jättefamilj... för vi fick, efter lite väntan och efter att ha hjälpt naturen på traven, tre små flickor! Så nu är jag sexbarnsmamma - vilket jag tycker låter alldeles osannolikt, men det är sant! Här i byn bor numera också min kära mamma, efter det att min pappa gick bort i den fruktansvärda sjukdomen alzheimers 2004, och även mina svärföräldrar Kurt och Rönne bor här. Jag är så glad över det, för att inte tala om vad barnen är. Vi har alltid hjälp om vi behöver, och barnen får träffa sina far och morföräldrar nästan varje dag.



Barnen är i skilda åldrar; Rickard är som sagt äldst (född i april i oxens tecken) och han gick industriprogrammet på gymnasiet och fick jobb som svetsare direkt efter studenten. Efter ett år på samma arbetsplats sökte han nytt jobb i Sundsvall och fick det, även där som svetsare. Största anledningen till att han ville dit var att satsa så mycket han kan på boxningen som är  hans passion. Han har alltid tränat mycket på sin fritid, tidigare styrketräning. Han är otroligt envis och stark och t o m innehavare av svensk rekord i sin viktklass i bänkpress! Extra kul är det eftersom han som tvååring fick barnreumatism. För några år sen fick han sluta med sina mediciner (cortison och cellgifter) som han ätit och injicerat i fjorton år. Så vi hoppas att sjukdomen är väck nu, och att Rickard får vara så frisk som han förtjänar. Rickard har en härlig sambo som heter Bea, en underbar tös som vi alla tagit till våra hjärtan. Bea pluggar till lärare på högskolan och de unga tu bor som sagt i Ljustadalen i Sundsvall med sina två kissar.

Rebecka går snart sista året på gymnasiet; hotell och restaurangprogrammet. Becka är en tjej med mycket känslor och temperament, snabb i både tanke och handling. Hon har bott hemifrån ett tag men nu bor hon hemma igen då det tog slut med pojkvännen sen flera år tillbaka. Rebecka är född i sköna maj, precis som sin mor och vi vet inte riktigt om hon är oxe eller tvilling - det kan nog vara bådadera... Hon är jätteintresserad av mode och kläder och har många vänner och mycket på gång. När hon var mindre var hon fenomenal på att simma, och hade säkert kunnat fortsatt den "karriären" om hon velat.

Paula går samhällsprogrammet på gymnaiet och där sliter hon hårt och jag tror hon trivs rätt bra med att plugga. Ett decemberbarn född i skyttens tecken. Hon bakar gärna gott fikabröd, och njuter av att sova gott och länge. Hon sjunger gärna, är med i kören på skolan, tränar flera dagar i veckan (med storasyskonen) och har tidigare ridit och haft egen häst. Tiden räckte dock inte till när hon började gymnasiet så hästeriet fick väljas bort. Konstnärlig är hon, gillar att måla och pyssla - vi har fulla trädgården med hennes målade stenar. En händig och aktiv tjej som får alla att trivas i hennes sällskap. Paulas pojkvän Johan har blivit ännu en kär familjemedlem, han har läst samhällsprogrammet men nu väntar högre studier eller jobb, och är här så mycket han hinner.

Oline är åtta år, och har slutat ettan. Oline är född på årets första dag (i stenbockens tecken), och när hon föddes var hon den första i länet och blev uppmärksammad både i tidningar och radio. Hon älskar skolan, att läsa, räkna och vara med kompisar. Oline är en äkta storasyrra med ett hjärta av guld och har alltid har full koll på sina småsyrror och är som en liten mamma till dem. Hon älskar att pyssla, baka, hatar att stressa. En liten livsnjutare! Precis som sina storasyrror är hon en fena på simning, är redan inne på sista märket.  

Alice är sex år och vår lilla sprallis! Även Alice är ett januaribarn, men eftersom hon är född senare i månaden är hon en vattuman. En liten tjej som endera är väldigt glad eller rykande arg eller sprutande lessen - väldigt lik sin äldre syster Becka i både utseende och temperament! Hon avgudar alla sina storasyskon, det bästa som finns är att vara ute på Paulas rum i stugan. Alice börjar i förskoleklass till hösten och ser fram emot det jättemycket.

