sexbarnsmamma

Så länge man är nöjd utvecklas man inte, utveckling gör oftast ont. Jag försöker tänka så just nu när en tenta flåsar mig i nacken och det är ohemult mycket att plugga in. Det SKA inte vara lätt, att möta motstånd och klara av det gör att man växer som människa. Det är väldigt lätt att fastna i sin bekvämlighetszon och nöja sig med det, människan är lat och bekväm av sin natur ;-)

Jag tänker på för ett tag sen när jag skulle få med mig Oline ut på skidor. Hon blev så arg och sur på mig, för hon kunde ju inte! Jag fattade ingenting, hur kul är det att åka skidor när man inte kan, liksom!?! Då pratade vi länge om hur det är när man ska lära sig nåt nytt: gå, cykla, simma, läsa... ingenting kan man direkt från start, det kräver många skrubbsår, mycket blod och många tårar innan man behärskar nåt nytt. Man måste helt enkelt säga åt hjärnan att nu bestämmer jag och jag ska lära mig detta! Under tiden vi (jag...) pratade så såg jag hur Oline sträckte på sig och till slut klev hon upp från sängen och sa: ta fram pjäxorna då så går vi väl ut och åker..!

Vilket vi gjorde, och hon trillade. Och svor (lik sin mamma, haha) och upp igen och iväg. Gång på gång, och oj vad stolt hon var! Jag tror hon växte ett par deci den där förmiddan, och det är DET som är att bestiga berg! Olines Everest var skidorna, mitt Everest är just nu att klara tentan på fredag.

Men det har känts tungt ett tag, riktigt tungt. Lite ovant, jag är oftast positiv och den som peppar andra. Jag har varit - eller är rättare sagt - trött och har tappat den berömda sugen. Jag vet inte om det är kursen jag läser, det är mycket elände om misshandlade och utsatta barn och jag kanske lagrar det omedvetet. Jag försöker väga upp med skojsiga saker och lättsamma tv-program, men jag blir ju så himla TRÖTT så jag bara somnar så fort jag sätter mig i soffan. Tränar gör jag ju också men det har inte heller gett den effekt jag hoppats på i form av pigghet. Jaja, kanske är det så enkelt som att den här eviga vintern och kylan gör en extra modstulen, tror inte jag har längtat efter våren så mycket som nu nånsin tidigare...

Nej mina vänner, nu är det dags att ta på sig kängorna och börja klättra en bit mot toppen ;-)