sexbarnsmamma

Oj, tidsomställningen stökar till det lite i lilla huvet, det kommer att bli en lååång dag... till råga på allt så vräker regnet ner och det är söndag också = tv- och datafritt härhemma. Så jag smyger åt mig lite bonustid här nu eftersom jag legat och dragit mig ovanligt länge i sängvärmen. Vilket var skönt kan jag lova :-)

Annars är det mest plugg för min del, på fredag är det dags för tentan i vetenskapsmetod, usch vad gruvsamt det känns. Men har jag tur så är det sista salstentan jag gör, för efter den här kursen väntar c-uppsats och sen praktik hela våren. Och efter det är det sista!!! terminen och då gäller valbara kurser, och vad jag har förstått så är flera av dem upplagda med hemtentor vilket hårt gillas av mig :-)

Så min vecka kommer att fyllas av tråkplugg medan resten av familjen har höstlov. Suck. Lite avis är jag på dem, ska erkännas...

Nej, nu är det dags att stänga av elektroniken fram till ikväll. Ska börja med att hämta kära mamsen och gå med henne på minneslunden, idag är nämligen pappas födelsedag.

Han skulle ha fyllt 81 år idag. Vi skulle ha firat honom med gräddtårta och sockerdricka och kanske hade han fått en ny, rutig skjorta och såklart en massa teckningar av barnbarnen. Han skulle ha trollat och retats med de små och skrattat högt, sen skulle han nog ha skäggat dem lite också. Och mig hade han kramat om med en arm, lite sådär över axlarna och titta på mig med glada och stolta ögon och sagt att jag gör det bra som kämpar på med skolan.

Så levande minnena av honom är trots att han varit död i sex år nu.

Grattis paps <3

Frida kommer och kryper upp hos mig i soffhörnan efter att hon varit ute och lekt med Cera.

-Åh, vad mysigt, säger jag - kom så gosas vi Frida!

-Mamma, VET du vad Cera hade i munnen när vi var ute?

Innan jag ens hinner fundera säger Frida triumferande:

-EN RÅTTA! En DÖD råtta! Och jag hann inte ta av henne den, hon sprang och sprang och sprang iväg..!

Min fullständigt självklara reaktion blir såklart en kraftig rysning och UÄÄÄRK!!! eftersom jag hatar (nej, just ja, inte hatar, det är ju så "starka ord" att säga att man hatar enligt mig då) så vi säger väl att jag tycker jättejättejätteilla om döda råttor ;-) och det vet ju såklart Frida. Den fobin har inte gått någon i familjen förbi. Eller nån granne med för den delen...

Då, när jag ristat och urkat i soffan tittar Frida på mig med tårblanka ögon:

-Men mamma! Du hatar döda råttor du! Jag tycker det är HEMSKT att du gör det (och här darrar rösten...) tänk om döda råttan hör att du hatar den, tänk vad LESSEN döda råttan blir då mamma! Jag tycker inte man ska hata NÅN jag, det är ju SYND om döda råttan... uäääh, mamma, du FÅR INTE hata nån, det är inge SNÄLLT ju (och här trillar tårarna på en liten Frida...).

Så kom det sig att jag satt där och tröstade en liten snart femåring som har en sån hemsk mor som faktiskt hatar (tycker jättejättejätteilla om menar jag...) döda råttor. Och jag fick där och då lova att genast på momangen sluta upp att hata stackars små döda råttor. Tänk, inte trodde jag väl att min aversion mot dessa små gnagare satt så djupa spår i min lilla unge <3

Ett sånt hjärta hon har, så klok hon är - tänk om världen bestod av fler små Fridor!

Sitter här med alla mina papper och böcker och undrar var Filip och småtjejerna tagit vägen? Nåja, de är troligen hos momma eller farmor och farfar och det går ingen nöd på mig. De två större tjejerna har fullt upp så de ser jag inte heller, tänk vad alla är upptagna!

Jaja, istället för att blogga och bry mig så mycket om vad alla andra gör borde jag sannerligen sitta med näsan i ovan nämnda böcker och papper för GUUU vad svårt det är med vetenskapsmetoder på c-nivå... Jag hoppas och ber att jag ror denna tenta i hamn, för sen är det dags för c-uppsats och DEN ser jag fram emot att jobba med! Men det här - blaaaah, jag ska inte bli forskare ju - jag ska bil socialarbetare :-)

Hade tänkt åka upp för lite grupp-pluggande idag men orken tröt efter morgonprommisen med Cera, då kändes det bättre att stanna hemma och plugga i min egen takt och kunna vila lite mellan varven. Och det har funkat rätt bra, faktiskt. Bara lite stopp för gamla Top Model- och Project Runwayavsnitt, lagom hjärnbefriande tv ;-)

Men se där - nu kom la familia hem så nu blir det lite fix och prat med dem!