Minstingen Frida, som är fyra år och "kung" över tillvaron, är vår lilla pajas, som alltid vill vara i händelsernas centrum. Frida är född i mörkaste november, en liten skytt. Alltid finns det nån som har tid för en liten Frida, men bäst är det att få vara med storebror - han är liksom Gud! Hon går på dagis och älskar att vara där, såklart är det toppen att få ha storasyrran med sig också. Hennes åsikter är bestämda "har jag sagt NEJ så betyder det NEJ" är favvouttrycket. Hon sjunger nästan jämt, om hon inte babblar!

Min sambo (förevigt förlovade - tolv år nu...) heter Jan, men barnen har sagt Filip från dag ett (från sitt efternamn Filipsson) så härhemma heter han kort och gott Filip. Ett aprilbarn född i vädurens tecken. Han jobbar på fabriken här i byn (EKA Chemicals), nära och praktiskt. Det har varit hans tillhåll under hela hans yrkesverksamma liv hittills, och där blir han nog kvar. Intressen hinner han väl inte med så mycket - (ja, mig då ...) men bilar gillar han - kanske kan han pyssla med det nån gång i framtiden. Nu handlar det mest om att tanka och byta däck, och jag TROR att han vill ägna sig åt nåt mer häftigt åk än de vi har! Han är även intresserad av politik och sitter med i humanistiska nämnden sen i början av året.



Mitt motto här i livet är: "endera är man nöjd med sakernas tillstånd, eller så förändrar man dem" och min hjälp på vägen med sex barn, sömn, fostran osv... har varit Anna Wahlgren - redan när min äldste var nyfödd hittade jag fantastiska Barnaboken, och numer är jag en "fast inventarie" på hennes familjeforum, där jag hänger flera gånger per dag, och gärna hjälper föräldrar som hamnat lite vilse i föräldrarollen. Jag har varit hos AW tre gånger, för att utbilda mig till "kurare" - dvs, jag kan sömnkura barn med sömnbekymmer!

Så barn upptar en stor del av mitt liv - både mina egna älskade, och andras! Jag försöker fostra mina barn till trygga, självständig barn, som orkar stå på sig (annars är det nån annan som gör det...) och som känner empati och vågar ta för sig av livet; som är en gåva vi fått och som vi alla ska vårda ömt.

Annars brinner jag för djur, alla möjliga och omöjliga. Hundar, och framför allt då collie, är en gammal kärlek. Jag fick min första hund, en sheltie, när jag var 12 år och sen har jag alltid haft hund! Som liten drog jag hem allt från kaniner till vilda råttor, kan tänka mig hur kul det var för mina föräldrar ... Just nu i familjen finns vår underbara collitjej Cera, som är född i mars 2011 och precis som en collie ska vara: glad, nyfiken, lättlärd och jättevacker. Vi har en äkta, röd bondkatt som har det skräckinjagade namnet Tiger, en långhårig bondkattshona som heter Mollis, en jättevädur som heter Lillan Svartnos och en hel hoper med höns, varav bara en har ett namn, och det är den gula hönan Gullan.

Mitt yrkesverksamma liv är inte så mycket att hänga i granen... Jag har varit hemmamamma i flera år på heltid, och innan dess jobbade jag deltid i alla år förutom två år då jag jobbade som svenskalärare åt nyinkomna flyktingar. Jag har trivts jättebra med att vara hemmamamma, det har varit MIN karriär och jag tror det är det viktigaste jobb man kan ha - det är ruskigt dåligt betalt, bara ;-) Jag har påbörjat studier på universitet och tänkt att jag ska bli socionom när jag blir stor, januari 2013 är det väl tänkt att jag ska vara klar, och trivs alldeles förträffligt. Jag läser i Östersund och pendlar varje dag, något jag hade oroat mig för. Enkel resa är drygt tio mil, men med de fina tågförbindelser som finns funkar det över förväntan. På fritiden läser jag gärna (allt, nästan!) och håller mig sysselsatt vid datorn. Familjen är såklart superviktig, och nu när jag är borta på dagarna är kvällar och helger tillsammans med dem jätteviktig.



Jag ser med tillförsikt på framtiden, att få vara nära min familj, få se barnen växa upp!

Jahupp, då är det väl på tiden att jag sätter igång att använda min nya bloggplats då! Jag har inte bloggat på över en månad och äntligen känner jag mig sugen att skriva några rader - känns skönt att inte vara en såndär proffsbloggare som måste klämma ur sig x antal inlägg per dag för att "duga". Nej, här skrivs det bara när andan och lusten faller på!

