Jag och LCHF.
Har precis mumsat på en jättegod broccoligratäng, köttfärslimpa och en superenkel, god tomatsås! Jag brukar inte gilla tomatsås men den här var inte sådär blaskig och tomatig utan smakrik och GOD helt enkelt. Förresten, inget med LCHF är väl egentligen blaskigt ;-) Delar med mig av goda såsen här, den är (också) från favvoboken LCHF - husmanskost:
1 vitlöksklyfta
2 msk smör
1 burk krossade tomater
3 dl vispgrädde
2 msk kalvfond
½ dl hackad, färsk basilika
½ tsk salt
2 krm svartpeppar
Skala och hacka vitlöken. Fräs vitlöken tillsammans med smör i en kastrull. Tillsätt krossad tomat, vispgrädde, kalvfond, basilika, salt och peppar. Låt småputtra i cirka tio minuter.
Jag kan tänka mig att den här såsen kan användas till i princip det mesta, kryddingen kan man variera efter smak.
LCHF är enkelt och gott, jag mår så himla bra av den kosten. Eller "den kosten" låter som om det är nån sorts specialkost, men så är det ju inte. Det enda man gör är att slopa alla kolhydrater, och det är inga konsigtheter alls med det. Förutom att må bra: man är aldrig sötsugen, magen mår tippelitoppen, man är piggare, hyn håller sig i skinnet (haha!) och migränen är puts väck, så ska man ju gå ner i vikt också. Där har inte jag hamnat än, men det kommer, det är jag säker på. Min stackars kropp är så van vid att bli misshandlad och svältfödd mellan varven, så själva förbränningsugnen har gått i baklås och vägrar samarbeta.
Jag tror inte det finns en enda diet jag inte testat genom åren - det började när jag fått Rickard för tjugo år sen och vägde 63 kilo och tyckte jag var fet (hahaaaa) och gick med i Viktväktarna. Sen har jag varvat VV med soppdieter av olika slag, GI, banandiet, äggdiet, viktklubb, rikshospitalets nånting - ja, you name it så kan jag lova att jag testat det. Varvat med rena svältperioder när jag knappt ätit nåt alls då. Så när jag hittade LCHF för ett par år sen verkade det nästan FÖR bra - äta MAT! GOD mat! Ja, jag blev frälst och det funkade skitbra. Men eftersom tålamod sällan varit min allra bästa vän, blev jag lite (läs mycket) frustrerad när jag efter ett halvår bara tappat sju, åtta kilo i vikt. Och började tänja på gränserna, det blev lite pasta, lite godis, lite bröd och sen försvann det där lite och blev lagom och sen mycket... Kilona kom såklart tillbaka som en bumerang, och med dem missmodet, migränen, ont i lederna...
Så strax före jul kände jag att nu är det nog och bara la av med kolisarna igen. Efter några dagars huvudvärk och humörsvängningarna, när sockret skulle ur kroppen, började jag må bra igen. På den vägen är det, det här är ingen diet utan ett sätt att leva och må bra helt enkelt. För resten av livet! Så jo, jag är lite LCHF-religiös men jag förstår ju att det inte passar alla. Viktväktare, tallriksmodellen eller liknande är säkert toppen för en del, men för mig funkar det inte att leva så. Huvudsaken är att man hittar det som passar och som man mår bra av :-)
Till slut ska väl min förbränning lita på mig och börja jobba bort fettet också. Jag får bara jobba lite mer med mitt tålamod ;-)
1 vitlöksklyfta
2 msk smör
1 burk krossade tomater
3 dl vispgrädde
2 msk kalvfond
½ dl hackad, färsk basilika
½ tsk salt
2 krm svartpeppar
Skala och hacka vitlöken. Fräs vitlöken tillsammans med smör i en kastrull. Tillsätt krossad tomat, vispgrädde, kalvfond, basilika, salt och peppar. Låt småputtra i cirka tio minuter.
Jag kan tänka mig att den här såsen kan användas till i princip det mesta, kryddingen kan man variera efter smak.
LCHF är enkelt och gott, jag mår så himla bra av den kosten. Eller "den kosten" låter som om det är nån sorts specialkost, men så är det ju inte. Det enda man gör är att slopa alla kolhydrater, och det är inga konsigtheter alls med det. Förutom att må bra: man är aldrig sötsugen, magen mår tippelitoppen, man är piggare, hyn håller sig i skinnet (haha!) och migränen är puts väck, så ska man ju gå ner i vikt också. Där har inte jag hamnat än, men det kommer, det är jag säker på. Min stackars kropp är så van vid att bli misshandlad och svältfödd mellan varven, så själva förbränningsugnen har gått i baklås och vägrar samarbeta.
Jag tror inte det finns en enda diet jag inte testat genom åren - det började när jag fått Rickard för tjugo år sen och vägde 63 kilo och tyckte jag var fet (hahaaaa) och gick med i Viktväktarna. Sen har jag varvat VV med soppdieter av olika slag, GI, banandiet, äggdiet, viktklubb, rikshospitalets nånting - ja, you name it så kan jag lova att jag testat det. Varvat med rena svältperioder när jag knappt ätit nåt alls då. Så när jag hittade LCHF för ett par år sen verkade det nästan FÖR bra - äta MAT! GOD mat! Ja, jag blev frälst och det funkade skitbra. Men eftersom tålamod sällan varit min allra bästa vän, blev jag lite (läs mycket) frustrerad när jag efter ett halvår bara tappat sju, åtta kilo i vikt. Och började tänja på gränserna, det blev lite pasta, lite godis, lite bröd och sen försvann det där lite och blev lagom och sen mycket... Kilona kom såklart tillbaka som en bumerang, och med dem missmodet, migränen, ont i lederna...
Så strax före jul kände jag att nu är det nog och bara la av med kolisarna igen. Efter några dagars huvudvärk och humörsvängningarna, när sockret skulle ur kroppen, började jag må bra igen. På den vägen är det, det här är ingen diet utan ett sätt att leva och må bra helt enkelt. För resten av livet! Så jo, jag är lite LCHF-religiös men jag förstår ju att det inte passar alla. Viktväktare, tallriksmodellen eller liknande är säkert toppen för en del, men för mig funkar det inte att leva så. Huvudsaken är att man hittar det som passar och som man mår bra av :-)
Till slut ska väl min förbränning lita på mig och börja jobba bort fettet också. Jag får bara jobba lite mer med mitt tålamod ;-)
Kommentarer
Trackback
