sexbarnsmamma

Jag tror att de flesta som pluggar under resans gång ställer sig frågan: ÄR det här rätt? Vill jag det här? Skulle jag ha gjort nåt annat? Fixar jag det här? Det är nog helt rimligt och klokt att fundera så här, jag tror det är bra att ställa sig lite utanför sig själv och försöka se med "andra" ögon på sin person och hur man agerar. Speciellt om man går en utbildning som involverar att arbeta för och med människor.

Själv känner jag mig hundra procent säker på att jag valt rätt utbildning, och den känslan blir starkare hela tiden under resans gång. Under praktiken blev det glasklart att det är socionom jag vill bli men jag tror inte jag hade tänkt så för tjugo år sen. Men visst tvivlar jag på att jag kommer att fixa det BRA, ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur attans svårt det är och hur mycket jag har kvar att lära. Och att jag egentligen har bara mig själv som verktyg den dan jag är klar OM jag blir klar! Såklart är den insikten skrämmande, det är inte direkt trasiga bilar som ska lagas... Lite har jag funderat på hur det är det här med vad man blir och vad man är. Blir man en socialarbetare? Eller är man det? Likaså med till exempel lärare - är man det från start, eller blir man det med tiden?

Såg "Debatt" med Belinda Olsson om just lärare och de problem lärare och barn brottas med i dag. Många intressanta synpunkter, en som fastnat var någon som sa att "om man inte är intresserad själv av det man undervisar kan man omöjligt få barnen intresserade" och det vet alla som gått i skolan att så är det.

Jag minns med glädje och värme min allra första fröken, en engagerad, varm, hjärlig nyutexad fröken som blev min stora idol, såklart. Hon älskade att läsa och lära oss läsa, att hitta glädjen i att läsa en bok, att skriva berättelser, att formulera oss. Grunden till all undervisning ligger i att behärska språket, för i alla ämnen måste man kunna läsa för att lära mer. Är inte den grunden stabil, ja då krackelerar byggandet efter ett tag och det man inte kan och tycker om blir heller inte roligt.

Att få en lärare som har läs- och skrivglädje, som själv njuter av det och kan förmedla det till barnen gör att vi får barn som också läser och skriver med glädje. Lite skrämmande då att det examineras lärare som inte kan stava ordentligt, inte behärskar det de ska undervisa i. Där tror jag lärarutbildningen har lite att tänka på. Likaså har socionomutbildningen att tänka på ett intervjumoment innan man antar elever till utbildningen så att de personliga egenskaper man har också värderas. Det kanske skulle behöva göras inom alla utbildninga som involverar jobb med människor i nån form. Jag menar, vem har inte stött på till exempel en läkare eller sjuksköterska som borde sitta och vända papper eller nåt sånt...

Som sagt, jag hade inte alls kunnat tänka mig att bli socionom när jag var tjugo. Det är det jag upplevt och den jag blivit under de här åren som fått mig att välja att bli det. Så jag kan inte säga att jag "är" en socionom, men jag tror att jag har de egenskaper som är bra att ha. Jag tror inte det passar alla att bli det och det är precis som det ska vara, hur skulle världen se ut om alla ville bli socionomer, haha! Men om man inte har en stark vilja att hjälpa, att möta människor, att vara nyfiken på de man möter, ett intresse - genuint - för andra människor, ja då kanske det inte är den här utbildningen man ska gå. Jag tror det är svårt att plugga sig till de här egenskaperna, lika lite som man kan plugga sig till att bli lång ;-). Att bli lärare är samma sak, brinner man inte för att förmedla det man kan, att få barn att växa (ja, nu menar jag inte på längden då, haha) och engagera, ja då kanske det inte är lärare man ska bli. Jag började själv lärarutbildningen och gick en termin och insåg att det inte var nåt för mig. Jag är ingen "undervisande" och fängslande person utan mer en diskuterande, funderande... kanske ;-). Däremot kan jag tycka att min sonhustru (ja, det finns väl inget bättre ord trots att de inte är gifta) är som skapt att vara lärare. Hon har det liksom "i blodet", det kommer naturligt för henne. Och så går hon ju lärarutbildningen då, förstås ;-).

Så här står det i de yrkesetiska riktlinjerna för socionomer, kan vara bra att fundera på:

Det bemötande man väljer kan dels vara uttryckför en personlig grundinställning till andra människor, dels handla om en professionell bemötanderepertoar. Handläggarens hållning i ett ”offentligt möte” kan beskrivas med ett flertal nyckelord, till exempel: empati, respekt, ansvar, engagemang, tillit, varsamhet, jämlikhet, ödmjukhet och uppriktighet.

 

Fina ord och det vore förmätet att säga att hejhopp, precis så här är jag - lite väl pompöst, liksom... Men lite måste man nog känna igen sig i den här formuleringen om man ska bli en bra socionom, både för sin egen och andras skull.

Så: är man eller blir man sin titel? Kanske är det 50-50? Men visst behövs det en sorts extra gnista för att utbilda sig till ett yrke som innebär arbete med och för människor, jag tror inte man väljer det för pengarna ;-) och det kanske är bra på ett sätt. Då får man de "passionerade" till de yrkena, för karriäristerna lär välja nåt annat som innefattar mer lön...

Idag var jag förresten upp och fikade på min praktikplats, och oj vad roligt det var att se alla. Eller de som var där, några saknades. Jag längtar verkligen tillbaka! Men det får bli sen, jag ska ju praktisera om ett år igen ;-) Först har jag lite kurser att bli klar med, i måndags började missbrukskursen och så är det två kurser till innan sommaren. Snabbar ryck och lite dötid! Då slipper man ha tråkigt i alla fall :-)