Nu har jag gått in på termin fyra, tänk va! Jag fattar verkligen inte att jag läst tre hela terminer och snart har avverkat halvtid - om lika länge till ska jag alltså vara klar. Det finns ju så mycket att lära, hur ska jag hinna? Men det är väl som min handledare sa på praktiken: det är när själva utbildningen på universitetet är klar som själva jobbet att bli socionom börjar. Sen är det nog så att det är ett yrke som tar ungefär ett liv att lära sig, haha! När man har sig själv som arbetsverktyg så kan man alltid förfina och förbättra, utvecklas och förändra. Det känns både roligt och lite läskigt, rädslan att göra fel och misstag på bekostnad av en annan människa finns ju alltid där i bakhuvudet, bara den rädslan inte ställer sig i vägen. Yin och yang, balans ni vet...

En sak jag har fått klart för mig är i alla fall att väldigt många barn mår dåligt. Väldigt. Ofta beror det på hemska uppenbara saker som misshandel eller sexuella övergrepp, sånt som kan vara svårt att förstå i hjärtat och ännu svårare att hantera. Men andra barn mår dåligt av mer diffusa anledningar, som inte är lika påtagliga. Många föräldrar börjar tidigt att hitta "fel" på sina barn: barnet sover inte, äter inte, de bits, knuffas, slåss, gråter, får utbrott, trotsar, svär och problemen finns kvar men utvecklas och blir äldre med åldern. Tidigt söker föräldrar hjälp av "experter" på BVC, socialtjänst, läkare, psykologer och fel ska hittas och problem ska lösas. Dagispersonal ska tidigt ta över och fostra barnen, sen faller lotten på skola och vårdteam. Spädbarn som inte sover medicineras (en ökning på 200 % under senare år!), tvååringar har föräldrar som är överygade om att barnet har adhd, de kräver mer resurser på dagis och i skola, ännu mer medicinering, kurator kopplas in, ännu mer fel ska letas och det rullar på fort, fort...

Jag säger inte att det inte finns barn med olika sorters problematik. Jag säger absolut inte att resurserna till de här barnen inte behövs, för det är jag fullt och fast överygad om att de gör. Det jag funderar på är om vi föräldrar i dag tror att vi inte duger åt våra barn, att det vi gör för våra egna ungar hemma inte är tillräckligt för att få dem att utvecklas och växa som människor. Är det så att vi tror att barnen behöver dagis för att bli sociala och kompetenta, att vi berövar dem något viktigt om vi hellre vill ha dem hemma så länge som möjligt? Tro nu inte att jag är emot dagis - jag har själv dagis till mina barn och de trivs verkligen med både kompisar, fröknar och aktiviteter. Men jag tror inte att de skulle ha varit sämre barn om de i stället fått vara hemma till skolan börjar. Jag tror inte på att dagis ska vara nån erstättning för hemmet eller att dagisfröknarna ska vara de som står för uppfostran av mina barn. Jag tror också på att vänta med dagis så länge man kan, att låta barn som får syskon få vara hemma med familjen istället för att vara på dagis när mamma eller pappa är lediga. Jag tror heller inte att föräldrar låter storasyskon vara på dagis för att få mer tid själva, jag tror helt enkelt de föräldrarna tror att det är det bästa för storasyskonet. Men i mina ögon underkänner de sig själva som föräldrar om de gör det, de underkänner sina egna förmågor och sitt eget hem. I mina ögon måste den egna familjen och det egna hemmet vara allra bästa platsen för ett litet barn att få vara på, att få sin tillhörighet och få växa i lugn och ro så länge det går, allra helst de första tre åren som är så viktiga för barnen. Men dagis är en het fråga, kanske är det lättare för mig som aldrig själv varit på dagis att tycka att det är ett fint komplement när det behövs, men att det allra bästa för barnet måste få vara att vara hemma så mycket det går... Som sagt, jag var aldrig på dagis (ha, det fanns inte ens i början på 70-talet!) och fick inga problem med vare sig socialt samspel och blev inte heller vare sig slagskämpe eller totalt ouppfostrad ;-)

