Gävletripp
Ja, då kan man snart summera den här sommaren då, för nu drar det verkligen ihop sig på allvar. Kom hem igår efter några mysiga dagar hos svägerskan Mona och hennes kids i Gävle - det blev den sista lilla semestertrippen för vår del. Till veckan drar skolorna igång, och Filip börjar jobba igen. Solen skiner lite blekare, skuggorna är längre, luften lite svalare. Fönstren är fulla med flugskit, poolvattnet är både kallt och grumligt, några gula löv har redan singlat ner. Ja, sommaren sjunger på sista versen. Men den har varit fin. Lång och fin. Mycket bad, mycket grillat, mycket vila, mycket njutbart. Det känns som att jag laddat upp mig ordentligt inför kommande höst och vinter. Två femveckorskurser, ett stycke C-uppsats, en termins praktik innan det är sommar igen...
Idag blir det tvätt - jisses vad tvätt det blir bara man är borta några dagar! Men roligt hade vi som sagt, barnen har lite småabstinens efter kussarna nu. Frida kom ner i morse och grät så tårarna flödade, så mycket saknade hon dem, lillfisen.
Det syntes på Monas balkong att hon varit borta hela sommaren ;-)
Syskonen Filipsson fixar middan, ända mot ända:
Frida poserar vid en av Gävlebockarna inne i stan:
Frida ser unte ut att njuta av mammagos... vi picnicade i Bolognerparken:
Oline med mcDonalds-leksaksögon:
Och Filip i själva masken:
Cera var med oss överallt, coolare hund får man leta efter. Inte ett pip eller gnäll, glad och nyfiken trots allt det nya som mötte henne. Här sitter hon och väntar på bussen:
För tre barn från landet är en bussresa ett äventyr, till råga på allt som att de fick sitta längst bak också:
Lite trångt för Cera, men hon knölade ner sig mellan våra ben och tyckte det var helt okej:
Innan vi for hem igår var vi till Nikes grav och gav henne en bukett blommor. Det kändes konstigt att vara där vid kyrkan igen, jag har så starka minnen sen hennes begravning. Flickorna blev tagna av att se korset och alla fina små saker som familj och vänner till Nike lämnat där, de har hört så mycket om det som hände men det är såklart ändå svårt att förstå. När vi åkte hem sjöng Frida en egen sång till Nike, jag minns inte nu hur den gick men det var väldigt fin och hon sjöng så hon blev tårögd. Oline tyckte hon skulle spela in det och söka till melodifestivalen. Sötaste barnen.
Nej, nu väntar en hel massa plikter. Suck. Sånt är visst livet.
Idag blir det tvätt - jisses vad tvätt det blir bara man är borta några dagar! Men roligt hade vi som sagt, barnen har lite småabstinens efter kussarna nu. Frida kom ner i morse och grät så tårarna flödade, så mycket saknade hon dem, lillfisen.
Det syntes på Monas balkong att hon varit borta hela sommaren ;-)
Syskonen Filipsson fixar middan, ända mot ända:
Frida poserar vid en av Gävlebockarna inne i stan:
Frida ser unte ut att njuta av mammagos... vi picnicade i Bolognerparken:
Oline med mcDonalds-leksaksögon:
Och Filip i själva masken:
Cera var med oss överallt, coolare hund får man leta efter. Inte ett pip eller gnäll, glad och nyfiken trots allt det nya som mötte henne. Här sitter hon och väntar på bussen:
För tre barn från landet är en bussresa ett äventyr, till råga på allt som att de fick sitta längst bak också:
Lite trångt för Cera, men hon knölade ner sig mellan våra ben och tyckte det var helt okej:
Innan vi for hem igår var vi till Nikes grav och gav henne en bukett blommor. Det kändes konstigt att vara där vid kyrkan igen, jag har så starka minnen sen hennes begravning. Flickorna blev tagna av att se korset och alla fina små saker som familj och vänner till Nike lämnat där, de har hört så mycket om det som hände men det är såklart ändå svårt att förstå. När vi åkte hem sjöng Frida en egen sång till Nike, jag minns inte nu hur den gick men det var väldigt fin och hon sjöng så hon blev tårögd. Oline tyckte hon skulle spela in det och söka till melodifestivalen. Sötaste barnen.
Nej, nu väntar en hel massa plikter. Suck. Sånt är visst livet.
Kommentarer
Trackback
