Tillbaka här.
Sankta Lucia..! 2011-06-29
"Sankta Lucia
Ge mig en tia
Tian var rutten
Så dra mig i tutten"
Ja, inte kan man få en bättre start på dagen? Frida nerskridandes för trappan sjungandes denna härliga vintersång en dag då solen är kokhet redan klockan åtta!
Råttis has left the building. 2011-06-28
I morse fick en av arbetssmitarna jag berättade om i förra inlägget - TIger - tillfälle att bättra på sin image men nej då, det tillfället tog han icke. Jag och Frida gick ner för att tvätta i morse och då sprang vår ovälkomne inneboende Råttis tvärs över golvet, mitt framför oss. Vrålandes som en... ja, vrålapa, kutade jag upp för trapporna och vrålade (!) till Filip: "råttan är kvaaar! ta bort den!!!" vilket såklart först måste besvaras med en hel massa fliningar och gliringar innan han tog Tiger under armen och gick ner. När han satte Tiger på golvet sprang Råttis helt fräckt förbi honom inte mindre än tre gånger och vad gjorde då Tiger? Ja, inte levde han upp till sitt namn utan han gäspade, lade sig ner och halvslöt ögonen! Sicken en, va?!? Sen avslutade han med att gå till dörren och vilja ut. Ja, jag säger då det... Själv satt jag i tryggt förvar i köket vid datorn och Oline kom upp småbedrövad och deklarerade att pappa skulle slå ihjäl råttan. Men. Som den obotliga djurvän jag är sa jag till Oline att det bästa nog var att jaga ut Råttis igen, och hon skyndade sig ner till resten av gänget (hela, halva familjen var där för att skåda den råtta som gjorde mamma så roligt hysterisk...) och meddelade min önskan. Så de jagade helt enkelt ut Råttis genom dörren vilket gick väldigt bra med skurkäppen som förlängd arm. Fint så, alla nöjda. När jag efter ett par timmar skulle gå ut och hänga tvätt så sitter Råttis så fint på uteplatsen och liksom LEEER mot mig och jag? Illskriker så där som i serietidningar vilket såklart får Råttis att ila iväg bakom en blomkruka. Så nu stampar jag hårt i golvet när jag går där och berättar HÖGT för Råttis att jag är där. Så vi slipper mötas mer. Hoppas jag.
Förutom denna traumatiska början på dagen har den tropiska värmen äntligen kommit och för min del får den gärna stanna länge, länge. En helt underbar dag, jag kan inte få nog av sommaren och hoppas tiden kommer att gå sakta nu. Simskolan har börjat också, igår var det inskrivning och idag var första märkestagardagen. Oline kirrade simborgarmärket men Alice och Miranda tyckte det var lite för kallt för att simma så mycket (sjutton halvdana grader) men Frida låg i som en säl hela tiden och njöt. De måste ha en annan sorts känsel hon och Oline... Det enda jag tycker är trist med simskolan är att det blivit så dyrt: 300 per barn, vilket jag tror gör att många kids inte kan gå simskolan helt enkelt för att det blir för dyrt. Det är synd om simkunskaper ska bli en klassfråga, alla borde ha möjlighet att få gå simskolan. När storbarna gick kostade det 75 kronor per barn om jag inte minns fel, så ökningen på sex-åtta år är ganska kraftig, minst sagt. Att kunna simma kan faktiskt vara skilland på liv och död.
En annan trist sak är att Becka skulle åka ner på Peace and Love-festivalen i Borlänge idag, jag och Filip skulle skjutsa henne och passa på att våldgästa Mona i Gävle, men tyvärr kom ingen biljett. Becka beställde biljetten på nätet av en kille och som tur var använde hon sig av internetgirot annars har hon varit närapå 3000 kronor fattigare nu. Men nu blir hon som sagt hemma, hon verkar inte alltför deppad över det. Sommaren är lång, det är många festivaler och upplevelser som lurar bak´ hörnet.
Nej, nu är det jag som ska ta tillvara på den här tropiska kvällen och förnatten. En liten sommardrink på bron, vifta på tårna och lagra det här ljuvliga till kommande vinterdagar får det bli. Får se om jag får sällis av Filip och Paula, men Paula verkar ha myst till sig till en film. Filip håller på att grejsar med båten och fiskegrejerna för de två, han och Paula, ska visst ut på sjön i morgon. Livet känns rätt fint.
Arbetssmitare... 2011-06-25
Vi har minst två i detta huset som inte sköter sitt jobb som de ska. I morse när jag låg och mornade mig, lite seg efter midsommarfirande in på sena natta, kom Oline och Alice instörtande och slängde sig i sängen: "mamma, det är en rååååtta i källarn!!!". I källarn har vi filmrum, datahörnan och tvättstugan, så det är inte en sån där källare där det kan få finnas (?) råttor, speciellt inte om det finns två katter i huset kan man tycka! Och var befann sig då dessa två matvrak? Jo, en i soffan sovandes till bolibompa, en på bänken i köket ätandes torrfoder. När jag försökte förklara för dem, enskilt, tittade de på mig med halvslutna ögon och Tiger till och med gäspade! Mollis tyckte nog jag blev för omständigt så hon skuttade ner från bänke och gick UT. Inte ner till källaren, utan ut. Så råttan-språttan har det säkert förträffligt där nere i källaren, men så fort jag får tag i nån av Mollis eller Tiger ska jag bära ner dem och de kommer inte därifrån förrän de gjort rätt för sig, så de så!
Vi firade i alla fall midsommar ordentligt igår, först åkte vi till Kälen på medeltidsmarknad, vi tog med oss momma också och svärisarna, Mona och barnen hängde också med. En jättefin marknad, inga plastleksaker eller "krafs"-grejer utan hantverk och hembakt. Jag köpte mig en jättefin väska gjord av örngott, det blev hemgjorda polkagrisar, munkar och tunnbröd, vi fick se en fakir som både slukade och sprutade eld och roade stora och små men vi stannade inte och såg tornerspelen. Såklart dansade vi runt stången. Eller vi och vi, jag och Frida blev det. Och som det regnade under dansandet, så svenskt det kunde bli. Men under den evighetslånga "så gå vi runt kring ett enebärssnår" (måste vara den tråkigaste ringdanssången som finns...) så slutade det regna och solen kom - rena rama soldansen alltså :-). Sen stannade solen kvar och det blev riktigt varmt, så vi köpte oss en varsin strömmingsmacka och fikade innan vi for hem. Momma var glad att hon följt med, hon träffade flera gamla Naggenbor som hon fick skvallra och dela lite gamla minnen med.
Många var med och dansade trots regnet
Såklart var Cera med oss, ett perfekt tillfälle att träna lite socialisering. Vilket hon verkligen inte hade några problem med, hennes störsa problem var att hon inte fick hälsa och leka med alla hon såg. Men det är ju också en bra träning :-)
När vi kom hem började Filip genast fixa med maten. Som alla andra, nästan iallafall, skulle det grillas för fulla muggar. Bea och Rickard kom ner och i sedvanlig ordning skulle såklart småtjejerna brottas med Rickard och igår höll de till på studsmattan. Brottningsleken blev så våldsam att Alice ena framtand rök, det lustiga var att det var den som var minst lös av dem så nu hänger den som verkligen ÄR lös väldigt lös :-). Här är hon tandlös, blodig och glad!
Efter den supergoda maten (grillad fläskfilé, kotlett, svamp, paprika, halloumi, majskolvar, flera olika såser. pommes till kidsen och tyvärr en helt oätlig potatisgratäng - en sån där färdig historia som smakade urk) blev det en supergod efterrätt som Paula gjort: vit chokladmousse med rabarberkompott, det var värt varenda kolis kan jag lova! En helt perfekt midsommarmiddag som krävde lite fysisk rörelse om vi inte skulle bli helt avdomnade. Så vi spelade kubb - tjejerna mot killarna. Ja förutom Frida så dom självklart skulle vara med grabbgänget. Alla förstår väl hur det gick? Tjejerna vann såklart!
Här är nästan hela kill-laget i stilstudie
Oline samlar ihop kastpinnarna
Bea och Lillan bekantar sig, Bea är lite rädd för vår jättekanin. Men jag tror de börjar odla en vänskap :-)
Spelandet ute förbyttes sen till spelande inne, Rickard var väldigt angelägen om att lära sin gamla mor (moi) att spela texas holdem. Fast det var nog Paulas idé från början, här gör hon i ordning
Tja, jag gick ut hårt och vann massor med marker första omgången, men sen dalade både mitt intresse och min tur så jag förpassades till att bli dj och det var mycket roligare! En massa gamla godingar från 80-talet, mest Brucan tror jag det blev. Tänk att få åka och se honom live nångång, det vore verkligen nåt det!
Så vi hade en helt perfa midsommar, vi saknade såklart Becka som fortfarande är i Götet och roar sig. Hoppas jag. Sen ska hon bara hem och packa om för Peace and love i Borlänge, kan tänka mig att när hon kommer hem därifrån så kommer hon att behöva rätt mycket vila ;-)
Idag verkar det bli en rätt ruggig dag, som gjord för äkta midsommardagsslappande, lite spel, tv, läsning och restätande! Och se till att de arbetsskygga katterna gör sitt jobb ;-)
Normalt. 2011-06-22
2011-06-22
Det är ganska okej med varannan-dags-sommar: ute ena dagen, inne nästa osv... balans kallas det kanske! Iförrigår var vi ute nästan hela dagen, det var ju inte precis tropikerna men helt okej och "normalt" svenskt sommaväder, igår var det också "normalt" svenskt sommarväder men i varianten blåst, regn, kallt. Då får man tid till kontemplation; städa lite, titta på tv lite, läsa mycket. Håller på med Morgan Larssons bok Radhusdisco och den är helt okej. Skönt befriad från våld och umbäranden, en bok om att vara född 1970 (yeah, fin årgång!), gå i småskola i slutet på 70-talet och vara tonåring på det ljuva, neoniga 80-talet. Med en "normal" uppväxt, "normala" föräldrar och många, många aha-jag-minns-sekvenser :-) Perfa sommarläsning, enligt mig.
Men utedagarna är bra härliga de också, jag gillar när det inte är FÖR varmt, man orkar promenera och aktivera sig en aning och inte bara ligga och flämta i skuggan...
I förrigår tog jag med mig momma, svärmor och kidsen och så gick vi till Lindön där vi picnicade, en sån härlig prommis vi fick. Här är lite bilder från dagen:
Och idag har vi också haft en fin, lagom varm sommardag. Barna har lekt affär ute på bron mest hela dagen, förutom Paula och Oline som tog en långprommis med Cera runt dammarna. Becka for till stan en sväng, tror hon har lite resfeber inför Peace and Love som går av stapeln nästa vecka i Borlänge. Tänk - festivalsommar och vara 18 år... jag får bara inte tänka för mycket, för då kommer jag att minnas för väl hur min artonårssommar var. Hrm.
Efter affärsleken ville tjejerna har picnic på ängen, såklart måste de få ha det. Det är så lite de begär <3
Här är vår jättekanin Lillan (!) Svartnos i sin härliga sommarbur
Cera på ängen, hon växer så det knakar!
Cera vill också ha. Vi löste det med lite kurragömmalek där barna fick gömma sig och så fick Cera lite kaka när hon hittade igen dem!
Till middag bidde det hamburgare för barnen, men kocken gömde sig. Men kocken är en väldigt glad kock trots att han gömmer sig, för idag börjar hans semester! Tänk, vi ska vara lediga i fyra härliga veckor tillsammans. Det behöver vi!
Frida, som idag berättade att hon ÄNTLIGEN slutat äta snorkusar. Numera ger hon dem till fåglarna istället :-)
Oline med kusse Miranda
Mollis, vår fina katt-tjej, numera icke-befruktingsbar. Hon är överlycklig att slippa kragen och få vara ute och jaga igen.
Sommarfötter och systerbus
Hur snygg får man bli? Hur snygg som helst!
Och nu hojtar semesterfirande darlingen att grillade kycklingen är klar, till den blir det grillad ost och beasås. Kanske ett glas rött eller två. Sämre kan man ha det. Det är en ljuvlig kväll!
Lördag hela veckan! 2011-06-20
Vilken morgon som bjuds! Inte någon enorm värme, men solen skiner, småfåglarna kvittrar, gammelkatten ligger på bron och fångar solstrålar och jag får en kopp kaffe helt solokvist - sämre start på dagen kan man få!
Fick ett bra avslut på helgen igår också, då jag, momma och Bea for på bilbingo och jag fick tuta inte mindre än TVÅ gånger :-) jag vann en tusing och momma en femhundring men eftersom vi bestämt oss för att dela eventuell vinst så blev det en femhundring till oss var. Jag kan inte minnas när jag vann på en bilbingo sist, det var verkligen jättekul att få vifta med brickan utanför fönstret för en gångs skull.
