Tentaångest och överraskning!
Usch, nu börjar kursen jag läser närma sig sitt slut och med den kommer den här attans tentaångesten. Ingen angenäm känsla och jag hade nästa glömt hur det kändes. Men nu minns jag igen... Nästa fredag är det dags, så visst - det brinner inte än men lite pyr det allt. Annars - förutom tentan - har den här kursen varit väldigt rolig och känns relevant. Att läsa om utsatta barn, vilken forskning som finns kring det, hur man samtalar med både barn och familjer är liksom kärnan i den här utbildningen. Därför känns det lite trist att det är bara en femveckorskurs som ska täcka in allt det här.
Just i dag har jag varit upp till Östersund för några timmars samtalsträning med videoinspelning och DET var ju spännande! Vi fick hitta på ett problem i en familj och några av oss var terapeuter och några av oss var familj. Jag fick vara mamma (nähäää...) och skulle vara en sur, bitter sådan. Mina tonårsdöttrar var besvärliga och maken var aldrig hemma, tänk så synd det var om mig, haha! Vi levde oss i alla fall in i våra roller allihopa och det hettade till riktigt rejält ett tag, tiden gick alldeles för fort och sen fick vi se oss själva på inspelingen. Det var väl det minst roliga på hela dagen, utan överdrift. Tänk vad illa man låter alltså! Och kameran lägger på fem kilo - ha! Femton måste det väl vara??? Men jodå, vi lärde oss mycket och det var väl det som var meningen, inte att man skulle söka in på dramaten ;-)
Och just idag kom kung Bore tillbaka med besked, SOM det snöar! Och jag och momma som satt ute på bron och drack kaffe igår, njöt av nån lite småfågel som spelade som om det var det sista den gjorde. Solen värmde och jo, jag anade våren. I morse var det först redigt kallt när jag skulle iväg med tåget, sen var jag skådespelare i en källare i tre timmar och när jag kom upp därifrån hade himlen öppnat sig och det blåste från alla fyra håll. Mindre kul. Jag VET att det bara är februari än, men vintern kom så himla tidigt i år, det har varit så kallt och nu tycker jag ärligt talat att det är nog. Men. Det spelar väl ingen roll vad jag tycker så det är ju rätt onödigt att gnälla ;-)
Den här dagen, som varit lång (vaknade 04.34...), innehöll också en rejäl överrasking. Kära mamma (momma som vi säger här hemma) fyllde år i förrigår, och min syrra och hennes "lille" gosse (snart 21, herregud vad åren går!) kom idag med tåget. Våra tåg kom nästan samtidigt så de åkte med mig hem och så skulle vi åka upp och surprisa momma tänkte vi. Men tji fick vi, det var vi som blev surprisade. Momma var inte hemma, hon hade följt Bea till Ånge för att handla. Så vi fick ändra planerna lite, vi åkte hem till oss och så ringde jag Bea och sa att de fick lov att komma ner här på hemväg från Ånge för jag hade nåt viktigt att berätta. Oj, så nyfikna de blev och vad ROLIGT det var att få överraska momma när hon kom, hon hade inte förväntat sig DET :-) Vi har ätit middag här allihopa och både Becka och Rickard var hemma så det var fullt runt bordet - det gillas!
Lite extra anledning att fira blev det också, eftersom Rickard i dag har fått fast jobb! Så skönt, tänk att vara nitton år och ha fast jobb, lägenhet och sambo. Han brås på mor sin, haha! Skämt å sido känns det bra att se hur fint han klarar sig, det värmer ett armt modershjärta. Och Becka fick med sig de två minsta systrarna hem, de ska sova över där för första gången. De saknar henne så mycket, jag hörde nog hur Frida beklagade sig för Becka förut "jag tycker du ska bo hemma...". Jag är så stolt över alla mina ungar, de är så fina mot varandra och så kloka. Allt annat förbleknar i jämförelsen med att vara mamma, så är det bara. Världens viktigaste jobb :-)
Just i dag har jag varit upp till Östersund för några timmars samtalsträning med videoinspelning och DET var ju spännande! Vi fick hitta på ett problem i en familj och några av oss var terapeuter och några av oss var familj. Jag fick vara mamma (nähäää...) och skulle vara en sur, bitter sådan. Mina tonårsdöttrar var besvärliga och maken var aldrig hemma, tänk så synd det var om mig, haha! Vi levde oss i alla fall in i våra roller allihopa och det hettade till riktigt rejält ett tag, tiden gick alldeles för fort och sen fick vi se oss själva på inspelingen. Det var väl det minst roliga på hela dagen, utan överdrift. Tänk vad illa man låter alltså! Och kameran lägger på fem kilo - ha! Femton måste det väl vara??? Men jodå, vi lärde oss mycket och det var väl det som var meningen, inte att man skulle söka in på dramaten ;-)
Och just idag kom kung Bore tillbaka med besked, SOM det snöar! Och jag och momma som satt ute på bron och drack kaffe igår, njöt av nån lite småfågel som spelade som om det var det sista den gjorde. Solen värmde och jo, jag anade våren. I morse var det först redigt kallt när jag skulle iväg med tåget, sen var jag skådespelare i en källare i tre timmar och när jag kom upp därifrån hade himlen öppnat sig och det blåste från alla fyra håll. Mindre kul. Jag VET att det bara är februari än, men vintern kom så himla tidigt i år, det har varit så kallt och nu tycker jag ärligt talat att det är nog. Men. Det spelar väl ingen roll vad jag tycker så det är ju rätt onödigt att gnälla ;-)
Den här dagen, som varit lång (vaknade 04.34...), innehöll också en rejäl överrasking. Kära mamma (momma som vi säger här hemma) fyllde år i förrigår, och min syrra och hennes "lille" gosse (snart 21, herregud vad åren går!) kom idag med tåget. Våra tåg kom nästan samtidigt så de åkte med mig hem och så skulle vi åka upp och surprisa momma tänkte vi. Men tji fick vi, det var vi som blev surprisade. Momma var inte hemma, hon hade följt Bea till Ånge för att handla. Så vi fick ändra planerna lite, vi åkte hem till oss och så ringde jag Bea och sa att de fick lov att komma ner här på hemväg från Ånge för jag hade nåt viktigt att berätta. Oj, så nyfikna de blev och vad ROLIGT det var att få överraska momma när hon kom, hon hade inte förväntat sig DET :-) Vi har ätit middag här allihopa och både Becka och Rickard var hemma så det var fullt runt bordet - det gillas!
Lite extra anledning att fira blev det också, eftersom Rickard i dag har fått fast jobb! Så skönt, tänk att vara nitton år och ha fast jobb, lägenhet och sambo. Han brås på mor sin, haha! Skämt å sido känns det bra att se hur fint han klarar sig, det värmer ett armt modershjärta. Och Becka fick med sig de två minsta systrarna hem, de ska sova över där för första gången. De saknar henne så mycket, jag hörde nog hur Frida beklagade sig för Becka förut "jag tycker du ska bo hemma...". Jag är så stolt över alla mina ungar, de är så fina mot varandra och så kloka. Allt annat förbleknar i jämförelsen med att vara mamma, så är det bara. Världens viktigaste jobb :-)
Kommentarer
Trackback
