sexbarnsmamma

Är det okej att normalisera ett beteende bara för att många agerar knäppt?

Har precis varit ute på en höstprommis - underbaaart efter många, långa dagar sittandes rätt upp och ner i skolan - och jag brukar kombinera prommis med att lyssna på radion (jag är för oteknisk och lat för att lära mig ladda in låtar på nån sorts spellista *rodnar skamset*). Lyssnade på P3 och där snackade de om den här galna Hollywoodfrun Gunilla och hur hon beter sig mot sin dotter.

Du kan se vad det handlar om här:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/ojvilkenvecka/article13704065.ab?start=1755

Egentligen skulle jag väl inte avhandla det här på bloggen, det verkar stötas och blötas intill mani överallt nästan... men - jag kan bara inte låta bli ändå då, speciellt när de som fick tycka till i radion (fråga mig inte vilka de var, det har jag inte lagt på minnet) och de tycker det är sån otrolig moralpanik här i Sverige "bara" för att den här Gunilla hetsar sin dotter att tävla i en talangjakt TROTS att hon är sjuk och kräks ("det är Gud som gör att du kräks, det är BRA att du kräks.." hetsar hon flickan) och de i radion menade att vi i Sverige är inte ett DUGG bättre med våra barn - här hetsas det kring fotbollplaner och ishockeyrinkar istället. JA? Visst är det SÅ! MEN det är inte heller okej!

Det är inte okej att hetsa barn vare sig kring fotbollsplanen eller bakom en scen, att tycka den här Gunilla gör rätt bara för att det händer här också är ju hur befängt som helst - då skulle det liksom vara okej att vara rasist, homofob eller mördare (om vi nu hårddrar det vansinnigt hårt) "bara för att" andra också gör det? Eller hur tänker de?

Jag tycker det är oerhört viktigt att reagera på att barn far illa oavsett om det händer här hemma på byn eller i Hollywood. Speciellt när de som borde skydda barnen bäst (föräldrarna) brister. Inte sitta och försvara ett sånt beteende. Grrr...

Jaja, nu har jag fått skälla om det då. Innan dess har jag som sagt varit ute på en underbar prommis - vilket väder vi har! Det är som en fin belöning efter de här senaste veckorna då skolan slukat det mesta av min tid. Innan prommisen hann jag med att skriva den sista uppgiften på den här kursen, en beskrivning av min del i vår grupp-process. Nu är det bara att posta och skicka den så gör jag heeelg :-)

Näe, ingen sova-resa. Det är mycket som ska hinnas med på en två dygns Tallinnkryssning och då är prio ett inte sova. Det har mer handlat om att: äta, dricka, shoppa, äta igen, gå, shoppa, äta, dricka, gosa lite, sova lite, läsa lite Läckberg, äta och så vidare... men Tallinn var en lika underbar stad som för två år sen, helst den gamla delen och det var extra kul att få ha med sig fina svägerskan och hennes Henke också den här gången.

Vi hade turen att äta en supermysig lunch på en medeltidsrestaurang (påminde väldigt mycket om den jag åt på i Prag förra hösten) och där satt vi länge och mumsade. Båten, Victoria, är helt okej även om det fanns mycket i övrigt att önska vad gäller "showen" som verkade vara gjord för en betydligt yngre publik. Typ femåringar år eller så. Men maten var fräsch även om jag hade önskat mig mer sill till smörgåsbordet :-)

Skönt var det att svänga in på gården, bli välkomnad av världens gladaste Cera och sen få dela ut lite presenter till barnen och momma. Åh, vad det är kul att GE! Nu ska jag strax gå och lägga mig, det gungar fortfarande trots att det är tolv timmar sen vi klev av båten och jag längtar efter min egen, sköna säng!

Här kommer lite bilder från resan:


På väg in till Old Hansa, medeltidsrestaurangen som jag varmt kan rekommendera:


Tre våningar var restaurangen, vi satt överst, här är nedervåningen... suddig:


Bara levande ljus så det gällde att kolla in menyn noooga:


Ja..:


Mumsig lax med bönor och annat gott åt jag:


Ölen serverades i fina krus:


Stickat är liksom grejen i Tallinn, överallt kunde man handla sånt:


Den här ponnyn ropade efter kunder:


Henke och Mona är inte helt överens om ALLT ;-)


Det bidde Viru torg istället för ovanstående:


Ja, jag var ovanligt oflitig med kameran - inte ett enda kort från båten... det får bli nästa gång :-)

NU blir det som sagt sängen och Läckberg och hoppas att gungningarna slutar!