Vilken väg du än väljer,
så finns det alltid någon som säger att du har fel.
Det dyker alltid upp svårigheter
som frestar dig att tro,
att dina kritiker har rätt.
Att ha bestämda riktlinjer
och följa dem till slutet
kräver mod.

(Ralph Waldo Emerson, 1803-1882)

Mer än så orkar jag inte ikväll.

Eller jo: det har varit en underbar helg hittills; jag har fått ha sonen och sonahustrun hemma, solen har strålat, Becka har fått jobba extra, Paula och Johan hann hem en sväng och mysa i stugan jag städat åt dem och darlingen har ordnat värmen inför vintern i form av plenty av ved och nu ikväll har vi avnjutit (hm...) sista (!) avsnitttet av Fångarna på fortet som tyvärr apdryga Anna Anka med bihang vann.

Men jag ville ändå dela med mig av Emersons kloka ord.

Att följa sin inre övertygelses röst är inte alltid så jävla lätt. Men så jävla rätt! En extra kram till min mentor och vän Anna som fått stå pall för så mycket oförtjänt skit <3

Puss!

Har varit ute på en uuunderbar morgonprommis med Cera, hösten är allt bra vacker! Och så nya gång- och cykelbanan som blir så fin, det är en fröjd att gå efter vägen nu när man slipper vara skiträdd för att bli prejad ner i diket :-)

Jag tycker jätteilla om (har försökt förklara för barnen att hata är ett så starkt ord, så därför tränar jag mig själv på att inte använda det så ofta...) PMS. Jättejätteilla.

Jamen då har jag pratat med tant doktorn då om min ultraljudsundersökning av hjärtat. Min magkänsla när jag var på det där ultraljudet stämde lite iallafall, för tydligen så har är en av mina klaffar lite speciell då...

En klaff ska tydligen bestå av tre delar men en av mina klaffar har bara två delar..! Ja, där ser man! Nu har jag inte världens pratsammaste läkare så informationen blev väl aningens knapphändig men hon försäkrade iallafall att jag inte lever farligt på något vis allt och att blodet flödar så vackert i mitt hjärta :-) men den här tröttheten jag alltid lever med och plötsliga matteheten jag kan drabbas av när jag är ute och går kan mycket väl ha med den här klaffen att göra.

Det känns skönt att ha fått en förklaring till det här trötta, vill inte gärna tro att jag är en latmask eller har dålig kondition, så mycket som jag rör mig. Sen frågade hon om jag varit med om att hjärtat "bråkat" när jag var liten för det fanns en liten utbuktning därinne nånstans, men näe - jag har alltid varit ovanligt frisk.

Som den googlare jag är har jag såklart googlat runt och läst mer, men om nån som läser själva har varit med om det här så får ni gärna berätta om hur ni känner er och vad ni gör OM ni nu gör något :-)

Ibland, eller rätt ofta tyvärr, händer saker som man inte tror är sant.

En video florerar på facebook där en liten tvåårig kinesisk flicka blir överkörd och folk bryr sig inte! De går förbi henne där hon ligger och vrider sig i plågor, en bil till och med kör över henne igen. Har tittat på filmen med en hand över ögonen för jag klarar inte riktigt av den dolda ondskan, bristen på empati. Så galet fruktansvärt så det finns inte ord, därför tänker jag heller inte lägga ut länken på filmen här för den var faktiskt för hemsk för mig.

Så har vi då Ganna som jag skrev om i förra inlägget - en 91-årig dödssjuk kvinna ska sättas på ett flyg och lämnas åt sitt öde i sitt hemland "bara för att reglerna ser ut såna". Och det är här - i "fina, duktiga" Sverige. Nu verkar Europadomstolen ha insett det fullkomligt absurda i den här "idén" att de faktiskt satt stopp för det, men det är tack vare den starka folkopinionen. Hur många liknande fall hör vi INTE talas om, hur många är det som inte har nån som för deras talan? Migrationspolitiken är ett skämt och jag skäms över hur vi i rika norr behandlar de som bäst behöver vår hjälp.

Som ett slag i magen har nyheterna rapporterat om en fyraårig pojke i Ljungby som mördats alldeles utanför sitt hem. För mig och oss här i vår lilla by blev det än mer nära eftersom den lille gossen bott här, gått på dagis här och lekt med våra barn. Det går inte att ta in och förstå att sånt här kan hända och tragedin blir tusenfalt större om det är så att det är andra barn som varit inblandade i pojkens död.