Bea i baksätet, lite gotta och dricka hör till en lyckad bingokväll! Synd bara att inte hon fick nån bingo, det får bli nästa gång :-)
Annars har jag ju lördag hela veckan numera, och det ställer till det lite i lilla hjärnan. Igår gick jag, Frida och Cera långprommis runt dammarna, en underbart vacker runda på en dryga halvmil. Mitt i skogen hittade vi en "rest" från när Fridas dagis varit där förra veckan, nån sorts tofs som satt på en gren. Vi plockade ner den och bestämde att vi skulle lämna in den på dagis när vi gick förbi. Men när vi kom förbi dagis var ingen ute. Konstigt tänkte jag. Men hallå, det var ju söndag! Kom jag på jag också då, senare på eftermiddan. Sådär är det hela tiden, jag bara såsar omkring och vet inte alls vilken dag det är. Som tur är har jag facebook där folk suckar lite uppgivet nu på morgonen över att det är måndag. Så då vet jag det, liksom ;-)
I lördags var vi till Bjuråker på dop, min bror Benkas äldsta dotter Anna och hennes sambo Jens döpte andra sonen Linus. Ett jättefint dop, han var så himla cool killen hela tiden. Snart ett år är han, jag har ju döpt mina när de varit runt tre månader så de har inte varit så himla med på noterna som lille Linus var. Efter kyrkan åkte vi hem till Benka och Carina och deras nyköpta prästgård - där fanns det plats vill jag lova! De insåg, vilket jag också håller på att göra, att det inte alls blir så att man behöver mindre utrymme när barnen flyttar ut. Tvärtom. Familjen växer ju konstant, vi kommer att behöva ett mindre slott när alla barn bildar familj. Eller så får vi bygga större stugby härute ;-).
Lördagens huvudperson: Linus Erik Jens
Hela fina familjen: pappa Jens, mamma Anna, storebror Elias och lille Linus
Våt i håret och jättenöjd!
Gammelfarmor (mamma) och Linus beundrar utsikten hos morfar (brorsan)
En prästgård är ett utmärkt ställe att hålla dopfika
Tur Linus hade både mamma och storebror till hjälp med alla paket!
Ja, det var vår helg det i korta drag. Nu kommer två sömnrufsiga tjejer ner och Alice är störthungrig direkt när hon vaknar så nu måste vi trolla fram lite frulle. Sen blir det utflykt tror jag, det verkar bli en fin dag för det!
Raska flickor får vila en stund... 2011-06-17
Tycker jag förtjänar en stunds vila.
Har planterat om alla blommor. Putsat alla fönster, till och med på bilarna (!), klippt gräset. Nu har jag lite ont i ryggen, kanske var det bara latmasken som skulle ut ;-)
Lagom till helgen kommer så regntunga moln. För mig som har lördag hela veckan spelar det ju inte så stor roll vilken dag regnet annonserar sin ankomst, men för de som ännu jobbar är det ju liksom typiskt.
Snart ska jag fixa middag, efter vilan. Pasta carbonara har Paula bestämt, så då får man stå där och dregla - det är inte mycket jag saknar som lchf:are, men just DET är ju smaskigt. Ska be darlingen laga till nåt gott till oss när han kommer hem från eftermiddagsskiftet ikväll.
Surkatten har fått tillfälligt boende hos momma, vi insåg att det skulle bli för bökigt att försöka hålla henne inne här där dörrarna alltid står öppna och en busig valp skulle kunna göra illa lilla kissemagen. Så nu har momma en liten hårig jänta att pyssla om :-)
Nej, vila var det. En stund. Gäsp!
Sur Mollis 2011-06-15
Just nu har jag en katt som är lite sur på mig. Ingen mat sen igår kväll, instoppad i en bur i morse, iväg på första bilturen och så nedsövd och opererad - fråntagen sina reproduceringsorgan! Klart hon är sur, och inte får hon gå och klättra som hon vill. Veterinären sa att hon skulle vara trött och groggy hela dagen och vakna till först ikväll, men Mollis blev pigg redan i bilen på väg hem och tycker inte det är nån fin idé att behöva hålla sig på golvet med en tratt på huvudet. Så jag fick så lov att stoppa in henne i buren igen så nu ligger hon där och surar svårt...
Cera är väldigt skeptiskt till den här "utomjordingen" som kommit och håller sig på behövrigt avstånd. Men småtjejerna duttar med sjuklingen så hon behöver inte känna sig helt utstött ;-). Det känns iallafall jätteskönt att det är gjort nu, kattungar finns det så det räcker till och blir över och p-piller är jag för glömsk för att hålla på med. I helgen som var försvann Mollis ett dygn också, risken finns att hon faktiskt redan hade parat sig med nån snygg, okastrerad herre på byn. Men skulle det vara så är havandeskapet över, hela livmodern blir borttagen när en honkatt steriliseras. Vi var till Djurkliniken: http://www.djurkliniken.se/ jag har alltid varit där med mina djur och tycker de är supertrevliga och duktiga. 1100,- gick det på och då bjöd de på chipmärkning, helt okej pris tycker jag! Konstigt bara att det är så mycket dyrare att kastrera en hund, men det finns säkert nån vettig förklaring.
Sommarlovslunken har börjat infinna sig, det är underbart att slippa tidiga morgnar och packande av ryggsäckar, fixande med kläder och allt vad det är. Men i morgon ska vi nog hänga med dagis på vandring, om det blir bra väder. Alice längtar ju som bekant tillbaka lite, så det är bra att fasa ut det litegrann ;-).
Nu ska jag gå ut och kolla vad de tre små busarna har för sig, eller fyra är de ju - kusse Miranda är ju här också - för de säger att de ska bada. Det är femton grader vattnet. Jag skulle nog vara mordhotad för att ens överväga ett dopp i det kalla...
Regn hos mig... 2011-06-13
Ja, detta ständiga väderbekymmer... sista jag skrev var det tropisk värme och nu har syndafloden kommit. Senast det regnade såhär var väl år 2000 när vi flyttade hit och det var översvämingar så hus rasade ner i floder och älvar. Jag vaknade inatt av att det dånade av både regn och åska - mysigt är det ju när man får ligga ihopkurad i sängen och lyssna men nu, tolv timmar senare och samma frenetiska regnande, är det inte lika mysigt. Men, vad göra? Hur jag än gnäller eller har mig så går inte vädret att göra något åt. Raggsockorna har åkt på, steken ligger och puttrar i grytan, tumlaren får torka tvätten, barna regnbråkar på övervåningen (dags för en film snart tror jag...) och jag kollar på lite Oprah, surfar och boggar - inte så tokigt ändå :-)
I lördags, för övrigt årets hittills varmaste dag, for jag och Filip till stan och köpte lite grejer till Beckas stuga; en garderob, byrå, lite jox. Det var så roligt att få överraska henne med det, men det var inte så roligt att åka i trettio plus-värme i en bil utan fungerande ac... Taskig tajming, kan man lugnt säga. Otroligt nog var det massor med folk i Birsta, det var inte bara vi som var galna och shoppade i sommarhettan.
Igår var vi hembjudna till Johans föräldrar på studentfika, det var så roligt att få träffas. Jag och Susanne hade lite att ta igen sen vi sågs sist för sisådär 25 år sen. Det är inte klokt vad åren rusar. Nu har vi alltså två barn som hittat kärleken i varandra. Häftigt! Sen hade hon bakat galet mycket gott till kaffet, så LCHF fick glömmas för ett tag...
Nu har precis kusin Miranda från Gävle kommit, så nu måste jag gå och hälsa på henne. Jag hör hur de diskuterar om de ska bada i poolen, så jag måste nog stoppa dem tror jag. Inte badvänligt ute idag...
Student och tropikerna 2011-06-10
25, 2 grader i skuggan och klockan är sju på kvällen. Det gillar jag verkligen jättemycket. När jag och Alice var i stallet för att hämta kaninmat frågade hon vad stora bunken med salt var för nåt, och jag förklarade att det var just salt då. Sånt vi har på vintern att ta bort snö med. Bara att säga vinter var jobbigt... den här sommaren har varit efterlängtad så länge, så länge och att den börjar med tropisk värme känns ju nästan magiskt bra!
Idag har det varit extra somrigt då studenterna gick ut på trappan. Vi var där, Paulas fina Johan stod där idag med vita mössan på huvudet och sjöng "sjungom studenternas lyckliga daaar" och jag blev tårögd. Om jag finge gå tillbaka till mig själv när jag stod där för 22 år sen, berusad av livet (och lite vin dåra...), brunbränd och lycklig skulle jag ha bett mig själv att skratta lite mer, njuta lite mer, ta vara på livet lite bättre och slutat oroa mig för petitesser som vikt och utseende så himla mycket!
Men idag var det Johan och hans kompisar som stod där, lyckliga och lite berusade ;-)
Nästa år är det Anna och Beckas tur, i år väntade de på sina kompisar!
Paula med svärmor, min fina gamla klasskompis Susanne. Tänk vad världen är liten, vi har inte setts på över tjugo år och nu har vi barn som är ihop!
Johans syskon väntar Alexandra och Emil
Så glada, så fina!
Många buketter blev det...
Många spännande ekipage...
Oj, vad varmt det var! Lite vira blåtira i bilen efter att ha stått ute i gassande sol i över en timme...
Men nu är vi iallafall hemma och tjejerna har poolbadat mest hela dan. Oline är på avslutningsdisco just nu och Rickard och Bea har precis kommit. Rickard har jobbat sin första vecka i Sundsvall på nya jobbet och trivs jättebra. Boxas har han gjort också. Men nu håller han och Alice på att prata om livet litegrann. Sådär som storebrorson ska göra med sina småsyrror ;-)
Dubbla känslor. 2011-06-09
Ja, så blev det då äntligen sommarlov för Oline också. Så fint det var, Haverö kyrka är verkligen vacker och alla barn var så sommarfina, solen sken (tack!), sångerna framkallade tårar såklart och smaskiga tårton i överflöd fanns det efteråt till alla lyckliga ungar.
Utanför kyrkan
Alice
Oline
och Frida
"Den blomstertid..."
Liiite jobbigt blev det att sitta stilla så länge...
Ja, som ni ser blev det en fin början på sommarlovet och hemma blev det bad i både sjön och poolen för att fira. Sen pizzamiddag och nu en film som kvällssaga. Men mitt i all denna sommarglädje och njutning finns ett stråk av sorg. Jag tänker så mycket på lilla Nike som inte fick fira skolavslutning. Som inte fick sparka av sig skorna och springa barfota i gröngräset, som inte fick äta gräddtårta och sjunga Den blomstertid. Jag tänker på hennes familj som firar sommalov med Nikes fina syskon men som inte får ha henne hos sig mer. Det är helt enkelt för djävligt. Förlåt att jag svär, men det är det känns nödvändigt ibland. Livet kan vara så väldigt fint och så väldigt svårt på samma gång :-(
Snart sommarlov!2011-06-08
Jamen då kom äntligen sommaren till Västernorrland också - jisses amalia vad varmt det är! Sån här tropisk, fuktig värme som gör att man känner sig som en svullen tvättsvamp (hm), man orkar absolut inget mer än det nödvändiga och letar svala platser mest hela tiden. Men missförstå mig inte - det är så här sommaren SKA vara, och jag njuter i fulla drag! Det kommer bara lite plötsligt, ungefär som första halkan ;-). Och jag har ÄNTLIGEN, äntligen fått mitt hett efterlängtade sommarlov, lämnade in tentan i måndagskväll så nu känner jag hur motorn bromsar in lite för varje dag. Oj, vad skönt det är, väntar bara in kidsen nu, Paula och Oline slutar i morgon.Sen så!
Idag har vi haft en sån där sorglig/glad-dag. Alice har nämligen gjort sin sista dag på dagis, till hösten blir hon skoltjej och längtar såklart massor. Men det gör ju inte att det är lätt att lämna trygga dagis med fröknar och kompisar som hon älskat, hon är nog den av mina sex ungar som varit mest dagisbarn av dem alla. I morse klockan sex väckte hon mig: "mamma, det är dags att gå upp och baka tårta nu!!!" och då var det bara att masa sig upp och vara behjälplig. Två fina godistårtor gjorde hon, Oline vaknade och hjälpte henne. Jag kunde luta mig tillbaka och vara trött åskådare ;-)
Sen bar det iväg med famnen full av tårta till väntande dagiskompisar och fröknar! När jag hämtade töserna vid två så var alla mätta och nöjda, men jag såg att Alice var lite bekymrad. Många frökenkramar blev det, och när vi kom till bilen då kom tårarna. Åh, som hon älskat sitt dagis Alice, av mina sex barn är hon den som varit en äkta "dagisunge" från dag ett och verkligen längtat dit jämt. Det är klart att det känns konstigt då att säga hejdå och veta att det väntar nytt; ny fröken och nya kompisar, iallafall en del av dem. Det är tur att dagis ligger vägg-i-vägg så att hon kan hälsa på dem :-)
Men nu ligger de och plaskar i poolen, efter att ha mumsat i sig tårtresterna:
Igår hade jag förresten besök av Bibban och Anna (Wahlgren), de var på väg från Gastsjön till Stockholm och det var så roligt att de svängde in här på lite ananaspaj och glass. Mycket skratt och en energiboost blev det, och så lite prat om kommande sova-hela-natten-kurs i augusti. Känns jätteroligt att få se alla nygamla vänner igen, men samtidigt vill jag inte längta för mycket heller för det betyder ju att sommaren är inne i sitt sista skede då... halvpessimisten i mig ligger där och lurar, haha!
När de hade åkt drog ett megaåskväder förbi, och jag toksomnade. Jag blir alltid så galet trött av åska, det går bara inte att hålla sig vaken. Men sen piggnade jag på mig och drog med mig momma, svärmor och sonahustru på lite blomstershopping.Så nu har jag lite plant att fixa med, men ingen jord. Kan behövas :-) så det blir dagens shopping. När jag nu orkar, för jag sätter mig icke i en bil i denna värme om det inte är tvungen, kan jag lova.