Sådärja, nu har luften gått ur mig en aning och jag sitter här och bara tomglor... Här är för övrigt på ett pensionat i Östersund, en härlig vardagslyx för en studerande, tidigare hemmamamma :-) Grupparbetet går bara finemang, men ju mer som blir klart desto tröttare känner jag mig. Det är en rätt stor anspänning att förbereda och framställa en muntlig redovisning på 90 minuter... Igår efter skolan fick jag besök av högst ovälkomne mr. Migrän, som tur var hade jag med mig migräntabletterna så jag kunde skynda mig att ta och mota ovälkomne våldsgästaren i grind.

Imorrn bär kosan av hem till Alby igen, längtar såklart hem men är inte sämre än att jag kan njuta av att kunna ligga i sängen och glo på TV, äta på restaurang och umgås med mina pluggavänner. Hemma verkar de klara sig precis hur bra som helst utan mig (VA? ÄR jag inte oumbärlig???) och det är ju en himla tur att jag valde rätt både i val av moder och svärföräldar :-)

Usch, just nu handlar Aktuellt på ettan om de två pojkar som hittats mördade, förmodligen av sin egen mamma. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att de sista de två små kände innan de dog var ren och skär skräck. För den som borde vara den som värnade om dem mest, sin egen mamma... Det är en nästan omöjlig tanke men ändå händer det. Var går det fel, hur kan en mamma bli så sjuk och göra något sånt utan att någon märkt något?

Nu längtar jag ännu mer hem... tror jag måste gå och knacka på hos Malin i rummet bredvid. Lite snack och Idol på det så känns det nog bättre!

Lördag och efterlängtad helg, det är rätt högt tempo nu med skolor och alla tider som ska stämma hit och dit. Då är det skönt med ett par dagars vilande från allt flängande. Lite extra mycket är det nu, dels med det "vanliga" men så har jag och Cera valpkursen som kör på i ett friskt tempo och så har Filip, förutom jobbet, dels politiken och så har han engagerat sig starkt i den hotande rivningen av dammbroarna här i byn.

Jag ska erkänna att när jag först hörde att det här norksa energibolaget som äger dammarna, ville riva dem, så tänkte jag väl inte så mycket på det. Men när jag fått konsekvenserna klar för mig så blir det en helt annan sak. Våran lilla by byggdes faktiskt upp efter det att dammarna byggts och de har haft en jättestor betydelse för byn. Nu vill alltså Statkraft riva dem, eftersom de är i behov av renovering och renovering=kostar pengar. Nu är det ju ingen hemlighet att energibolagen faktiskt HAR pengar. Rätt mycket också, trots att de höjer elräkningarna hela tiden... men att använda pengarna till att reparera och underhålla är såklart inte lika kul som att ge direktörna saltade bonusar. Såklart försöker de drämma till med att det är för att återställa miljön. Jomenvisst. Och såklart är det nåt som de tror ska gå hem idag för vem vill liksom försämra miljön? Jag tycker de borde ta reda på hur miljön faktiskt skulle påverkas av en rivning - skulle det ens gå att bo kvar här då? Deras argument att de gör det för att återställa miljön till det naturliga är faktiskt lika dumt som att säga att vi ska riva bort all asfalt för att göra vägarna "naturliga" igen, eller varför inte riva alla broar och bygga träbroar istället, som det var förr? Sen kan vi ju bo i hyddor med stampade jordgolv också och hämta vatten i brunnen och för GUDS skull - ingen el!!! Men aj då, då kan ju inte energibolagen finnas... osis...

Det här skulle försvinna för oss om dammarna revs:


























Nej, det känns omöjligt att det här ska få försvinna så jag är stolt över att min Filip som engagerar sig i det här. Känner jag honom rätt kommer han inte att ge sig i första taget :-)

Här är han med i tidningen också idag:


http://dagbladet.se/nyheter/ange/1.3890480-albyborna-redo-att-slass-for-sina-dammar



Nu ska jag gå och möta min gamla mor och min syster som är på väg hit. Och njuta av utsikten över fina Ljungan!