Mitt inlägg idag är dystert.

Ibland är verkligheten värre än dikten.

:-(

Hur sover man på natten om man utvisar en 91-årig kvinna som är senil, blind och helt ensam till sitt hemland? Hela kvinnans familj finns i Sverige och hon har ingen som tar emot sig när hon kommer fram till Ukraina, om hon ens överlever resan dit.

Blir förbannad och bestört när jag ser nyheterna och chefen för migrationsverket uttala sig och ursäkta sig med "att lagen ser ut så här". Men FÖR FAN!!! Medmänsklighet och empati, existerar det ens på migrationsverket?

Hur i hela friden skulle jag kunna jobba med sånt här? Som socionom är det inte alls omöjligt att det skulle hända, men hellre äter jag jord och bor i en håla i skogen än tar livet av folk!

I morgon ska den här gamla, sjuka kvinnan sättas på ett flyg utan att hon själv förstår vad som händer. Och det med vuxna, välutbildade människors försorg, människor som valt ett yrke där jag trodde man valde att jobba för att man vill hjälpa människor som har det svårt.

Hur kan de sova om natten???

Här kan man läsa och se lite mer om det här vansinnet som pågår:

http://www.nyheterna.se/1.2326822/2011/10/17/migrationsverket_ganna_ska_utvisas

Helgen avslutades med flaggan i topp när Becka och hennes kompis aka min "extraunge" sen hundra (nåja, 15...) år; Anna, klarade fas C i körkortsteorin. Jag funderar på om jag skulle ta och lämna in mitt körkort för herreminje så lite jag kan..! Men näe, så länge ingen frågar efter det behåller jag det nog ;-)

Annars har helgen varit fylld av fjäll och vila - vi har varit i fina Björnrike med de tre små och en kompis till Oline. Kontemplation får väl sammanfatta helgen som gått och det behövdes. Men jag vill inte ha måndag imorrn, vill fortsätta helga ett tag till... sitter här och tar tillvara på det sista helgandet ett tag till innan det blir nybäddad säng och ny bok. Inte så illa det heller på en skala :-)

Här kommer lite bilder från helgen - vi kunde inte ha fått bättre väder och det är vi så tacksamma för. Här är stugan, jättemysig - det är Filips jobb som tillhandahåller den för sina anställda:



Fredagskvällen var det fyra tjejer som bestämde sig för att se Idol. Men redan efter en låt blev de för trötta och kröp ner i sina sängar - fjälluften tar ut sin rätt!


Här är Julia och Alice alldeles innan de kroknar..:


Utvilade på lördagmorgon gav vi oss på att klättra upp på fjälltoppen. Tappra små barnaben knatade och knegade hela långa vägen. Modiga tre timmar var vi ute i solen och andades lätt och klar fjälluft.


Många och långa backar..:


På skuggsidan låg snön så vackert:


Några pauser kostade vi på oss, Frida ville gärna sova lite mellan varven också ;-) :


Underbart väder som sagt. Frida: "jag tror jag dröööömmer" när hon såg utsikten:


Väl påpälsade var vi, men uppe på toppen - nära solen! - var det varmt och varmare blev det av lite o´boy och macka. Alice njuter!


Och efter upp kommer ner, vilket gick betydligt fortare:


Som tur var hade Alice med sig ryggan, för vi hade glömt vår. Visst klär den Filip galet bra :-D :


Alice var inte helt nöjd med att lämna fjället. Inte nöjd alls, faktiskt. Hon "ville bo där". Gullungen:


Väl hemma i stugan blev det lite välförtjänt slappa till en film. Julia och Oline knölar ihop sig i soffan:


Som sagt, några härliga dagar som gick aaalldeles för fort. Men som gett massor av feelgood-energi. Och rena ungar. De bastade från morgon till kväll, tänk vad barn njuter av det enkla i livet. Om vi bara låter dem göra det!

NU blir det strax nybäddad säng och en god bok.

Och det ÄR helg än!

Jag skulle vilja ha såna där snygga stövlar med klack - lång blir man, fin hållning och så låter det så fint; klick, klack, klick, klack, när man går. Så jag är INTE avundsjuk när jag säger att har man så fina skor och är så snygg så för bövelen! kan man väl också visa lite respekt!!! Jag blir så galet less på respektlösa människor, och lite förvånad. Det här har jag ältat förut en gång på bloggen men det hjälps inte, jag måste få gnälla lite ikväll också.

Alltså: folk som klampar - och jag menar verkligen KLAMPAR à la elefant - in på föreläsningar fem minuter (eller mer) efter att de börjat. Jag är inte så felfri att jag aldrig kommer sent själv, men om jag gör det så ser jag till att försiktigt smyga mig in för att inte störa vare sig föreläsare eller studenter.