I morrn väntar skolavslutning i Haverö kyrka, jag hoppas det här vädret håller i sig. Förra året regnade det som aldrig förr, så det borde vi få slippa om det finns nån sorts rättvisa. På fredag går studenterna ut på trappan, i år har vi Paulas fina Johan som står där och sjunger om studentens lyckliga dar! Men sen. Sen blir det tametusan sommarlov för oss alla! Utom Filip då, men snart får han också semester. Det känns som om det kan bli en riktigt fin sommar!
Första båtturen 2011-06-05
Men jag tror Oline vann tävlingen om dagens grimas!
På lördag skulle vi ge oss iväg med nya båten, men precis när vi skulle åka kom nån sorts trombstorm så vi fick vara hemma och vänta medans det blåste som aldrig förr. Men på kvällningen lugnade det ner sig lite så vi kunde ge oss iväg. En fullpackad båt, glada och förväntansfulla barn och en stolt skeppare gjorde det värt att guppa på vågiga vågor!
Här är Oline, aningens tveksam till idén. Hon är ju en äkta hemmatös, men sen tycker hon alltid att det är skoj ändå när man kommer iväg!
Min darling och tillika stolt styrman
Vågorna var rätt höga och det blev sent, så töserna kurade ihop sig med all packning.
Cera ville också vara med såklart :-)
Lilla flaggan vajade så fint
Frida kan mysa hon!
Har man tråkigt på en båt får man roa sig med det som finns till hands...
Frida hakar på, såklart
Men jag tror Oline vann tävlingen om dagens grimas!
Cera fick till och med ståöron!
Efter en par timmars båtfärd kom vi äntligen fram till ön med den lilla stugan
Frida och Cera inspekterar stugan tillsammans
Den här ön: "Storöa", var uppbyggd på tall och sten. Mycket tall och sten
Korv - bara gott när man får grilla ute i skogen, enligt mig!
Vilken himmel vi bjöds på. Skönt att vara TV och datalös en kväll och få se, höra och njuta av naturen
Sämre frukostställe kan man ha!
Ett härligt dygn!
Kommentarer till inlägget:
2011-06-05 22:26:48 - Åsa, [email protected], sjuktbittermorsa.blogspot.com
2011-06-05 22:57:13 - Bibban
2011-06-06 06:54:32
Tack Bibban. Nej, stugan är inte vår, det är en stuga som vem som helst kan övernatta i (om den är ledig) och ingår i nån sorts kanotled. Fint ordnat tycker jag.
Sova Hela Natten. 2011-06-03
2011-06-03
Vilken härlig dag! Juni kan inte börja så mycket bättre än så här, jag måste verkligen säga åt mig själv att njuta nu och inte hela tiden tänka "sen" om allting. Då jag har jobbat på tentan har barnen och Filip varit och fiskat, de har monterat poolen och varit ute. Mitt njutbara har varit att veta att solen skiner, att kidsen njuter och känna alla goa dofter - allt från brudspiréan till grillade revbensspjäll - sommarlukter! Och dagen slutade med att tre trötta tjejer bad snällt om att få gå och lägga sig, nöjda och med sommarvarma kroppar. Tänk, vilken lycka att som barn känna njutning över att få gå och lägga sig i en sval säng, se fram emot att få sova och vakna utvilad elva-tolv timmar senare för att orka ta itu med ännu en sommardag!
Mina barn har alla lagt sig tidigt på kvällarna. De har alla, förutom Rickard som var förstabarn och jag inte visste riktigt hur man skulle få till njutningsfulla läggningar med ;-), från späd ålder älskat att sova och sovit otroligt gott. Själva har de somnat också. Trygga. Med lite ledning från mig när de varit bebisar, sen har de bara tackat och tagit emot och gjort det helt naturliga av det: somna och sovit. För mig känns det lite, eller mycket om jag ska vara ärlig, tråkigt att så många barn får sova alldeles för lite och att de inte heller får förtroendet att lära sig somna själva i egna sängar. Därför är jag så glad att jag under flera års tid, sen 2006, kunnat hjälpa många barn och deras föräldrar med den livsnödvändiga, njutbara nattsömnen.
När Rickard var liten 1991 (nio månader) läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren, och där och då insåg jag att mitt liv som mamma förändrades. Under alla år när mina stora barn var små hade jag Barnaboken som en fin vän till hjälp i mitt föräldrarskap, en "bibel" som stöttade mig när jag hade funderingar och jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag skulle vilja träffa Anna i verkliga livet. Rebecka och Paula fick från början lära sig sova i egna sängar, på egen hand och det var en ren njutning att vara ung trebarnsmamma. Sällan grät mina barn, vi hade lust och ork att vara med varandra och livet lekte verkligen. Jag förundrades när jag hörde andra småbarnsföräldrar klaga över timslånga läggningar, upphackade nätter, såg deras barn med mörka ringar under ögonen och ett evigt gnällande på både föräldrar och barn. Men väldigt få ville ha nån lösning på problemet, det skulle liksom "vara" så att ha barn. Slitigt, jobbigt, deprimerande. Jättekonstigt tyckte jag.
Så när jag en dag när Alice var liten, hon är alltså mitt femte barn av sex, surfade jag runt på nätet och hittade ett föräldrarforum som hette http://www.annawahlgren.com
Där fanns föräldrar, mammor var det och är det nog mest, som visste vad jag menade med att ha barn som sover tolv timmar per natt från fyra månaders ålder, som visste vad social delaktighet är och som inte nejade eller fyade sina barn! Jisses, vilken glädje, och från den dagen har jag varit en mycket aktiv medlem av forumet. Och Anna har blivit min mentor och min vän och jag är så stolt över att fått lära känna denna kvinna. I flera års tid har jag åkt till henne i Gastsjön varje sommar, tillsammans med många av mina fina forumvänner, och vi träffas, hjälper mammor som är förtvivlat trötta med ännu tröttare små barn under några dagar och nätter att hitta rätt, hitta njutningen. Det är lika underbart magiskt varje år, den "förvandling" som de här små skruttarna går igenom gör att vi gråter hela hopen. Håglösa, aptitlösa, utmattade kommer de, allt från fyra månaders till tio, elva månaders som har svåra sömnproblem. Föräldrarna har fått noll och ingen hjälp från BVC eller läkare, och HAR de blivit erbjuden hjälp är det med sömnmediciner. Helt galet :-( Men varför ska man då lära barn somna själv på kvällen, redan vid sju-åtta som jag gör? Är det för att föräldrarna är egon som vill sitta och ha ensamtid i soffan? Som inte vill umgås med sina barn? Hm, jag törs påstå att varenda Barnaboksförälder jag träffat är otroligt engagerade föräldrar, som umgås massor med sina barn. På dagarna ;-). Och vi har med oss barnen i våra sysslor, ser dem inte som jobbiga ungar som är i vägen utan som kompetenta människor som vill lära sig hur världen funkar och ivrigt tar del av allt. För att orka det måste man sova gott på natten. Om det sen gör att föräldrarna får vuxentid, tid för njutning och för varandra gagnar det ingen bättre än lilla barnet - för alla barn behöver och vill ha lyckliga föräldrar!
Jamen, vad är det vi gör då? Det är Sova Hela Natten-kuren. Inte INTE femminutersmetoden som många tråkigt nog förväxlar den med. Inte någon skrikmetod. Sova Hela Natten (SHN) hjälper barn med svåra sömnproblem att somna själva i egen säng, det är nyckeln till att sova gott och kunna somna om själv när man vaknar på natten. Jaha, men lägger man bara ner ungen och går då eller undrar nog den nyfikne. Det börjar med att man busar ordentligt med barnet, här handlar det inte om nån nedvarvning innan sömnen, man ska lägga sig glad och matt av skratt så lägger man barnet i sin svala säng. Sen lugnar man barnet rent fysiskt genom att "buffa" och inte lämna barnet ensamt i sängen. Här gäller det att få barnet tryggt och slappna av. Det kan ta allt ifrån tjugo minuter till en timme första gången. Så lång tid tar det aldrig igen. Och när barnet är tyst och lugnt går man ut med en ramsa, de flesta säger helt enkelt: Gonatti med sig Sov så gott fyra gånger med rätt hög, stabil röst. Vilket såklart gör att barnet blir... hrm... rätt ilsket och protesterar. Såklart! Det är nytt och den där ramsan betyder ännu inget. Så så går man in igen och buffar lugn, och går ut när barnet är lugnt. Med ramsan. Och så väcker man barnet den tid man bestämt på morgonen, för om barnet känner att mamma och pappa har koll på både läggning och väckning kan barnet slappna av och sova gott, förvissad om att de vuxna har kollen.
Lite grovt sammantaget kan man säga att så här gör man de första två nätterna, och under slutet av andra natten kan man se hur barnet börjar förstå och ta emot ramsan. En dialog utvecklas, här börjar många föräldrar förstå att man faktiskt kommunicerar med sitt lilla barn, ett ömsesidigt lyssnande och det är en häftig känsla. Under natt tre och fyra befästs ramsan. Vi har haft barn i Gastsjön som sovit tolv timmar i ett svep redan natt två, så tacksamma är de över att äntligen få hjälpen de behövt att komma till ro. Alla utan undantag, vill och behöver få sova gott på natten. Även, och framförallt!, små barn som utvecklas och växer så det knakar.
Vad är det för föräldrar - mammor framförallt - som kommer då med sina barn till Gastsjön? Eller som själva kurar sina barn? Är det de där lata, bekväma som inte orkar med att VARA mamma? För visst ingår det väl i mammeriet att bära, vyssja, gunga, sjunga? Att inte få sova de första åren? Eller..? Jag kan lova att det finns inga föräldrar som vyssjat, tröstat, burit och utplånat sig själva som just de här föräldrarna. Men ungarna sover inte för det, barnen BLIR inte lyckligare. Vilken paradox, va! Både barn och föräldrar är olyckliga, ibland på gränsen till depression. Sömnstörning har använts som tortyr i vissa länder, och ingen som inte varit där förstår hur fruktansvärt det är. Och det är precis lika hemskt för de små för stora människor. En mamma jag träffat tog upp sitt 10-månadersbarn och gick med honom i bärsele varje gång han vaknade på natten, och det blev sisådär 8-10 gånger per natt. Hon hade ju hört att barn behövde tröst när de vaknade, men det hon gjorde var, i hans barnaögon, att rädda honom från något farligt varje gång han vaknade till. Vilket gjorde att han sov jätteoroligt såklart. Redan första natten under kuren sov han tio timmar i ett svep, och mamman bara grät för hon kände sig så lurad på hans första månader. Lurad över att "alla andra" legitimerat hennes och sonens sömnbrist genom att rycka på axlarna och säga att sådär ska det vara, barn sover inte när de är små.
Så ledsen blir jag när SHN missförstås som någon sorts skrikmetod, eller när människor vitt och brett orerar och dömer oss som jobbar med det här utan att ha tagit reda på bakgrund och fakta. Glad blir jag när människor frågar och är nyfikna, det är en så stor del av mitt liv och något jag verkligen brinner för.
Nu har jag inte varit i den sitsen att jag har behövt kura mina egna barn, jag har lotsat in dem i goda sömnvanor redan från hemkomsten från BB men jag är stolt över de jag kunnat hjälpa med den här underbara, barnvänliga metoden som bygger på tillit, respekt, glädje, njutning!
Förra året vi var i Gastsjön var det för första gången en reporter med som gjorde ett tvådagars reportage i Metro, tyvärr finns artikeln inte kvar som nätbilaga men den var verkligen jättebra; ärlig, faktarik, massor av fantastiska bilder och skildringar.
Jag har berättat om hur jag jobbat på forumet, och hur kan DET gå till då? Ja, nu har jag lite semester därifrån, det blev lite mycket nu i vår med tentor, familj och allt annat som händer i livet så jag har haft lite ledigt från forumet nu i någon månad. Men för att beskriva hur ett hjälpande över nätet ser ut så har kommer några inlägg här från en förtvivlad mamma (hon skriver till Anna, många tror att det är enbart hon som svarar på frågor men vi är många aktiva där nu) och så Annas och mina svar:
Jag är en desperat och orolig mamma till en helt underbar liten pojke på 16 månader som heter Viggo. Jag har lusläst din bok, din hemsida angående råd & tips och när jag kom över brevet om Tom började jag nästan gråta, dels av uppgivenhet eller glädje över att det finns fler föräldrar i vår situation. Vissa delar var som att läsa om Viggo. Viggo har så länge jag kan minnas sovit dåligt och vissa nätter känns det som inte alls. Det var i perioden runt 3 mån - 8 mån som vi hade det som värst, i en logg som jag skrev så vaknade han mellan 13-15 gånger per natt. Oftast 1 gång i timman ibland 2-3 gånger. I dag
förstår jag knappt hur vi orkade min man & jag.
Viggo har aldrig lyckats sova mer än en timmes middag. När han blev över året kunde han sova 1-2 timmar enstaka gånger vilket vi såg som ett framsteg men nu har det börjat bli sämre igen. Han har aldrig kunnat koppla av och sova i bilen, våra bilresor är oftast en mardröm vilket gör att vi knappt åker längre sträcker. Han har alltid varit väldigt lätt väckt.
Jag drömmer inte om att Viggo ska sova hela natten utan om att han kanske endast skulle vakna en till två gånger per natt. Jag vet inte vad som är värst, att han vaknar relativt ofta eller den spänningen/väntan/handlingsförlamning det skapar när vi vet att han snart vaknar igen. Vi har försökt få hjälp genom BVC, genom att prata med en barnläkare. Dels menade de att Viggo kanske var ett väldigt aktivt barn och rekommenderade oss 5 min- metoden som jag personligen är mycket skeptisk till att prova. Jag vill pröva allt jag kan innan jag tar denna utväg. Eller hjälp genom medicinering. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över detta svar.
