sexbarnsmamma

En termos med kaffe. Mackor med smör, stekt älgkött och ost. Kanske nån falukorvsskiva. En termos varm choklad. Några kanelbullar. Lite saft. Jag och lillebror påpälsade med täckbyxor, stickade vantar, mössa som knöts under hakan och satta på sparken. Av mamma. Sen iväg. Oftast stod jag på sparkmedarna med mamma bakom mig medan lillebror fick sitta på sitsen. Och mamma slet och sparkade och gick hela långa vägen till skogen och pappas skogsarbetarkoja för att överraska honom med lite fika. Många kilometer på snöiga vägar, tänk vad hon slet mamma... När vi kom fram till kojan därute i skogen skyndade vi oss in och mamma gjorde iordning lite fika till det var dags för pappa att ta en paus från traktorkörningen. Därinne i kojan luktade det oljor, trä, fukt. En lukt som är svår att förklara, bara den som känt den vet vad jag menar. Vad glad pappa blev när han kom in, stampade av sig snön och snöt sig när näsan började rinna inne i värmen. Han var inte bortskämd med sällskap i skogsarbetarkojan, så vi var nog ett välkommet avbrott i det tysta, enahanda, tunga jobbet. Kanske fick mamma en kram av pappa men knappast en puss - trots att mina föräldrar var väldigt kärvänliga mot varandra och nästan aldrig bråkade kan jag inte minnas att de pussades framför oss många gånger. Det var så det var då, kärvänligt men lite återhållsamt kanske. Oss barn tog pappa gärna upp och "skäggade" till vi blev röda på kinderna, det var verkligen med skräckblandad förtjustning man underkastade sig den behandlingen :-)

Just den här minnesbilden kom över mig igår när jag gick i skogen med Cera och vi gick förbi ett avverkningsställe. Lukten av nedsågade tallar kastade mig tillbaka till mitten av sjuttiotalet och våra sparkfärder till pappa och skogsarbetarkojan, tänk vad livet var enkelt då på alla vis. Jag har så många glada och varma minnen från det jag var liten, jag hoppas jag kan ge mina barn en barndom de kan se tillbaka på och minnas med värme. Saknaden efter pappa kommer oftast när jag inte alls är förberedd på det - som när jag är ute i skogen och går och känner "hans" lukter, eller när jag håller på med ved, eller när jag tänker på vad han skulle ha sagt och gjort i en speciellt situation. Men nästan aldrig när jag går till minneslunden eller när jag "ska" minnas och sakna honom, såna känslor kommer liksom inte på beställning. Minneslunden är bara det ställe där hans aska finns, skalet. Men allt det han var och gjorde, det finns på helt andra ställen.

När vi var till Nikes grav frågade Alice mig om jag inte tänkte gråta.
-Nej Alice, sa jag då, jag känner mig ledsen när jag ser hennes grav och det känns sorgligt på alla vis, men ledsen så att tårarna rinner blir jag helt andra gånger. När jag duschat dig på kvällen och borstar ditt hår och tänker på att Nikes mamma inte får göra så med sin flicka nån mer gång. Eller när jag bäddar om dig på kvällen och tänker på att mista dig. Eller när du berättar spännande saker du lärt dig och jag tänker på det Nike aldrig fick lära sig, att hon fick för lite tid. Då blir jag ledsen och gråter.

För så är det med sorg och saknad. Det finns liksom ingen färdig mall på när och hur man ska sörja. Nu sörjer jag inte längre min pappa skogsarbetaren, men jag saknar honom. Och är tacksam för att han fick leva i över sjuttio år och ha ett fint liv, förutom de sista åren då alzheimers tog över hans hjärna. Jag är tacksam för att han blev just min pappa. Som körde traktor och älskade skogen, som jagade och fiskade så vi alla fick mat, som hade ett hjärta av guld men ett jädra humör. Som skapade fina barndomsminnen åt oss.