Hej Anna-Maria!

Jag vill börja med att tacka för att du mailat oss angående denna händelse.

Sedan vill jag be om ursäkt för att mailet inte nått mig tidigare då det fastat hos IKANO.

Jag ber verkligen om ursäkt för hur er dotter blev bemött då hon påtalade en fläck på blusen.

Vår policy är att ge 10% rabatt vid fläckar om en annan vara inte finns, varför kassörskan inte ville erbjuda detta har jag tyvärr inget svar på och jag beklagar att hon inte erbjöds rabatt.

Jag har talat med samtliga i personalen ang, denna händelse och vill sända en ursäkt från samtliga i butiken.

Jag har aldrig upplevt att vi behandlar våra kunder olika pga. ålder men jag noterar självklart din uppelvelse och jag har även påtalat det för samtliga i min personal.

Inget av ovanstående är ursäkter för det inträffade då det inte är försvarbart att en sådan här situation uppstår. Om ni vill maila gärna mig en adress så att  jag får en chans att kompensera er för detta.

Mvh xxx

Butikschef Gina Tricot



Ibland blir jag så trött på mig själv för jag är så jävla envis. Men näe, när jag vet att jag har rätt och framförallt när det gäller mina barn, då kan jag bli envisare än vad som är nyttigt för mig. Men förhoppningsvis kommer den här expediten inte att göra om samma sak mot nån annan ung tjej och förhoppningsvis har jag visat Paula att man ska stå på sig, eller som Grynet så käckt sa för tiotalet år sen: "ta ingen skit!".

Har precis sett programmet om lejonet Christian på tv, många av er känner nog igen honom från klippet på youtube, där han återförenas med sin människoflock efter ett år i Kenyas djungel, har du inte sett den redan så gör det, så vackert:

http://www.youtube.com/watch?v=Xr1pWzoLvT8




Det är ett så gripande möte, det GÅR bara inte att låta bli att fälla tårar av rörelse. Tänk att människan och ett vilt djur kan skapa så starka band. Kort sammanfattat handlar filmen, hela den jag såg på tv i morse, om hur två män som tagit hand om lejonet Christian i London gör allt som står i deras makt för att återföra lejonet till sitt ursprung: afrikas savanner. Mycket tid, pengar, kraft och kärlek låg bakom för att återbörda Christian till den plats han hörde hemma och slippa leva i fångenskap på ett zoo. Inte bara Christians ägare engagerade sig, utan även invånarna i Kenya och en mängd människor som värnade om lejon i allmänhet och Christian i synnerhet. Filmen slutar med att man får veta att Christian till slut faktiskt blev ett vilt lejon och att de forna ägarna säger att klippet från you tube - som setts av makalösa 50 miljoner människor! – är deras och lejonet Christians bidrag till att värna om världens alla utrotningshotade djur.

Jag tror inte det finns många människor här i kalla norr som tycker det skulle vara okej att faktiskt utrota lejon. Eller tigrar. Att både lejon, tigrar och andra rovdjur i länder som Kenya eller i något av länderna i Asien skulle få sluta finnas är för de allra, allra flesta av oss helt otänkbart. De här djuren lever i samklang med naturen, den många gånger grymma naturen (fina små djurungar slits i stycken och äts upp av hungriga lejon, rädda djurmammor blir jagade och tuggade på medan de ännu lever och så vidare…). Vi ser på naturfilmer när det här sker och tycker att det är lite läskigt, men ändå  - vi förstår ju att det är så här det går till. Att lejonen tar en get av en bonde, eller en tiger äter en ko av en bonde. Tja, det är priset som får betalas för att bevara de här vackra, mäktiga djuren.  Vi ser det som fullkomligt självklart att lära dessa ”u-landsmänniskor” hur man bygger staket mot vilda djur, hur man ska skydda sin boskap på bästa sätt. För vi kan och vet ju så mycket om det mesta här uppe i kalla norr… Vi betalar gärna in en slant för bevarandet av de vilda djur som finns på andra sidan jorden och hoppas och ber att våra barn och deras barn också ska få chansen att se afrikas vilda djur om de så vill på riktigt. Inte bara se bilder på dem i böcker över djur som en gång fanns. Det vore ju bara för sorgligt…