Idag sover Viggo i sin egen säng i sitt eget rum, vi lägger honom på fasta tider kl 18 och väcker honom kl 06. Vid läggning efter bad, sagor och skratt så säger vi vår godnatt och lämnar dörren på glänt. Ibland får vi gå in en gång och ibland fem men somnar sedan själv. Sedan vaknar han mellan 5 gånger till 7 gånger per natt. Då får han tyvärr direkt välling och somnar oftast om genom att vi gett honom välling. Jag är medveten om att vi gör helt fel! Får han inte välling vet han inte hur han ska somna om och skriker i vanvett oberoende vad vi gör. Till slut ger vi upp och ger honom välling för att få några timmars sömn. Vi vet att vi inte hjälper honom men det känns som vi har gett upp. Detta resulterar i att vi har en pojke med ingen aptit på dagarna.
Det har gått så långt att min man och jag förmodligen inte vågar skaffa fler barn och att vi sover i pass på en madrass i rummet bredvid vår son för att den andra ska få några timmars ostörd sömn. Men framförallt är vi oroliga över Viggo och förstår inte hur vi ska orka då vi inte ser något slut på detta. Det känns som vi har stannat upp. Men jag ska tillägga att vi är en lycklig liten familj inte långt ifrån ett skratt som mitt i detta kan titta på denna lilla människa i förundran.
Vår fråga är följande, hur kan vi applicerar metoden på en 16 månaders pojke? Vi har läst många exempel på situationer beskrivet i boken men oftast har barnen varit mindre.Hur hanterar på bästa sätt matningen på natten, slutar vi rakt av och vad kan man göra i dess ställe.
Evigt tacksam, Viggos mamma
Ja, som synes så är det här en mamma som är helt slutkörd, ett vanligt inlägg på forumet. Många barn och föräldrar mår så här, visst skär det i hjärtat?
Här kommer Annas svar till mamman:
Då är det i natt du ska begå det stora Äventyret 
Det är lätt att tvivla, om man inte är alldeles övertygad om att det man gör verkligen ligger i lilla barnets intresse. (Och det gör ju onekligen en god nattsömn, för livet 
)
När du begår Sova hela natten-kuren måste du alltså hela tiden veta exakt vad du gör - och varför.
Du får inte hemfalla åt (det tyvärr rätt vanliga 
) misstaget att tro att kuren ska sköta sig själv, eller än värre att lilla barnet ska göra det åt dig, dvs bekräfta att du gör rätt hela tiden. Du måste VETA INNAN att du gör rätt - dvs exakt vad du gör och varför. Ingen annan än du själv kan tro och veta det åt dig.
Så stirra dig inte blind på vad du "ska" göra och inte göra - det är långt ifrån enbart verktyg vi talar om här. SHN-kuren är till hjälp, inte till order 
Din uppgift är att LUGNA ditt lilla barn, så att det verkligen blir möjligt för honom att sova och sova lugnt, gott och allt längre. Till detta lugnande har du diverse verktyg - där ramsan, den i ordets sanna mening betryggande ramsan, är det som ska ta över så absolut snart som möjligt. Men inte heller ramsan jobbar av sig själv. Det är din djupa förståelse av teorierna, din attityd av självklarhet, din absoluta övertygelse om att det du gör, gör du för ditt barn - som är avgörande.
Minns att det är barnets ensamrätt att ställa frågor! Det är du som ska ge svaren, inte tvärtom. Och de svaren, i ord och handling, ska vara övertygande för BARNET, dvs tillfredsställande för honom. Då reagerar han med lättnad och du kan arbeta vidare, lugnt och fint, tills ni nått målet - njutningen 
Kanske ska du läsa boken några gånger till innan du börjar? Inte minst frågorna och svaren på slutet Men framför allt kapitlen Lugnet och Säkerheten.
LYCKA TILL!
här följer flera inlägg där mamman berättar om hur kuren fortskrider, bland annat detta:
Hoppas att ni alla njuter av en trevlig kväll, tack för de fina inläggen. Ni ska veta att det betyder mycket för mig att läsa det ni skriver
Mia, det känns som om det är dax att ta det till nästa nivå. Funderade på hur jag ska gå tillväga, det var bra att du skev det klart & tydligt. En mindre fundering, vid ramsning vid dörren så är V dörr stängd på natten, tror du att det spelar någon roll ifall jag ramsar utanför dörren? Min magkänsla säger mig att jag skulle behöva öppna dörren & säga det in i dörrspringan (som bekräftelseramsan) nu i början?
Läggningen ikväll tog mindre än två minuter, en kortare solfjäder, svarar direkt & blir lugn men protesterar fortfarande tills jag ramsar mig ut. Är fortfarande vaken vid bekräftelseramsan. Tyvärr så ringer makens arbetstlfn innan han somnat in (0710) så V reagerar & jag måste gå in med TL, Ramsa *4, BR * 4. Klantigt. Men lugnt & tyst direkt efter.
V har varit väldigt trött i dag & åkt på en jobbig hosta, hoppas att det inte stör i natt. Men 'vi' kör på som tänkt.
Trevlig kväll så 'ses' vi i morgon.
Kramar
Här kommer ett av mina svar:
Hur än det är så har han haft dåliga sömnvanor länge, och måste ges en ärlig chans att ta emot det här nya i lite lugnare takt.
Väntar spänt på rapport i morrn bitti till kaffet:!:
Kram Mia
Vill bara tacka för all hjälp, vad kan jag säga vi njuter av underbara nätter & lilla V föräldrar har äntligen börjat få tillbaka sömnen på nätter & energin på dagar.
Lilla V sover ofta flera nätter i rad utan att vi hör någonting..ofattbart & någon natt ibland där det räcker med endast 1 ramsa så somnar han om.
Vi är så tacksamma! Jag läser i tysthet de andra inläggen & tänker på alla som kämpar på därute.
Kram på Er
Det här är bara några valda delar av EN tråd på forumet, bland tusentals. Det är många barn och föräldrar som fått hjälp, som slipper ge sina barn sömnmedicin och som har lust och ork över att njuta av varandra på dagarna när de får sova på nätterna - som vi människor är skapta att göra!
Min dröm är att inga barn ska behöva kuras. Men varför då, undrar du nog, om det är så himla bra??? Ja, helt enkelt för att jag hoppas att barn ska få lära sig sova gott från börjar, då behövs ingen kur. Konstigare än så är det inte ;-)
Katrin Zytomierska är en som kurat sitt barn, hon skriver såhär i sin blogg:
tack, Anna Wahlgren
Anna Wahlgren. Jag älskar dig. Vi älskar dig. Jag, min kille, men framför allt min son.
Och visst vet jag att Anna fått och får mycket kritik och det är många okunniga människor som sätter näsan i vädret och säger "usch så hemsk den där metoden verkar- ja JAAAG skulle då minsann aldrig kunna utsätta mitt barn för något sådant"!
Nä, men att utsätta sina barn för att vakna en eller flera gånger per natt högt upp i åldrarna fast de behöver sin sammanhängande nattsömn, DET är tydligen bra föräldraskap - då är man tydligen en duktig mamma/pappa. Att inte hjälpa sitt barn till den sömn det behöver - då är man tydligen en toppenmamma/toppenpappa. Undra om dessa föräldrar tänker tillämpa samma filosofi när deras barn sen i tonåren står och skriker om att "de andras föräldrar köper minsann ut". Tänker dessa föräldrar då säga: "ja jag står helt enkelt inte uuut med att låta mitt barn skrika så jag köpte ut lite öl till honom/henne." Klart de inte gör. Där har de fattat att man inte skall låta barnet bestämma. I min värld är det samma sak, och precis lika oansvarigt som förälder att inte med kärleksfull och fast hand hjäpa sitt barn att få den sömn det behöver. DET tycker jag är ett ansvarsfullt föräldraskap.
Och det som alltid slår mig är att de som kritiserar Anna och hennes metoder ytterst sällan har läst ens "barnaboken" och därmed uttalar sig om något de inte vet något om. Nu senast Richard Olsson, som utan att ha kunskapen slänger ur sig dumheter i frågan.
Pinsamt säger jag. Riktigt pinsamt. Okunskap är alltid pinsamt.
Själv är jag så stolt över min fina lille kille som med Annas hjälp och Martins och mins kärleksfulla vägledning som föräldrar fått den sömn 0ch de rutiner som han väl behöver.
Nu, mina vänner, ska jag slänga mig i soffan. För i morgon väntar en ny dag med kidsen som sovit gott heeela natten lång!
Kommentarer till inlägget:
2011-06-04 08:13:02 - susanna
Kram
2011-06-04 09:52:07
Hemma! 2011-06-01
Första juni. Smaka på det - visst känner man smaken av skolavslutning, midsommar, årets första dopp, sill, mygg och årets första smultron när man säger det? Ljuvligt, men också lite vemodigt som den smygpessimist jag är. Maj har gått (för fort, som vanligt) och nu krymper sommaren plötsligt istället för att växa. Men :-) jag är optimist också, och njuter av att junis första dag bjuder på härlig sol, ingen blåst, spegelblank Ljungan. Och jag har avverkat en liten prövning: i trenne dagar har jag varit i Östersund, bott på pensionat och gjort muntliga redovisningar, sammataget har vi faktiskt gjort inte mindre än FEM och jag överlevde! Inte för att jag är nån talare, ska Gudarna veta, men trots mitt motstånd måste jag erkänna att jo - det var nog himla bra att få göra det här. Sen kan jag tycka att tempot varit liiite för högt, det blir svårt att göra sitt bästa när man inte hinner med att djupandas ordentligt.
Min stora trygghet har varit att mina två gruppisar är bäst på det här! Vår uppgift har varit att varje dag redovisa ett kapitel ur en bok eller ur en rapport, och dela upp tio minuters redovisning på tre med tio minuters diskussion efteråt. Det har varit så tryggt med mina två gruppisar, vi har skrivit våra egna texter, gjort egna power points (yes, jag kan!) och sen har vi läst ihop oss och det har funkat sk*tbra. Bättre och bättre har det blivit, och idag fick vi till och med vår lärare att bli tårögd - DET har jag nog aldrig varit med om! Nog för att jag har minst med det att göra, men jag gojsar in mig i gruppen och suger åt mig av berömmet jag med :-). Hon var väldigt nöjd över vår redovisning och nog tusan känns det bra att få höra sånt!
Så lite vemodigt kändes det otroligt nog att det var över, nu när vi liksom fått till det. Hm, hur var det där med att man aldrig är nöjd, liksom..? Men det ska icke förnekas att det var väldigt skönt när bilen rullade in på gården och jag var hemma igen, och så blev jag så hjärtligt mottagen av lilla Cera - som ju VÄXT under de här tre dagarna - hon höll på att vifta kroppen ur led. Hon till och med log så hon visade tänderna, så typiskt en glad collie och första gången jag sett henne göra det. Sen kom en glad sambo, dock inte viftandes på kroppen men glad ändå ;-) och sen fick jag leta reda på tre trötta små. Alice och Frida har haft lilla OS idag, så det var lite slutkörda, och Oline laddade batterierna inför brännbollsturneringen mot föräldrarna som de är på just i detta nu. Jag fick upp-packningsdispens och har faktiskt hunnit med en liten powernap också, så nu kanske jag orkar hålla mig vaken längre än till nio ikväll ;-).
Nu är det ju lite fina röda dagar, så det blir långhelg för hela familjen. Rickard jobbade sin sista dag på Elkapsling idag, så på måndag bär det iväg till Sundsvall för hans del. Bea flyttar efter till första juli. Hu. Det känns konstigt. Men det blir nog bra, det är bara en timme bort, ju. Paula och Becka har varit och sommarshoppat idag, hoppas vädret håller i sig så de får använda sina nya kläder bara :-).
Jag börjar den här långhelgen med att försöka få ihop hemtentan, det vore ju skönt att få den ur världen så fort som möjligt så att jag äntligen får mitt hett efterlängtade (och välförtjänta, kan jag tycka...) sommarlov.
Nej, nu kommer nog töserna och Filip hem snart, tror jag ska sätta mig ute på bron, lyssna på fåglarna, titta på vattnet och bara vara en stund!
Plugg och firande. 2011-05-29
Jaha, då har jag avverkat en vecka med mycket plugg, muntliga redovisningar, sol, regn, födelsedagsfirande (mitt :-) och så morsdag i dag då. Jag har haft två av mina pluggakompisar här i veckan, vi var så smarta att vi kombinerade vårt grupparbete med umgänge. De kom på onsdag och vi åkte upp på skolan på fredagmorgon för att göra första av fyra bokredovisningarna. Det är ett toppensätt att plugga på, effektivt för att inte tala om übertrevlig! Alla barnen var uthysta under de här dagarna, både för vår och deras skull. De små hann både med farmor och mormor, de två stora tjejerna var hos kompis respektive pojkvän. Så alla var nöjda. Onsdagkväll blev det grillning under ledning av grillmästare Filip, och till det "lite" rödvin. Gott! På torsdagen bestämde vi oss för att lyxa till det och hämta mat, thai (åh, vad gott det var!) men på väg hem från Ånge fick jag migrän. HUR kul var det då? Inte alls, kan jag lova. Så det blev hem och ta eeze-piller och gå och lägga sig och sova i tre timmar. Det var tur jag hade skrivit färdigt min del innan mister migrän slog till...
