Insamlingen är igång.

Jag vill gärna berätta för alla godhjärtade människor som gett ett bidrag till Nikes familj att insamlingen är en strimma ljus i den här mörka, sorgliga händelsen. Många, många har delat med sig och många, många har hört av sig och vill tacka för att jag gör den här insamlingen. Det är såklart rörande, men vet ni - ibland har man inget val, man gör det man måste och tänker inte mer på det. Så är det verkligen för mig, det känns helt rätt att vi istället för att ge en blomma var och en går vi ihop och ger något som kan hjälpa familjen i allt det nattsvarta rent konkret, en liten sten kan lyftas av deras ofattbara börda.

Eftersom gensvaret är så mycket större än jag kunnat tro har jag bett min och Jannikas gemensamma vän Sussi att vara med den dagen vi ska räkna ihop pengarna. Både för min skull och för er, att allt ska kännas rätt och riktigt. Vi har bestämt att göra det första helgen i april, så fram till dess går det jättebra att dela med sig av det man kan: några har gett femtio kronor, någon har gett en månadslön - alla har vi olika förutsättningar. Men det hjärtevärmande är att vi är så många, det känns otroligt fint. Många har hört av sig och vill ge men måste vänta på pengar, därför väntar vi till månadens slut så att alla som vill ska hinna med. Jag kommer att berätta här på bloggen hur det går med insamlingen, och jag kommer att göra ett minneskort till familjen där namnen på alla som delat med sig står med. Men många av er har valt att vara anonyma, och det måste man såklart få vara. Är det någon av er som vet med sig att ni glömt skriva avsändare och vill vara med i minneskortet så maila mig gärna på: [email protected]


Så här skriver Jannika själv om den här underbara bilden på Nike och Nisse:
Jag är så glad över att vi hann skaffa Nike den hund som hon så hett önskade sig och att hon fick ha honom ett par månader innan hon togs ifrån oss. Bilden är från julafton när vi åkte skidor och grillade i Hemlingby hela familjen. Nu har vi valt ut att ha den här bilden uppsatt utanför grinden till huset tillsammans med en ljuslykta (som Jander valde ut) och några av Nikes gosedjur. En liten minnesplats för oss och alla som går förbi vårt hus när de ska till skolan.

Tänk vilken fin barndom Nike fick! Vilken familj hon hade, så många nära och kära som älskade henne. Den bästa av barndomar, det finns många barn som skulle vilja byta och få den kärlek hon fick. Men sju år är alldeles för lite.

Jag tjatar på, här är kontonumret igen: clearnr: 7815 nummer: 1115971, Swedbank.

Mina tankar är hos Jannika och hennes familj mest hela tiden. När jag ser på mina barn och tänker tanken att nån av dem skulle dö, dör jag nästan jag också. Och Jannika har måst uppleva det. Det finns helt enkelt inga ord för det.

Vi kan aldrig göra familjen hel igen, men vi kommer att kunna ge dem lite mer tid och ro tillsammans att läka. Det känns fint.

Kommentarer
Postat av: Lua

Jag saknar ord. Länkar hit från min blogg och tipsar mina läsare om att de kan hjälpa till.



Kram fina Mia.

2011-03-15 @ 09:26:50
URL: http://lua-filosoferar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0