Sen det här jäkla surrandet som pågår under föreläsningar. GAAAH, kan man inte surra innan eller efter? Eller varför inte fråga själva föreläsaren om man inte hänger med? Och alla som faktiskt nästan reser sig och GÅR innan själva föreläsningen är slut, så fort den som föreläser med det minsta lilla antyder att det är snart - SNART - slut för dagen. Jisses, har man suttit i två, tre eller ännu fler timmar kan man väl sitta till det verkligen är slut?

Och som grädde på moset: tågresan hem, huvudvärk och galet trött efter att ha lyssnat på en av de svåraste föreläsningarna ever så väljer jag tyst vagn. HA! HUR svårt är det att välja nån annan plats på hela, långa tåget om man måste sitta och prata älgjakt och ha skoj? Varför tänker man ens på att välja tyst vagn då? Mutter, mutter...

Fast. Det är ju egentligen värdsliga problem det här. I-landsproblem utan dess like. Men brist på respekt är grymt trist. Tycker jag då. Gnällfia som jag är... 

Stressen har lagt sig och jag har haft några riktigt fina dagar. Sånt gör susen, vill jag lova!

Idag har vi varit till Sundsvall en sväng, hälsat på Rickisen och Bea och sett deras nya, fina bil. Är så glad och stolt över dem på alla möjliga vis (jag är stolt över alla mina barn, hela tiden. Så är det bara). Småtjejerna var ledsna som vanligt när vi for därifrån, de tycker det är SÅÅÅ långt och vill nog helst att de ska bo här i byn som "förr". Men tio mil är ju nästgårds med våra norrländska mått mätt ;-)

Igår var jag lite aningens trött, hade nämligen sällis hem i torsdag av en underbart rar klassis, en sån där vän som kommer in i ens liv och som ger så mycket. Vi hade en mycket nice vinkväll och det sätter sina spår... och med tre små tjejer som OCKSÅ gillar mina vänner och vill umgås blev dagen efter vinkvällen något intensiv så jag slocknade snabbt i soffan i går eftermiddag, så fort jag lutade omkull mig. Men det är det baske mig värt, man ska omge sig med människor som ger energi och får hjärtat att må gott - jag har blivit mer noga med det på "äldre dar" :-)

Nu har jag och darlingen suttit och spelat nån sorts frågesport och ja, jag vann ju då :-) så nu ska jag strax går ner i källaren och retas lite med honom. Vi är förpassade till tv-rummet där nere eftersom det ligger tre nöjda tjejer och sover här i vardagsrummet - det är lördag och då ska det sovas i bäddsoffan efter att ha sett på fångarna på fortet. En ny tradition som uppskattas å det värstaste.

Först ska jag bara surfa runt lite till, måste läsa lite skvaller på flashback (ja, jag veeet - inte har jag vett att skämmas heller....). Det händer ju saker här i vårt avlånga land; Pontus Enhörning har visst blivit fälld för pedofili (åtta månaders fängelse) och Gerhard Horberstorfer (skådis) har tydligen låtit sig filmas i en prekär situation vid datorn av en utpressare... ja, det är inte bara Juholt som tabbar sig vill jag lova. Men sen blir det lite ret och lite film? eller nåt :-)

Stress, trött, hinner inte plugga, inte städa, inte... nånting känns det som. Inte ens äta har jag hunnit med idag. Jag förstår hur en hamster i hjulet känner sig.

Då är det ljuvligt att komma hem efter att ha varit och ruschat på konsum och apoteket (de två ställena borde ha automatisk överföring från kontot varje månad...) och mötas av det här fina:



Fina Oline hade pressat blodapelsin och gjort iordning åt mig den sötungen.

Det är tur jag har ungarna när det snurrar så här. Vad vore jag utan dem?

Nu - stressar jag vidare, har två långa artiklar som ska läsas till imorrn. På engelska. Onsdagskvällen äro räddad. Suck.

Åh, vad jag hatar abstinens... den påminner om hur svag jag är och får mig bara att kämpa ännu mer mot beroendet.

Men nu, nu äntligen släpper abstinensen men till priset av att jag får min "drog".

Klockan har nämligen slagit sex och då får jag behovet tillfredsställt!

Datorn åker fram och knäpps på, tjoho! Våra data- och tvfria söndagar frestar hårt på abstinensen hos en datamorsa men jag är glad att vi håller fast vid att inte låta tekniken styra oss åtminstone EN dag i veckan :-)

En härlig söndag har vi haft. Trots aningens abstinens ;-)