Såhär nice såg köksbordet ut när vi kom på att vi skulle äta pasta carbonara klockan tio på torsdagkväll :-):
Presentationen gick väl sådär, jag tycker verkligen icke om att prata inför folk på det där viset. Men jag är ändå glad att jag måste, för då måste jag ;-) sen så har jag lärt mig att göra powerpoint-presentationer också, inte en dag för tidigt. Men nu kan jag! Idag har jag suttit och jobbat på den sista redovisningen som blir på onsdag, så till veckan blir det tufft tempo. HAr bestämt mig för att stanna i Östersund både måndag och tisdag natt så jag slipper stressa ihjäl mig. Känner att migränen har lite för lätt att komma, så jag törs inte riskera det.
Ja, så fyllde jag då 41 år igår. Nej, jag kan inte förstå det. Det låter ju för fasiken urgammalt. Fast jag har läst att kvinnans bästa ålder är 43 så jag har det kvar. Om det nu inte är en skröna. Jaja, det är inte nåt jag kan göra så mycket år, nu är jag i det stadiet att jag kallar mina jämnåriga kompisar för "tjejer" och tycker att "ålder är ju bara en siffra". Så ni förstår ju...
Fick iallafall jättefina presenter av min kära familj: Filip hade köpt inte mindre än TVÅ solstolar, såna här underhållsfria utan dynor (kan behövas när man har teflonhjärna...), en bok och en flaska fint rödvin. Här ligger Frida i en av solstolarna och vägrar flytta på sig, men jag ser fram emot många soliga dagar i de där :-)
Storbarna och Bea hade köpt jättefina vita bokstäver som man sätter på väggen: LYCKA står det och de ska få vara över kortet på alla mina barn. Kan inte passa bättre än där! Sen fick jag en ljushållare med två blockljus också, så jättefin. De vet vad en mor vill ha :-). Eftersom morsdag kom dagen efter, idag, så firade vi jättemycket igår och slog ihop båda dagarna. Smart va? Men jag blev inte utan firande ändå idag, sovmorgon, fina kort som de små har gjort och tårta är precis vad mors dag är för mig.
Tyvärr håller traditionen i sig vad gäller vädret och min födelsedag. Det har regnat som aldrig förr, det blåser och är inget kul alls ute. Fördelen med DET är att det är fullt legitimt att hålla sig inne och kura. Och plugga.
Med valpen går det jättejättebra. Det känns som om Cera bott här länge. Dagens Cerakort kommer här, gott att gnaga på pinne när det kliar i valptänderna:
Nej, nu ska jag gå och ta mig en kopp kaffe. Har det slutat regna kanske man pallrar sig ut en sväng. En får la se.
Trög måndag. Men bra ändå! 2011-05-23
Åh, det går så trööögt med läsningen. Jag menar, sjutton sidor ska väl inte ta en hel dag? Men jag somnar ju HELA tiden, är det nån sorts försvarsmekanism tro? Jag tror min hjärna och kropp har gått i nån sorts sommardvala och protesterar hårt mot mer inlärning och inläsning. Två veckor, fyra skoldagar och en hemtenta känn... väldigt jobbigt. Nu skulle jag vilja ha en sån där fingerknäppsfunktion och knäppa fram mig tre veckor i tiden. Nån som vill uppfinna..?
Till råga på allt har en av mina bästa vänner gått i strejk: diskmaskinen. Det blir mycket disk på en dag, kan jag lova. Hur tråkigt som helst. Jag hoppas herr diskmaskinslagare kommer fort, fort och hjälper min rara diskmaskinsvän :-). "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" är ett bra sätt att beskriva det hela..!
När töserna kom hem från skola och dagis gick vi en sväng på Torsviken, vår badstrand ett par hundra meter härifrån. Bryggorna är redan ute (rekordtidigt!) så vi måste ju bara känna på vattnet. Cera fick också hänga med, hon måste ju få introduceras i vattenvärlden hon med. Alla mina collies har älskat att bada, tvärtemot vad de "ska" och Cera är inget undantag. Vi kommer nog att få en härlig sommar :-)
Kommentarer till inlägget:
2011-05-24 21:56:25
2011-05-26 07:22:14 - Mia
Jo, nog är det mycket hamra och tvinga in kunskap... som jag inte vet om den fastnar ens. Längtar efter sommarlovet nu!
Tredje gången gillt... 2011-05-22
Två gånger har mina inlägg försvunnit. Så nu låter jag bilderna tala för sig själv. Bilder från idag då vi firat vår fina Anna Rebecka Jennifer som fyllde arton igår. Men då hade hon fullt upp att fira med sina kompisar ;-).
Min älskade, fina tös som äntligen blivit myndig!
Kollar in nya telefonen hon fick av oss
Kram ungen min!
Svärmor och Cera gosar
Efter allt kalasande sade soffan ifrån...
Tack Becka för att du är just du! Hoppas ditt vuxenliv blir underbart! Det har varit en stor glädje att ha dig som dotter de första arton åren. Kram!
Skolstress och knugen. Och allt däremellan. 2011-05-20
Oj, vad fort tiden går och vad lite jag hinner med! Slutspurten på kursen och för terminen, hektiskt men härligt att se ljuset skymta i tunneln. Den här kursen (världen i Sverige) är såklart jätteviktig - vi läser och lär mer om invandring, rasism, fördomar, orättvisor... med de politiska strömningar och den dolda rasism som finns runtomkring oss känns det som något barn i skolorna skulle få ägna mycket tid åt att lära mer om. Den jobbiga men ack så lärorika delen i den här kursen är att vi har inte mindre än FEM muntliga redovisningar. Jobbigt för att jag helt enkelt inte tycker om det. Lärorikt just för den delen. Fördelen är att vi gör det gruppvis och jag känner mig fullkomligt trygg med mina gruppisar Johanna och Malin. Vilket såklart underlättar. Vi gjorde vår första redovisning i onsdags under öronsus och magont, men det gick ju. För att vi ska kunna jobba ihop oss inför de fyra kommande redovisningarna kommer de hem till mig i veckan, det gäller att förena både nytta och nöje när man kan :-). Kanske lär jag mig att göra det här lite bättre för var gång, så ser jag det så är den här kursen lärorik på många plan för mig. Och många andra ;-)
Så har vi såklart lilla Cera då, som tagit familjen med storm för att uttrycka det milt. Nu är det helt omöjligt att vara opartisk för mig, men hon ÄR osedvanligt klok, rolig, vacker, glad, social, lättlärd och precis den hund som fattades här hos oss. Hon har funnit sig så väl till rätta, sover själv i hallen på nätterna utan ett pip, springer ut och in, äter med stor aptit, leker med katterna (men glädjen kanske inte är helt ömsesidig där...), leker med barnen (DÄR är det ömsesidig glädje däremot). Balansen mellan aktivitet och vila är perfekt och hon är en ren fröjd att vara med. Vår lilla glädjelurvboll! Idag är jag ledig och ska ta med henne ut i skogen, blir bra att ta en liten bit med koppel för det har vi inte hunnit med så mycket än.
Oline och Filip ger sig iväg på skoläventyr - hem och skola har ordnat med militärtält och övernattning och några föräldrar behövdes vara med. Eftersom Filip är en hejare på eld, fiske, vatten and so on var det liksom självklart att av oss två bidde det han. Jag får väl krypa upp i soffan och ta det lugnt ikväll, staaackars mig ;-D.
Och imorgon fyller min äldsta tös - fina, goa Rebecka - 18 år. Tänk. 18 år. Som hon har längtat efter myndighetsdagen. Jag minns själv hur det var. Precis. Jag tror hon och kompisarna ska till stan i morgon, leta upp nån bra krog och få beställa sin första drink - då känner man sig vuxen och då ÄR man faktiskt vuxen! Det är bara så svårt att förstå att den där lilla röda ungen med den den svarta kalufsen och höga rösten, som jag tänkt skulle heta Isabella (ha! DET gick ju inte, en Isabella var i mina tankar ljus och lågmäld...) som jag fick i famnen för arton år sen nu är en vuxen kvinna. Min tös. Tänk, vad åren rinner undan fort. Om jag fick ge henne något så vore det ett långt, lyckligt liv med mycket skratt och kärlek. Efter Nikes död i vintras förstår jag hur fort livet kan ändras och hur lite vi vet. Så om jag finge slå in min önskan i ett fint paket skulle jag göra det och ge till Becka i morgon. Till alla mina barn.
NU ska jag hjälpa Oline med det sista till övernattningen. Jag tror hon har lite resfeber. Vi tittade nyss på nyheterna hon och jag, och Kadaffi var med. Hon undrade vem han var och jag förklarade så gott jag kan och när jag sa att han var en av världens ondaste män undrade hon varför han var det.
-Ja, pengar och makt har gjort många människor galna sa jag då.
-Men mamma, varför kan man inte nöja sig med det man har säger hon då, min kloka tös.
Ja, säg det? Varför kan vi inte nöja oss? Varför ska en del ha ALLT? Till vilket pris som helst.
Vår egen knug (jaja, kung...) han har inte heller nöjt sig, tydligen. Nu finns det visst så icke-fördelaktiga bilder i omlopp där han är nån sorts åskådare då två (kända) kvinnor har sex. Ännu en man med makt och pengar som inte nöjt sig med det han har. Jag menar, KUNG. Borde han inte varit nöjd då?
Men vem är jag att döma. För Sverige i tiden är det ju. Modääärnt liksom.
Nej, nu måste jag hjälpa Oline. Jag får lov att lämna mina funderingar kring maktens män ;-)
Cera, 2011-05-14
Välkommen hem
Faschings Morningshine in the Light
men här hemma heter hon rätt och slätt
Cera som betyder valla på latin.
Fader: Korad LP1 Springmist north of the border
Moder: Korad LP1 Damaianus Gnistra
Född: 20110321
Tack till uppfödaren Yvonne Westberg på kennel Faschings för förtroendet, vi lovar att ta hand om Cera på bästa sätt!
Bea och Cera bekantar sig
Mollis var skeptisk...
Kommentarer till inlägget:
2011-05-14 16:54:17 - christina
2011-05-14 16:57:51 - Anna, [email protected]
2011-05-14 17:58:55 - Mia
Brillor eller trötthet? 2011-05-13
2011-05-13
Gäspeligäsp!
Jag läser och läser men kommer inte så långt, eftersom jag envisas med att somna hela tiden. Nu börjar jag inse att det kanske inte beror på att jag är helt utmattad utan att det kanske faktiskt är så att jag börjar se dåligt... Denna ÅLDER, måste det bli så tydligt att man passerat det magiska fyrtio? Jag tror jag ligger och anstränger mig utan att tänka på det så på måndag blir det att traska till optikern och kolla synen. Blä, jag som alltid sett magiskt bra, typ som en falk. Nästa steg är väl gråa hår då. Eller varför inte klimakteriet. Så mycket jag har att se fram emot, liksom. En ny vääärld. Men alternativet går ju inte heller. Det är bara att tugga i sig.
Så, nu har jag kräkt ur mig lite åldersdepp, det får räcka med neggovibbar so far. I morgon kommer äntligen lilla Cera hem till oss, så nu har jag att se fram emot: tidiga morgnar, kissiga golv, sönderbitna skor, söndergrävda rabatter :-) men det uppvägs mot hårlös valpismage, colliemys, blöt nosgos, kärlek :-). Tänk, en ny familjemedlem som ska bli en av oss i förhoppningsvis många år, som ska få se barnen växa upp och några av dem hinna flytta hemifrån. Som ska få busa med katterna och jaga hönsen, som ska få hänga med på promenader och bilresor, som ska lära sig en massa nyttigheter och ännu fler bus - jo, jag längtar verkligen! Vi ger oss i väg tidigt i morrn bitti så vi kommer hem tidigt, men det är bara jag och Filip som sticker för bilåkande är inte det roligaste ungarna vet. Momma kommer hit och väntar med kidsen på oss, så vi har en fin välkomstkommité när vi kommer hem.
Och i morgon är det mellofinal i Tyskland, Eric Saade kom med från kvalet igår efter en nervpirrande omröstning där han ropades upp som sista namn och land. Jag har väl alltid tyckt att han varit duktig och jag förstår att hans utseende är ett stort plus, men efter Nikes begravning då han sjöng Masquerade speciellt för Nike har han en speciell plats i mitt hjärta - en fin, varm och sympatisk kille som verkligen förtjänar framgång. Så det blir till att hålla tummarna för honom och Sverige i morgonkväll, och av det jag har sett av de andra bidragen tycker jag nog vi har en redigt fair chans!
Nu ska jag försöka läsa igen, håller på med en bok som heter Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, en bok om fördomar, invandrare, kulturkrockar. Den ingår i den här kursen men är verkligen läsvärd för alla och ett boktips till sommarläsningen från mig! Perfekt läsväder med regnet hällandes och barnen har lite tidigt fredagsmys med glass och Shrek. Bara att försöka hålla sig vaken dårå ;-)
Kommentarer till inlägget:
2011-05-13 14:03:40 - åsa , [email protected], sjuktbittermorsa.blogspot.com
2011-05-13 15:51:23 - Stilla
2011-05-13 18:49:53 - Mia
Stilla - skönt att höra. Jag har hört att kvinnans pik ligger på 43 år. Efter det vet jag inte ...
2011-05-14 16:36:24 - Maria, namia.blogg.se
KRAM
2011-05-14 21:05:51 - Mia
Ska försöka komma mig iväg på måndag. Promise!
Kram!
Snart så! 2011-05-09
Jag nosar på sommaren. Det bådar gott. Som jag längtar...