Men. Om vi snurrar till det här lite och byter ut lejon mot varg. Och Kenya mot Sverige. Hoppsan, vad händer DÅ med våra åsikter? Tycker vi att det är lika viktigt att bevara ett av våra egna vilda utrotningshotade djur? Är förståelsen lika stor över hur grym naturen kan vara – att vargen faktiskt är ett rovdjur som lever på kött och för att få sin mat måste den döda? Är det möjligt för oss att ens tänka på att försöka leva i samspel med naturen, att lära oss hur våra egna vilda djur fungerar och vad som kan göras för att förhindra vargen från att fånga våra tamdjur? Den kunskap och de åsikter vi har när det gäller hur människor på andra sidan jorden ska göra för att bevara sina utrotningshotade rovdjur försvinner på något märkligt sätt när det gäller hur vi själva ska ta hand om våra egna rovdjur. Då, plötsligt, är bössan den enda vägen ut. Då finns ingen ände på hatet och allt förnuft liksom seglar iväg, poff!

Inte ens kan vi se oss i spegeln och förstå att det är vi som är de grymma, vi som är naturens största motståndare. Vi som dödar för nöjes skull. Vi människor är väl den enda art på jorden som faktiskt dödar varandra också, utan orsaker många gånger. Vi sätter oss till doms över både djur och natur och tycker vi har rätt att avgöra vem som ska få leva och vem som ska få dö. Och då handlar det inte om att döda för att ge våra ungar mat, för överlevnad, som det gör i djurens värld. Då handlar det om att vi tycker vi är så himla kloka och smarta och överlägsna att vi kan utrota det som passar oss.

Jag skulle vilja se hur en film och vargen Christian hade mottagits här hemma i kalla norr. Det hade förmodligen blivit uppror.

Människan är en konstig prick.

 
Det här är inte okej...
     


Men det här är visst okej...

Yes, jag är mycket piggare idag! Skippade ataraxtabletterna igårkväll, tänk - jag tror jag är så känslig att jag inte tål ens såna "milda". Så idag har jag som sagt varit mig själv igen, lite mer kli men det får man stå ut med bara man orkar vara vaken ;-)

Som alltid när jag inte mår så bra längtar jag till skogen. Och mer och mer ju äldre jag blir. Back to basic, liksom. Så vi packade in barnen, de små plus vår extraflicka, och Cera och for till skogen och en så fin tjärn som heter Torsjön. Där fiskade vi, grillader korv, letade svamp och bär och bara slappade i flera timmar. Så nu sitter jag här och behöver duscha för flera timmar sen, jag luktar eld och grillad korv, jord och mask. Mer romantiskt kan man ju lukta en lördagkväll, haha!

Far och dotter testar fiskelyckan:


Men tji för dyra fiskespön - Oline gjorde sitt eget spö med en pinne, en lina, en krok och näver som flöte och VEM fick tre fiskar? Oline såklart! Hur många pappa med dyra fiskespöt fick? Noll..!


Inspirerade av storasyrran gjorde Frida också ett spö och VIPS så hade hon en borre på kroken:


Oline hade med sig svamp- och bärboken och pluggade lite mellan varven:


Alice och Alice plockade lingon (jodå, de finns där nånstans...):


Tänk vad kul man kan ha i skogen:


Cera vilar lite, det är jobbigt att hålla ordning på alla ungar och matte och husse..:


Korvlunch:


På vägen hem satt jag med kameran beredd, tänk om vi skulle få se en älg eller en björn eller en varg... men nä, sån tur hade vi inte. Dock bjöd moder natur på en harpalt alldeles innan vi kom fram till civilisationen igen:


Så nu har vi lungorna fulla med skogsluft, själen är i balans (hm?) och vi är sådär skönt trötta som man bara blir av att vara ute en hel dag. Nu blir det Robinson, är det lördag så är det och de små sitter och väntar och väntar. Själv tycker jag det är ganska bäst-före-datum-passerat på just DET programmet (och en hel del andra) men som sagt - vad gör man inte för kidsen?