sexbarnsmamma

Ofta tänker jag på vad pappa hade sagt, tänkt eller gjort i olika situationer och vid olika tillfällen. Jag tror jag har ärvt många av hans sidor; till exempel trodde han alltid väldigt gott om folk och blev nog besviken många gånger - jag brukar säga att jag är världens sämsta människokännare för personer jag tycker är jääättetreeevliga visar sig ibland senare vara... nja, inte så värst trevliga. Sen gillade han att handla och ge bort allt möjligt, generös heter det visst och där känner jag också igen mig: det är ju så mycket trevligare att handla till andra än sig själv. Vi hade lika humor och ganska positivt sinne överlag, sen fick jag hans tjocka hår också, vilket ju är trevligt :-) Sen kunde han för all del bli tvärarg, men det gick fort som tusan över. Där är vi inte så lika, jag är mer åt det segtända, långsura hållet om jag ska vara ärlig och det ska jag väl vara.

Pappa var av "den gamla stammen" där hårt arbete - ute såklart - var det enda rätta. Och sova på morgonen var närmast en dödssynd, det var bara riktigt gamla eller riktigt unga (bebisar) som fick göra det. Den genen har jag nog också ärvt, har sjukt svårt att sova på morgonen. Ute var han nästan jämt, förutom då han tittade på tv (läs sov), åt (gärna stuvade makaroner med potatis...), löste korsord eller läste (helst serietidningar, och då skrattade han alltid högt och kommenterade). Men som sagt, annars var han ute och han skulle förmodligen ha blivit skvatt galen av att bo i lägenhet. Där känner jag också igen mig, nån lägenhetsmänniska är jag inte. Fast kanske när jag blir gammal och bekväm, jag ser hur skönt mamma har det i sin lägenhet. Men det ska ju dröja ett tag innan jag är där, hoppas jag!

Sen var han tjurig som få, det gick nästan aldrig att rubba en åsikt han hade. Hm, där känner jag också igen mig, tänk om man bara kunde få ärva goda sidor och en massa miljoner, haha! Men roligt var det ju att diskutera med honom för jag kan säga att vi fick lära oss att ha högt i tak och vässa argumentationstekniken. Sen vet jag inte om det var så bra i kombination med tjurigheten jag ärvt - jag tror vissa somliga i familjen kan hålla med mig..;-)

Det som var allra bäst med min stora, starka pappa var hans enormt goda hjärta. Även om han hade lite svårt att tala om med ord vad han kände (som sagt, han var av den gamla stammens män som inte pratade känslor) så såg man alltid hans kärlek till oss barn och senare sina barnban i hans ögon. Eller kände det i hans kramar, när han samtidigt tafatt och rejält klappade om en. För att inte tala om när han höll någon av sina många barnbarn i armarna - alltid lika stolt och förundrad över hur små, kloka och fina barn hans egna barn hade lyckats få!

Så oändligt sorglig det var för oss alla när vi fick se vår pappa bli nån annan, försvinna framför oss och ersättas av en arg, förvirrad människa. Ingen som inte varit med om det kan förstå hur hemskt det är när utsidan är precis som vanligt, men allt det som gjorde pappa till den har var bara smälter bort i hjärnan. Kvar finns ett tomt skal som fungerar sämre och sämre, och vi kunde bara se på och förbanna och förtvivla den där djävulska sjukdomen alzheimers. Jag kan inte säga exakt när pappa dog, för när hans fysiska kropp dog hade han redan varit död länge, egentligen. Så när jag satt där och såg han ta sina sista andetag, då tackade jag den Gud jag har lite svårt att tror på, att han äntligen fick riktig ro och slippa det utdragna lidandet.

Nu har det gått så många år (sex år är det visst...) så minnet av pappa är inte längre den sjuka, förvirrade pappan utan den friska, starka, kloka, kärleksfulla, hetsiga, arbetsamma, glada pappan! Och som sagt, jag tänker ofta på vad han skulle tycka, tänka och göra om han vore med. Han fick ju aldrig träffa mina två minsta tjejer, till exempel. Tänk vad kul han hade haft med dem, fått retas lite med dem, trolla bort nånting och sedan trolla fram det under gapskratt. Inte fick han veta att jag valde att läsa på universitetet heller, tänk vad stolt han skulle ha blivit om han vetat det. Han sa ofta till mig när jag var liten och satt med näsan över nån bok "du kommer att bli präst du som du läser". Och vad hade han tyckt om till exempel vargjakten? Han som verkligen var en skogens man och andades jakt och fiske (där kan vi prata om att året var indelat "före och efter älgjakten"...) men jag tror aldrig att pappa dödade ett djur han inte tänkte äta. Jag tror att han hade tyckt lika illa om vargjakten som jag gör, att vara en skogens människa som han var gör också att man blir ödmjuk inför naturen och ser sig som en besökare där. Inte som någon som ska tukta och bemästra den. I en svensk natur hör svenska djur hemma, och det är liksom inte vår sak att leka Gud. Tycker jag då, och jag tror att pappa hade samma tankar.

Idag hälsade vi på honom en sväng, när mamma och Bea kom ner gick vi bort till minneslunden och tände ljus. Då berättade mamma att pappa hade hälsat på henne inatt. Hon såg honom stå där och titta på henne, och jag tror nog visst att det kan vara så. Han vill nog se till att hon mår bra och förhoppningsvis ser han till att vi får behålla henne i många år till innan han vill ha henne hos sig.

Jo, visst saknar jag pappa. Skulle som sagt vilja se honom här med oss. Men livet funkar ju inte så och jag kan ändå glädjas åt att han ändå lever vidare i oss här. Bara för att en människa är fysiskt död kan minnet av honom fortsätta leva vidare och att skriva ner mina tankar som jag gör här är också ett sätt att behålla honom och få dela med sig till er som inte fick träffa honom. Hade han läst det här hade han säkerligen blivit generad och sagt nåt i stil med: "är det inte präst du ska bli är´e väl författare, jänta!"