Helgen har varit en riktig försmak på vad som är på väg: lediga dagar, sol, grillat, vila, barfotabarn, bok-i-hammocken och så viiidare..! Det enda vi inte haft i helgen som kommer att göra stor skillnad för oss i sommar är lilla valpisen, men hon kommer förhoppningsvis på lördag. Jisses, vad kul det ska bli, vi längtar allihopa - det märks att vi har varit hundlösa lite för länge, men det har nog varit bra det med på ett sätt. Nu vet vi att vi verkligen är redo igen och att vi aldrig kommer att frångå collie något mer.
Min envetna förkylning håller äntligen på att släppa, tänk att jag alltid ska bli så utdraget sjuk. Vore mycket bättre att få lite feber och ligga ett par dagar och så frisk sen, men jag ska gå och snora och hosta veckovis. Trökigt, både för mig och omgivningen ;-). Det är tur det är lugnt tempo på skolan just nu, det är föreläsningar och jag känner inget behov av att gå på dem utan läser hemma och väntar till det är dags för gruppparbeten och redovisning. Lite pirrigt, vi ska redovisa fem olika arbeten muntligt men overheader och hela baletten och det är nog det värsta jag gör. Jag vill skriva jag, men okej, jag förstår att det är bra att träna på det här också. Så jag laddar batterierna till det är dags!
Det ser ut att bli en underbar dag. Jag går alltid ut på bron det första jag gör när jag vaknar och solen värmer redan, ängen är full med trastar som lägger huvudet på sned och lyssnar efter maskar och annat gott, kaninen kröp precis ur sin fina jordhåla och gäspade stort medan Mollis smög till henne för att smygkika (Mollis är lite rädd för stora Lillan, hon vet nog inte riktigt VAD det är för djur). Ljungan ligger helt spegelblank och det luktar så gott, så fräscht och nytt. Och snart, mina vänner, är sommaren här. Som jag har längtat!
Lite skog så blev det bättre... 2011-05-04
När jag var barn lekte jag "alltid" i skogen. Tvärs över vägen hade vi ett "berg" - idag ser jag att det bara är en liten kulle men när jag var fyra-fem år var det sannerligen ett berg. När jag blev lite äldre gick skogsutflykterna lite längre in i skogen, ofta hade jag lillebror med mig och så kompisar - på somrarna var de fler men vintertid var det mest min vän Maria och då var vi inte så mycket i skogen. Det var ofta så mycket snö när jag var barn, så det gick helt enkelt inte. Om vi inte hade skidorna, förstås. Jag minns också att när vi var lite äldre så gick äventyret ibland till det "riktiga" berget i byn, och idag ÄR det fortfarande ett redigt stort berg - tänk att vi gick själva dit upp, med fika och barfota var vi såklart! Och alla bäckar vi lekte vid - där hittade vi grodyngel på våren, vi byggde små båtar, vi gjorde små, egna hem där vi lagade mat på vatten, bär, svampar och vad vi nu hittade. Och vet ni - vi fick vara i fred från de vuxna, vi fick leka så jag är brydd att vi inte lekte ihjäl oss på kuppen ;-).
Det var mycket frihet och ute när jag var barn, det fanns ingen rädsla för pedofiler (jo, de fanns nog men det fanns helt enkelt inget ord för det och var inget man pratade om då), bilarna var få i vår by, alla kände alla och tilliten var stor. Det är sorgligt att barn av idag går miste om den här friheten, tycker jag. Vi föräldrar kan inte släppa ut våra barn i full frihet idag, det sätter andra människor och trafiken stopp för. Tyvärr tror jag det har blivit lite väl nojjigt ibland, lite väl mycket "lägga-sig-i" barnens liv. ALLT de gör ska vi vara med på, från fotbollsträningar till skoldiscon. Inte för att det är fel att vara delaktig, men nog tror jag ungarna skulle vilja ha sitt eget liv ibland. Som när det var dans för ett tag sen för skolorna runt omkring här och Oline var där - när hon kom på kvällen tyckte hon det hade varit lite jobbigt med själva dansandet eftersom föräldrarna tog så mycket plats när de dansade... Nej, jag var inte där och dansade för Oline bad mig uttryckligen att låta bli. Och jo, jag förstår henne. Nog för att jag är gammal men jag kan lätt tänka mig in i hur jag skulle ha känt det om jag varit i hennes (dans)skor ;-).
Men skogen vill jag ge barna, precis som jag hade skogen. Finns det bättre lekplats? Idag gjorde jag, Alice och Frida oss en lite tur. Jag bostätter mig tillfälligt på en mossbeklädd sten, blundar, drar in skogsdofter och lyssnar till barnalek och fågelkvitter medan solen leker mellan träden. Försöker hålla mig ifrån tjejernas lek, men kan inte låta bli att smyglyssna. Ljuvlig smyglyssning, en sån fantasi de har. Och det gör det så bra utan inblandning av mig ;-) Det, mina vänner, är livskvalitet! Och gör att den eländiga förkylingen jag dras med känns lite bättre. Lite kort hann jag knäppa också.
Kommentarer till inlägget:
2011-05-04 19:15:33 - anna, aejonsson.blogg.se
2011-05-04 20:02:43 - Mia
2011-05-04 21:46:48 - Malin, [email protected], malinedlund.blogg.se
2011-05-04 22:00:04 - Mia
2011-05-06 18:50:03 - Linda, [email protected], lindalovelie.blogg.se
Har en tävling i min blogg där man kan vinna bloggsvar, såg att du inte har det på din sida.
kram.
2011-05-07 06:36:05 - Mia
Har hälsat på hos dig nu, du hade en jättefin blogg!
Vi ses!
2011-05-07 13:46:37 - Linda, [email protected], lindalovelie.blogg.se
Det värmde mycket ska du veta!
önskar dig en fortsatt trevlig helg..
kramar
2011-05-09 14:31:14 - Maria, namia.blogg.se
KRAM
2011-05-11 06:46:48 - Mia
Valborg med 20-årsfirande. 2011-05-02
Ja, så har vi då firat min ende son och äldsta barn - 20 år! Aldrig hade jag kunnat tro när jag själv var tjugo och nybliven mamma till den här lille runde, flintskallige, tandlöse underbaringen att tjugo år skulle gå så fort.
Jag minns som i går hur överväldigad av kärlek jag blev när jag höll honom i famnen första gången, inget i världen hade kunnat förbereda mig på hur det skulle kännas att bli mamma. Jag hade nog inte tänkt så mycket på hur det skulle bli, och även om jag hade gjort det hade jag inte kunnat förstå. Oj, en sån söt unge han var (är!), det har varit en stor ära att få vara hans mamma och varje dag med honom och hans systrar har varit en gåva. Att se honom nu - en ung, snygg man, klok, ärlig, generös, varm, kärleksfull, med stor humor, omtyckt och lycklig gör mitt mammahjärta varmt och stolt. Han är en sån fin förebild för alla sina syrror, en kärleksfull partner till sin fina sambo och en underbar son. Och festen han och Bea ordnade här blev helt perfekt: god mat, fina vänner och släktingar, inget regn! En perfekt kväll, här kommer några bilder från kalajset:
Rickard och Bea fixr käket
Tack gossen min för att du finns!
Valp... 2011-04-29
Idag har jag och Filip varit och hälsat på några söta små lurvar här: http://www.fachings.se/ och en av dem blir förmodligen vår om två veckor! Så länge jag kan minnas har jag älskat collie, och när jag var tolv fick jag min första egna hund; Zenita, en sobel sheltietjej som var min bästa vän i många år. När jag fyllde arton köpte jag så äntligen en collie, fina Tessan som sen dess varit min modell av hur en collie ska vara: klok, snäll, tålmodig, lugn, glad..! Och idag har jag fått träffa sex härliga valpar med en mamma som var precis sån. Båda föräldrarna är korade, och det är inte helt vanligt när det kommer till collie. Vi har hittat vår favorittjej redan, hon har en stor, vit krage och tultade genast fram till Filip och började gnaga valpigt på hans fingrar! Går allt som det ska bor hon här hos oss om två veckor, det känns så himla kul och efterlängtat. Ett namn som står högt på listan är Cera som betyder valla på latin, och collie är en gammal vallhundsras så det passar bra tycker jag. Men vi får se, det här med namn måste liksom stämma ordentligt!
Här kommer några bilder sen dejten:
Kommentarer till inlägget:
2011-04-30 00:13:07
Mina pojkar är 3 och 5 nu, känns som det är dags att skaffa vovve, vi bor bra för det. Minns när jag själv som 5-åring fick åka tåg med pappa till en collie-kennel i sthlm för att välja valp...
Vad kostar valparna och vem föder upp här i våra trakter?
Kram Hillis
2011-04-30 08:19:56
Det finns några fina uppfödare här runt om oss, du kan kolla på collieklubbens valphänvisning: www.svenskacollieklubben.se/kullar_med_valphanvisn... där finns Faschings med, det är där vi varit nu. Priset på en valp är mellan 10-13 tusen. Det jag tycker är viktigast är att föräldradjuren är mentalt stabila, och de här valparnas föräldrar är båda mentaltestade och godkända. Yvonne, uppfödaren (bor i Härnösand) har en tikvalp och en hanvalp kvar om du är intresserad. Du kan klicka på länken här som jag har i inlägget, då kommer du till hennes hemsida.
Kram Mia
2011-05-07 18:54:56 - Anette Nyström
2011-05-07 19:45:23 - Mia
Som jag längtar!
Påskmorgon 2011-04-24
Tänk, jag har redan hunnit med att ligga i hammocken och njuta av skuggan - det är redan högsommarvärme fast vi inte ens ha kommit till sköna maj! Ljuvligt! När jag låg där i hammocken och viftade på tårna, blundade och kände påskfrid hörde jag hur fåglarna jublade över våren. Det är lätt att ta fåglekvittret för givet, men om man blundar och verkligen lyssnar så är det rätt makalöst vilken kakafoni av olika ljud de små gynnarna lyckas åstakomma. En del låter som saxar, andra piper, några kvittrar, det är långa sånger i de mest konstifika stämmor, de svarar varandra - utan dem skulle det bli väldigt tråkigt ute kan jag säga. Jag gillar skatorna också, tycker de är vackra och kloka och väldigt underhållande att titta på. Många gillar dem inte men min teori är att det beror på att skatorna är smarta och lyckas överlista människan, ungefär som vargen. Djur ska liksom inte vara för smarta, det är inte bra för dem... då kan vi människor känna oss hotade. Det är som sagt min teori det ;-).
Så nu har jag fått ligga ute och njuta av fågelkvitter, solvärme och barnapladder. Frida har berättat om sin hemlige kompis Kolmo, som bor i ett grönt hus i Ånge men som ska komma och bo här hos oss från och med nu, tydligen. Ja, en mer eller mindre ska vi väl klara av, haha :-). De har fullt sjå nu att dra ihop påskbrasan som vi ska elda senare idag, till det blir det chokladbollar och senare färsk, grillad kyckling. Nej, vi ska inte elda den över brasan och nej, det är inte vår egen kyckling. Tack och lov, jag skulle nog ha lite svårt att äta våra egna höns både på grund av segheten de förmodligen bestitter och så rent känslomässigt då förstås. Dubbelmoral? Jepp.
Det gick fint för Becka igår när hon jobbade, hon gjorde succé precis som jag trodde :-) Härligt att äntligen få tjäna sig lite egna pengar, det är frihet, det!
Den enda tagg i hjärtat jag har, som gör solen lite svalare och fågelkvittret lite mattare är tanken på hur Nikes familj saknar sin lilla tös. Jag brukar fånga upp någon av mina tre "små" (som inte längre är så små, nån av dem) hålla om dem och utan att vi säger nåt så tror jag de känner det jag känner. Så är vi så, bara tysta ihop ett tag och skickar värme till Jannika och familjen. Hur ska de inte sakna hennes lilla person :-(...
Livet är både glädje och sorg, lycka och tårar, skratt och tårar. Och varje dag vi har tillsammans är en fin gåva.
Hej och hå! 2011-04-23
Vilket väder påsken bjuder på! Idag har det varit runt tjugo grader i skuggan, nästan helt vindstilla och man ser att börjar gro lite här och där. Krattningen är KLAR, en mycket skön känsla. Stålmomma kom ner i dag och rafsade lite hon med, jag ber att jag fått ärva hennes gener. Och kära svägerskan Mona har varit här och krattat hon med, nu är jag säker på att jag skrämt henne för all framtid vad gäller hustankar ;-). Jag älskar verkligen våra pilträd- och buskar, eken, lärken, björkarna och allt annat vi har här på tomten men de lämnar lite väl mycket spår kvar efter höstömsningen... I morgon blir det påskbrasa på ängen, vi får hoppas att vädergudarna är lika vänligt sinnade som de varit de senaste dagarna.
Har hunnit med ett migränanfall den här veckan också, och det var det värsta av dem alla. För första gången blev jag riktigt rädd, trodde nästan att det var nåt annat fel på mig. Jag tappar alltid synen mer eller mindre, ser bara lite halvdant och massor av prickar som snurrar framför ögonen. Så jag insåg rätt snabbt att det var att krypa till kojs, det var på kvällen så det passade ju bra för omväxlings skull. Men så slutade min synrubbning och jag såg allt som vanligt igen, så jag tänkte att jag skulle läsa lite för att slappna av. Men! Då kunde jag inte läsa... jag fick inte ihop orden, jag försökte ljuda mig fram med min hjärna fattade inte vad det var jag höll på med. Inte ett ord fick jag till. Jädrar, då blev jag rädd. Ensam i sängen var jag också, och inte ville jag skrämma upp Filip heller genom att ropa dit honom. Så på nåt vis somnade jag väl ändå och vaknade efter nån timme med en sån vansinnig huvudvärk, det kändes som om det brann i huvudet på mig. Jag brukar inte få så där ont av min migrän, "bara" få tal- och synrubbningar. På nåt vis igen somnade jag om, och när jag vaknade på morgonen så kändes det som om tusen vilda bufflar trampat på min arma skalle under natten. Sen var jag kallsvettig och halvkokobäng mest hela dagen efter (det var igår, det) och idag känns det nästan helt okej. Men lite "rester" har jag kvar... Jag hoppas det var en unik migrän som inte tänker hälsa på igen.