Jag tror vi föräldrar måste lära oss förstå och känna att vi duger, att vi kan. Vi kan lära barnen att sova gott om natten, att få barn med stark självkänsla, vi kan uppfostra våra barn och vi kan ge dem det mesta de behöver för att växa och utvecklas. Men hur GÖR vi för att nå dit då? Ja, vi måste vara men våra barn, och då menar jag inte bara vara med dem i samma rum eller leka med dem en stund varje dag, utan verkligen vara med dem - närvara med dem! Vi måste redan från när de är små, små bebisar vara så närvarande och tro på vår egen föräldraförmåga att vi kan hjälpa våra barn att få i sig näring och hjälpa dem komma till ro och sova. Och det gör vi inte genom att vi låter barnen visa oss, utan genom att vi som föräldar (som levt en aningens längre här på Tellus än vad de gjort ;-) visar dem hur man gör. Rent konkret, faktiskt. När det ska sovas så ska man ligga ner och somnar man inte får man hjälp att komma till ro, man kånkar inte runt på ett barn till det stupar av utmattning för då har man inte varit speciellt snäll tycker jag. Lika lite som man låter ett barn skrika lungorna ur sig för att få mat - maten serveras innan man behöver hetsa upp sin lilla kropp. Lär man sig ligga steget för med ett spädbarn både vad gäller mat och sömn undviker man också elände som kolik och vaknätter, för då slipper bebben skrika till sig sina behov! Så redan när man kommer hem med lilla knytet från BB börjar det aktiva föräldraskapet, att vara den som vägleder och visar barnet hur världen fungerar och hur den ser ut.

Sen tror jag också vi måste backa lite, gå tillbaka till familjetänket lite mer och istället för att dela upp familjen i en massa olika grupper (vuxengruppen, tonårsgruppen, barngruppen, bebisgruppen) och tänka på hela familjen som en enhet. Den enheten ska gemensamt sträva efter att alla i familjen ska känna sig uppskattade, behövda och viktiga. Ja, hur gör man DET då? Ja, man hjälps åt. Enklare och svårare än så är det inte. Alla ska dra sitt strå till stacken, även om det puttras och muttras. Man ska stötta och hjälpa varandra. Syskon ska inte slåss. Nolltolerans. Föräldrar ska självklart inte slåss (men jag har förstått att det är vanligare än jag nånsin kunnat ana...). Och det ska självklart också vara ömsesidig respekt mellan alla, inga jävla skämspallar eller skämstrappor (ursäkta min svordom men jag verkligen tycker ILLA om det där eländet!), ingen skam och skuld. Vi måste som sagt närvara mer med våra barn, prata, diskutera, finnas där när de behöver det.

För att få ihop det här i alla ändar måste vi får mer tid. Vi måste fundera på vad som är viktigt: är det ny bil, nya möbler, utlandsresor, märkeskläder, dyra barnvagnar? Eller är det så att vi kan lägga de pengarna till att få mer tid med våra barn, barn som växer upp alldeles för fort och den tiden kan man inte spara på ett tidkonto och ta ut "sen" utan den tiden är färskvara och nåt som behövs hela tiden (mycket tid blev det nu ;-)

Vi måste få mer tid när barnen är små så att vi kan vara mer med dem de första viktiga tre åren under den viktiga anknytingen, men tiden behövs senare också när barnen blir större så att vi kan vara tillsammans och hjälpas åt med allt som ska göras i en familj. Att få barnen att känna sig helt oumbärliga och viktiga, och vi behöver tid när de blir tonåringar och behöver prata och fundera. Vi behöver massor av tid. Om barnen själva får välja vill de hellre ha en närvarande förälder så ofta det går under året, än en närvarande förälder under en semetervecka på Kreta.

Och så behöver vi tro. Tro på oss själva som föräldrar, att vi duger och räcker till. Och den dan vi känner att vi behöver hjälp, då finns det "experter" och profesionella som kan hjälpa oss. Men vi får inte glömma att vi själva är de bästa experterna på våra egna barn!

Tjolahopp, det blev ett långt första inlägg på den nya bloggen, haha! Men så där är det, det är bara att hänga med. Nu ska jag och mina tre små - tillsammans ;-) - fredagsröja lite snabbt och ta fram lite fredagsmys. För nu är det helg och vi har äntligen lite mer TID tillsammans!

Trevlig helg på er alla!