Sista uppsatsen för kursen har jag så duktigt lyckats förtränga, börjar känna lite ångest över den komma krypande. Blir till att sitta måndag-tisdag och knåpa ihop några rader så att jag för lämna in och lämna den här pruttkursen bakom mig. Ingen god energi har den gett, bara frustration och suckar. Jag hoppas sista kursen innan sommarlovet blir roligare, skulle vara skönt med ett sånt avslut på terminen.
Till veckan fyller min lillplutt 20 år också, det är faktiskt inte klokt. Festen blir här hemma, det ska grillas och jag ska se till att vi alla dansar soldansen på fredagkväll så att vi kan vara ute. Annars kan det blir lite trångt, men finns det berömda hjärterummet så ska det nog ordna sig ;-).
Nu precis kom Filip och Agge hem, de har skjutsat Becka på hennes första extrajobb på Herrgården i Torpshammar. Hon var lite pirrig, det var länge sen hon serverade men jag känner på mig att det kommer att gå galant. Håller tummarna för att det blir mer extrajobb för henne framöver, hon drömmer om utlandsresor och sommarfestivaler...
Ojojoj, nu kommer det hungriga barn och ingen middag har de fått än. Ingen ordning på torpet..! Det blir så när allt annat ska göras också.
Gäsp!
Tretton år idag! 2011-04-19
2011-04-19
Grattis och skål till mig och Filip som varit förlovade i tretton år idag!
På hans trettioårsdag slog vi till och förlovade oss, så det betyder att han fyller 43 år idag - inte illa ;-)
Vi firar med våra fina kids ikväll, lite grillat lär det nog bli. 
Kommentarer till inlägget:
2011-04-19 10:47:26 - Maria, namia.blogg.se
2011-04-19 10:53:02
2011-04-19 10:53:39 - Anna Billing, [email protected]
2011-04-19 11:29:48 - Cilla, [email protected]
2011-04-19 11:32:07 - Frida Sjöqvist, fridashimmelrike.blogspot.com
2011-04-19 14:40:56 - Jessica, [email protected]
2011-04-19 15:02:44 - Bibban, [email protected]
2011-04-19 22:20:39 - anna, [email protected], aejonsson.blogg.se
2011-04-20 07:22:50
Maria - vi fick en jättemysig dag med alla kidsen, god middag och vår i luften!
Anna B - så du säger att 43 är bra? Nice, då har jag mitt fina kvar . Bröllop? Ja, det har vi planerat i tio år sisådär ...
Cilla - 13 är helt okej. 14 också hoppas jag. Och alla efter det.
Jessica - kram!
Bibban - <3
Anna J - OM OM OM det nån gång blir bröllop, klart Anna ska va me! Men du lär ju bli både jättevuxen, kanske t o m pensionär innan det är dags, är jag rädd.
2011-04-20 14:41:15
Hemma igen. 2011-04-18
Ja, så är jag hemma igen efter Gävle och Nikes begravning. Vi stannade en dag extra hos svägerskan och det var skönt, jag var så trött så jag sov hela dagen efter. Jag skrev också blogginlägget om begravningen och det hjälpte mig att bearbeta den, och nu när det gått några dagar minns jag den som en ljus, fin resa i Nikes liv, där vi fick tillfälle att lära känna den fina lilla unge hon var. Saknaden hos familjen måste vara enorm nu, och det är något de måste leva med för resten av sina liv. Outhärdligt sorgligt. Här hemma pratar vi om döden och framför allt om Nike ofta, vi tänder ljus och läser i minnesboken om henne. Det är inte helt lätt för barnen att förstå att barn faktiskt kan dö så det gäller att ha tiden att sätta sig ner med dem när de har funderingar om det. Jag är tacksam för att kursen vi läser just nu gjort att jag kan vara mycket hemma.
Kursen ja... har suttit halva dagen och läst och skrivit, jag är rätt skapligt less på "en-uppsats-i-veckan"-upplägget, men som tur är har vi "bara" hemtentan kvar efter den här inlämningen. Åh, vad jag längtar efter och behöver sommarlov nu kan jag lova!!! Hade tänkt åka till skolan i morgon men måste stanna hemma och fila lite till på uppsatsen, så det blir inget av med åkandet. Sen fyller Filip år också, så vi ska väl hinna fira honom lite. Och Mona med - tänk att två syskon fyller år på samma dag men fyra år emellan, rätt häftgit gjort tycker jag. Så lite tårta får vi väl räkna med i morgon.
Måste skriva några rader om varghatet igen. Hatet som fått ny kraft av den hund som blev ihjälbiten i Norrtälje när familjen var ute på promenad. Oj, vad jag insåg när jag läste det att varghatarna får vatten på sin kvarn. Det som gör mig lite, eller mycket rättare sagt, förbryllad, är vilken pr-firma björnarna anlitat? Jag menar - en pojke blev nerdragen i en lya i vintras men ingen - INGEN! - gick bananas då och ville utrota alla björnar som finns. Däremot blev folk jätteupprörda över björnungarna som blev avlivade i idet eftersom mamman inte kom tillbaka. Och jo, jag tycker det var hemskt jag med. Men ponera att det varit en VARG som dragit in ett barn i buskarna och sedan lämnat ett par valpar åt sitt öde. Ja, då skulle skogen förmodligen kryllat av jägare som gladerligen påkat ihjäl vargvalparna... Jag har väldigt svårt att förstå det här oresonliga varghatet som pyr i stugorna... Jan Guillo skriver så bra om det idag i Aftonbladet:
"Om man skall tro vissa tidningsrubriker, och det skall man inte, så har vargar i Norrtäljetrakten ”angripit en barnfamilj”. Det har de inte. Däremot angrep två fjolårsvalpar i det så kallade Rialareviret en lösspringande hund och dödade den.
Man bör verkligen inte bagatellisera den enskilde hundägarens sorg. Lika lite bör man, som jägarorganisationerna och andra varghatare, överdriva problemet. Sant är att vargar dödar 10–20 jakthundar per år. Återigen, det är lika sorgligt var gång.
Men jakthundens liv är sunt, kort och hårt. Risken att dö är avsevärd. Och för hundens del är risken att bli skjuten av husse eller husses jaktkamrater dubbelt så stor som att bli dödad av varg. Vildsvinen dödar tio gånger så många jakthundar som vargarna. Trafiken hundra gånger så många.
Men fakta av det slaget spelar mycket liten roll när varghatare och vargvänner drabbar samman. I gårdagens Dagens Nyheter hade det efter några timmar rasat in sexhundra kommentarer från allmänheten. Stickor och strån rök som vanligt.
Jag vet ingen annan fråga som skapar motsvarande engagemang och ärligt talat förstår jag inte vad det här beror på. Försöker man se det som ett politiskt problem så är en överväldigande majoritet av svenska folket, senast saken mättes, för vargens existens i Sverige, 71 procent. Siffran blir högre i Stockholm, 81 procent, och lägre i vargdistrikt som Dalarna, 54 procent.
Att politiker som Andreas Carlgren ändå faller till föga för den varghatande minoriteten är svårbegripligt. Han har två gånger slagit knut på sig själv för att tillåta licensjakt på vår svenska vargspillra. Första gången med det befängda argumentet att slumpvis avskjutning skulle vara genetiskt nyttig för vargarna. Andra gången med det demokratiskt än mer besynnerliga argumentet att jägarna måste skjuta vargar då och då för att vi ska få ”acceptans” för vargen i Sverige.
Ordet är påhittat av jägarorganisationerna. Det betyder att om vi jägare inte får avreagera oss en gång om året med legalt vargskytte så kommer vi att övergå till illegal jakt. Utan ”acceptans” kommer vi att utrota vargen oavsett vad politiker säger.
Jag känner inte till något annat område inom politiken där hot om organiserad brottslighet skulle fungera för en minoritet som vill driva ett särintresse.
Också som jägare finner jag den här oerhörda viljan att döda de svenska vargarna svårbegriplig. Vargjakt som sådan har jag inget emot och har själv ägnat mig åt saken på andra håll i världen. Men sällsynta djur, som en majoritet av befolkningen dessutom är starkt engagerad för att skydda, skall man naturligtvis inte skjuta. Havsörnar och kungsörnar lika lite som vargar.
Jag håller rent av för troligt att en majoritet av den svenska jägarkåren delar min uppfattning på den punkten. Men vad jägarna verkligen anser har vi aldrig fått veta. Jaktpressen redigeras efter stenhårda stalinistiska principer och ger sen mer än tio år tillbaka ett intryck av att vargjakt är den absolut viktigaste frågan för Sveriges jägare. År ut och år in, sida upp och sida ner. Upphetsningen är mycket stor och visar inga tecken på att klinga av. Argumenten är ibland hårresande, som att vargarna hotar landsbygdens skolbarn (i kommentarsfälten i DN hoppades en och annan varghatare att några barn skulle dö, helst snart, så att vi fick se på fan). Vargarna kan ibland hota hela den levande landsbygden, det finns helt enkelt ingen gräns för vad varghatarna kan hitta på.
Björnen är farlig för människan, vi har mer än tio gånger så många björnar som vi har vargar i Sverige. Ett par, tre människor har också blivit dödade av björn under de senaste åren. Men björnen slipper inte bara kritik, utan framför allt hat.
Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet. Därför finns inga sakargument som biter i vargfrågan. Det är en känslomässig diskussion och ingen diskussion i sak.
Och det är en diskussion fullkomligt unik för Sverige och Norge. I exempelvis Nordamerika, Ryssland, Polen och Rumänien – alla med stora vargpopulationer – skulle den svenska diskussionen framstå som fullständigt obegriplig. I Norge finns fler får än människor, fåren går lösa och vaktas inte av barn, som i Rumänien. Den norska vargdebatten är alltså konkret på ett sätt som den svenska inte är.
Att varghatet är mer utbrett än i något annat land just här i Sverige beror inte på att svenska vargar är elakare än ryska. Saken kan bara förklaras med att en högljudd minoritet efter mycket ihärdigt och långvarigt arbete lyckats göra den svenska vargen mer politisk än alla andra vargar."
Kommentarer till inlägget:
2011-04-18 16:38:12 - Helen, [email protected]
2011-04-18 17:45:22 - Mia
2011-04-18 18:46:48 - Cilla, [email protected]
2011-04-24 11:17:20
/Mia
Nikes begravning. 2011-04-15
Idag har jag sovit massor. Oj, vad trött jag är. Slut. Det var det absolut svåraste jag gjort hittills i mitt liv igår, att gå på lilla Nikes begravning. Det svåraste men också något av det finaste och mest kärleksfulla. Jag har varit på en handfull begravningar innan, däribland min egen pappas. Men det går inte att jämföra - att begrava en gammal människa som varit sjuk länge och där döden varit en befrielse är något helt annat än att begrava ett litet flickebarn som hade hela sitt liv kvar framför sig.
Det var oerhört jobbigt att komma fram till kyrkan, jag blev skjutsad men gick själv och kände ingen annan. Valbo kyrka är en jättefin kyrka, mycket större än jag föreställt mig. Inne i kyrkan var det tyst och ganska många redan när jag kom, även fast jag var tidig. Jag satte mig långt bak, fick ett minnesblad i handen av kyrkvärden som jag började bläddra i. Och då kom tårarna, som ett vattenfall. Åh, så fint Jannika hade skrivit om sitt barn. Bilder och texter om Nike från hennes allra första andetag till hennes sista. Det var helt omöjligt att läsa hela minnesbladet, jag var tvungen att ta långa pauser för att orka med. Under tiden fylldes kyrkan med folk, det var nästan helt fullt innan klockorna började ringa. Och längst fram skymtade jag Jannika och hennes familj. Allra längst fram stod Nikes lilla vita kista, med många fina blommor och kransar runt sig. Så obegripligt svårt att förstå att hon låg där inne.
Det sjöngs och spelades många fina sånger. Och under hela begravningsakten rullade bildspel på Nike, ända från hennes första dagar i livet, under den korta men otroligt lyckliga barndom hon fick. När klasskamraterna sjöng "vad du är söt min kära lilla ponny" så rullade bilder på Nike när hon red eller pysslade med sina kära hästar, i minnesbladet kunde vi se och läsa om favorithästen Stig Vig. En annan sång som spelades var "Bom sicka bom". Att höra såna glada barnsånger och se de här underbart fina bilderna rulla förbi samtidigt som den vita kistan står där med Nike. Ja, det var tufft. Så ska det inte vara. Barn ska inte ligga död i en kista. Barn ska hoppa och leka, skratta och sjunga bom sicka bom med håret fladdrande efter sig. Och ändå satt vi där i kyrkan och grät över Nikes korta liv allihop.
Molly Sandén var där och sjöng den otroligt vackra "Kärleken är". Erik Saade sjöng "Masquerade" till Nike via en filmad inspelning, hennes abosluta favoritlåt. Under den sången fick vi varvat med Erik se Nike utklädd och spexig och glad. Det var många glada bilder på henne, många bilder med spring och glädje, så som hon var när hon levde. Fredrik och Lisa Swahn sjöng två sånger; "Wonderchild" och "True colors" och hela tiden varvades underbara bilder på Nike. Vilket enormt arbete Jannika lagt ner på att sortera och ordna alla bilder, kärleksfullt och vackert.
Allra svårast var att höra familjens egeninspelade sång till Nike. De sjönt "Du är så fin" och barnens sång till sin syster... ja, det var oerhört svårt och hjärteslitande att höra.
Nikes gudmor läste en text ur Bröderna Lejonhjärta, den biten när Skorpan precis har kommit fram till Jonathan i Nangijala och insett att han fått en egen häst - precis som han alltid önskat. Liknelsen med Nike var smärtande, och gudmors röst bröts till slut i berättandet. Jag tror att vi alla såg framför oss hur Nike står i Körsbärsdalen med en häst mycket lik favorithästen Stig Vig, lycklig över att äntligen få ge sig iväg på sin första galopptur.
En av Nikes klasskamrater spelade tillsammans med sin pappa på fiol den sång Nike tränade på innan hon dog. Att Nike var en omtyckt vän och klasskamrat gick inte att ta miste på, i minnesboken har barnen själva fått skriva sina hälsningar till henne. Hennes fröknar läste också upp de här hälsningarna och under tiden fick vi se bilder på Nike i skolan och med sina vänner. Så glad hon var, så mycket hon tyckte om att vara i skolan.
Prästen som genomförde ceremonin var samma präst Jannika och Andreas hade när de gifte sig på nyårsafton för två år sedan. Så han hade träffat Nike, visste vilken fin liten människa hon var, hur älskad hon varit. Det måste ha varit en svår dag för honom med, att ha det jobbet att begrava ett barn. Men han var väldigt fin, ingen hade kunna göra det bättre. Två psalmer sjöngs; "Vägen ska komma dig till mötes" och "Härlig är jorden" som Nike tyckte om.
Så skulle vi alla få gå runt kistan och säga vårt hej då till Nike. Jag kan inte säga annat än att det var väldigt svårt. Och när jag gick därifrån fick jag se fina Jannika och det blev ett väldigt känsloladdat möte. Vi har skrivit till varandra hela tiden sen Nike dog, men jag har inte fått krama om henne förrän då. Det behövdes inga ord i det mötet, det räckte med att hålla om en stund.
När så kistan till slut bars ut för gravsättning spelades Vargsången från Ronja Rövardotter och Nikes närmsta familj följde Nikes sista resa ut till graven. Så tappra de gick där bakom kistan, så sorgtyngda och så förtvivlade. Det var outhärdligt att se, jag trodde inte jag hade så många tårar att gråta.
Det kändes konstigt att komma ut från kyrkan sen. Därute rullade världen på som vanligt, folk promenerade och cyklade, bilar åkte förbi, solen sken. Och en liten bit bort stod en familj och sänkte ner sitt lilla barn, sin syster, sitt barnbarn och syskonbarn i jorden. Medan vi andra endera skulle gå till församlingshemmet för fika eller åka hem. Livet är konstigt.
Jag valde att gå till församlingshemmet, jag ville så gärna prata och träffa Jannika lite mer och få träffa Andreas för första gången. Många hade bakat och fixat, det var så fint med tårtor som det stod "Älskade Nike" på men jag kunde omöjligt få ner något. Jag hade så mycket gråt i mig ännu, men kaffet var gott och klarnade min hjärna lite. Jag satt och pratade med några vid ett bord, försökte konversera och vara trevlig men jag har ärligt talat lite svårt med de här snabba känslosvängarna och drog mig lite undan. Men jag fick hälsa på och träffa några av Jannikas närmsta vänner och släktingar, hon och Andreas har många fina människor omkring sig. Det var mycket värme och kärlek i det församlingshemmet.
Men så till slut fick jag träffa fina Jannika. Vi fick tid att prata lite, att gråta lite, att kramas lite. Att se att vi hade valt samma färger på kläderna. Att se på hennes fina barn, skratta åt Nella som skuttade runt i Nikes vita, fina klänning. Att smeka hennes bleka kind lite. Och sen fick jag träffa hennes Andreas, prata med honom och ge honom en kram, äntligen. Det var väldigt känslosamt, jag har hört så mycket om honom under åren. Åh, vad jag önskar att vi hade fått träffats under andra omständigheter. Hans sorg var så påtaglig. Jag såg att Nike hade ärvts hans ögon, hon var verkligen en perfekt kombination av sina båda föräldrar.
Efter att jag träffat Andreas ringde jag efter min Filip, då fick han komma och hämta mig. När vi var nästan framme hos min svägerska Mona insåg jag att jag glömt att ge Jannika kortet med namnen på alla de som varit med på insamlingen till dem. Så vi var tvungen att vända och åka tillbaka, jag hade lovat alla fina människor som delat med sig att göra det så det var bara att åka. Så vi fick ett till avsked. Lika svårt.
Så har jag då varit på min första barnbegravning. Jag hoppas det är den enda också. Trots att den var fin, ljus och vi alla fick se vilken underbar och älska unge Nike var under de sju år hon fick leva här på jorden, var det outhärligt svårt att se den vita kistan, att veta att hennes liv är slut.
Ingen ska behöva begrava sitt barn. Ingen. Men det händer ändå.
Tack Jannika och Andreas för att jag fick komma. Nike hade tur som fick er som föräldrar under den tid hon fick här på jorden.
Kommentarerna till inlägget:
2011-04-15 22:33:40 - Fjällmor, vidvedspisen.wordpress.com
Kramar om..
2011-04-15 22:47:01 - /LO
Kram!
2011-04-15 22:54:44 - Karin
2011-04-15 23:03:34 - Lua, lua-filosoferar.blogspot.com
Varm kram, länge.
2011-04-16 00:06:02 - Karin, [email protected], tjofftjoff.blogg.se
//Karin
2011-04-16 08:45:49 - Sussi
Kram!
2011-04-16 09:00:11 - Kristina, [email protected]
2011-04-16 11:52:36 - Frida Sjöqvist, fridashimmelrike.blogspot.com
Jag känner såväl igen mig när du skriver att du inte tyckte att tårta smakade efter begravningen. Jag har också jättesvårt för de konstrasterna.
Kram på dig! Tack för att du åkte vände om och lämnade kortet.
2011-04-16 12:47:44 - Hege
Tack igen för att du åkte dit, och skrev om det efteråt.
2011-04-16 14:15:28 - Malin, [email protected], malinedlund.blogg.se
Kram!
2011-04-16 20:09:59
Tack igen alla fina
Kram Mia
2011-04-16 20:14:02 - Mats Rikard , [email protected]
Väldigt fint beskrivet. Många har uppfattat det på samma sätt.
Nikes farfar
2011-04-16 20:28:48 - Jannika
2011-04-16 20:48:29
/Mia
2011-04-19 10:58:08 - Anna, [email protected]
2011-04-24 11:19:28
/Mia
... 2011-04-13
Det kan verka helt perfekt: solen strålar, fåglarna kvittrar näst intill hysteriskt, Mollis har fångat sin allra första råtta och är stolt med svansen yvig och bär den högt, högt. Barnen leker sig trötta ute, det som gömts under snön börjar spira och gro, svanarna flyger lågt över Ljungan och är vårförälskade och sjunger ut sin glädje. Nätterna blir kortare och kortare. Kurserna på skolan klaras av en efter en och jag kan packa undan kursbok efter kursbok, sommaren närmar sig och med den en tre månaders ledighet, alla är friska och äldstingen fyller tjugo om några dagar.
Men. I morgon ska jag på lilla Nikes begravning. Det överskuggar allt just nu, tänk att en familj ska behöva begrava sitt lilla barn. Så när jag går omkring här med allt det här fina, alla dessa glada vårbarn i alla åldrar omkring mig så går tankarna hela tiden till Jannika och hennes fina familj och hur hon och de har det nu. Varför måste livet fara så hårt fram ibland? Varför, varför måste små barn dö?
:-(
Kommentarer till inlägget:
2011-04-13 17:55:42 - Kristina, [email protected]
2011-04-13 18:42:30 - Stilla
kram!
2011-04-13 20:12:33 - Lua, [email protected], www.lua-filosoferar.blogspot.com
2011-04-13 21:36:54 - Nancy
2011-04-13 23:39:47
Det blir svårt att sova i natt. Jag undrar hur Jannika har det...
Era ord värmer fint i hjärtat. Jag kan inte tänka mig hur det blir i morgon. Det är en helt omöjlig tanke.
Nancy, jag lovar att ha dig med mig. Jag har många av mina vänner med mig i morgon. Det känns fint.
Kram!
2011-04-14 08:32:40
/Päivi
2011-04-14 10:06:01 - Fjällmor, [email protected], vidvedspisen.wordpress.com
Tanken går inte att tänka
Ändå är Jannika och hennes familj där
i det obeskrivliga
Sänder all styrka och kärlek
Varmaste kramen
2011-04-14 18:12:22
2011-04-15 11:38:15 - Frida Sjöqvist, fridashimmelrike.blogspot.com
2011-04-15 19:38:57 - Anki
2011-04-16 21:34:10
Hemmakontor... 2011-04-11
Alice är en verklig liten pysseltjej. Igår hade hon lite tråkigt och då vaknade kreativiteten - lite leda är det bästa som finns ibland ;-). På väggen mellan köket och matrummet skapade hon sig sitt eget lilla kontor! På väggen hamnade viktiga papper, ett foto av henne själv, en miniräknare (måste man ju ha!), en tepjrulle och lite annat smått och gott.
Sen satt hon där och pratade och grejade och berättade att hon skulle skriva en saga. En saga om Pipi, Popo och Rosmarin. Efter en stund kom hon och visade mig lappen med namnen som hon skrivit. Inte visste väl jag att hon kunde skriva! Hon har lärt sig själv och fråga mig inte hur det gått till :-). Jag blev ståendes som en fågelholk och frågade henne hur hon kunde få ihop bokstäverna så fint till ord. "Jamen mamma, det DÄR är väl inget svårt, man HÖR ju precis hur det ska vara!"
Sicken unge!
Här är fina kontoret, var tvungen att föreviga
Söndag och inte så mycket mer med det...
2011-04-10
En väldigt söndig söndag har det varit hittills. Lunkat på i behagligt tempo, göra lite måsten och däremellan inget särskilt. Helga vilodagen - yes please! Alice har varit "ensambarn" i eftermiddag: Oline hos en kompis, Frida hos en momma ;-) Paula hos Johan... så vi har haft lite singelmys med femman. Sånt behövs ibland.
Vi tog oss en cykeltur, jag och Alice. Eller rättare sagt, hon cyklade och jag gick FORT - attan vad duktig hon har blivit på cykeln. Synd bara att vi bor efter en väg där folk har vanvettigt svårt att hålla de femtio som SKA hållas, man har andan i halsen när det kommer en bil. Därför vill jag gå så jag har lite mer koll. En ynka vägren har vi att hålla oss på, och den är ungefär en cykeldäcksbredd... Vi får välan se om det blir nån gång/cykelbana i sommar nu då. Jag skulle tro det efter det som hände kvinnan som var ute på promenad :-(.
Hunnit med att skriva klart uppsatsen som ska lämnas in på onsdag, känns väldigt skönt att ha det gjort. Hoppas det duger bara. Men det får det så lov att göra, punkt slut!
Nej, nu ska jag gå och fixa pannkakor till kidsen, själv tänker jag äta grillrester sen i går :-)
I köket, 2011-04-09
2011-04-09
Sitter i mitt kära kök och njuter av att sitta just här :-). Filip och Becka kockar - idag blir det visst grillade revbensspjäll med coleslaw, sallad, tzatziki och vitlökssås och så en blåbärspaj à la LCHF till efterrätt. Sämre kan det bli! Alice har stått för potatisskalningen, Frida har målat naglarna och Oline ordnar musiken åt oss. Och jag får sitta mitt i det här och blogg. Njutbart!
Men jag har inte suttit här hela dan. Jag vill härmed utfärda en vädervarning: eftersom jag tvättat och hängt undan alla vinterkläder kommer det per se att bli snöoväder inom de närmaste dagarna. Det faller under lagen om alltings djävlighet, lika säkert som att det börjar regna när man hänger ut tvätten, att det blir frost när man planterat sommarblommorna och så vidare och så vidare... Men jag är inte den som faller till föga och tar fram vinterkläderna igen, nu får de hänga därinne i skrubben och vänta till oktober-november nån gång innan de får luft igen! Inspirerad och något kaxig gentemot ovanstående lag gick jag ut och röjde bort lite vinter där med. Tänk, jag tycker våren är en ganska ful årstid, förlåt om jag svär i kyrkan. Men allt är brunt, lerigt, stökigt, lortigt. Jag vill bara att all snö ska försvinna så att jag får kratta och göra fint, vänta in sommaren och att det ska SLUTA BLÅSA! För att skydda mig mot blåsten tog jag mig an pullorna, så nu har de fått det vårstädat de med (oops, ännu ett sätt att locka fram vintern...). Småtjejerna och jag hjälptes åt därute, det är tur jag har så fin hjälp :-)
Men nu vankas som sagt en god lördagsmiddag, sen blir det nog en film i kväll. Tänkte se "Såsom i himmelen", hoppas den är sevärd. Och jag tänker inte somna. Tror jag...
Nu ska jag ta och hjälpa till lite jag med, duka lite fint kanske? Och så ska vi tända ett ljus för lilla Nike och skänka familjen en tanke från oss.
