sexbarnsmamma

Mitt första djurminne är när jag sitter hemma på köksgolvet och klappar en vild hare som någon (pappa?) hade tagit vara på i skogen. Tror jag, det var djur runtomkring mig hela tiden från det att jag föddes, men just det här minns jag trots att jag inte kan ha varit mer än 2-3 år. Sen har det bara fortsatt, mina djurminnen, och jag har många härliga må ni tro. Vad är det som gör att en del - som jag - blir så betagna i djur? Vi är många som växt upp på landet men inte alla delar mitt intresse, jag ser skillnad på mina barn trots att de fått växa upp med djur. Nej, jag vet inte vad det beror på men för mig är det nästintill otänkbart att leva utan djur.

Men hur började det då? Ja, när jag var liten och inte hade något eget djur (det fanns både grisar och jakthundar i familjen, men ingen av dem var särskilt gosvänlig - ja katterna Sessan och Rocky då, de fick stå ut med mycket kan jag lova!) så såg jag till att skaffa mig. Inte så populära: råttor, möss, grodor och paddor... Jag och mitt sommarsyskon Carina gick ut på jakt nedanför huset och sen hade vi två stora plåtbaljor där vi hade våra nya vänner :-) Kan säga att mamma tyckte väl inte att det var SÅ himla kul, men vi fick hållas. Namn fick de såklar allihopa, och ett fasligt sjå hade vi att hitta feta flugor åt alla våra paddor och grodor... Sorgen var stor en morgon när vi kom ut och en av katterna hade gått bananas och dödat alla råttor, då blev det stor begravning med många tårar. Faktiskt hittade jag några av korsen bara för nåt år sen "här vilar lilla Råttis, vi älskar dig för evigt" och vips kom alla minnena över mig.

Mina ömma föräldrar fick stå ut med mycket, som sagt. När jag växt på mig lite och ville ha mer tama husdjur, tog jag helt sonika hem två kaniner. När mamma och pappa var borta i nåt ärende. När de kom ställdes de inför fullbordat faktum, och jo, jag fick behålla dem. Sen tog jag hem kattungar med jämna mellanrum, men alla utom en fick jag lämna tillbaka. När jag kom hem med en häst på gården sa de faktiskt stopp och belägg, men efter att jag skött hästen ett par år där den bodde skulle jag så äntligen få henne. Då var det faktiskt jag som själv sa ifrån, jag skulle precis börja gymnasiet då och insåg att jag inte skulle ha tid för henne. Det där med hästeriet tog jag så igen när vi köpte det här huset, först lille tjurige shettisen Nalle som vi hade i tre-fyra år och sen underbara Docka som var vår foderhäst i tre år. Men nu är det häststopp här, vi måste absolut få mer tid över innan vi ger oss på det äventyret igen!

Jag minns också när jag, min lillebror och sommarbarnen fick två zebrafinkar en sommar. Åh, vad vi tyckte de var fina! Tyvärr dog en av dem rätt snabbt, och det blev sedvanlig begravning bakom huset, bredvid paddor och möss. Efter någon timme kom tjusiga Rocky (norska skogkatten, med en ENORM päls) in och var full med zebrafinkfjädrar. Han hade fixat sig middag på egen hand, tänk vad vi skällde på honom. Han fattade ingenting - varför ställa sig och gräva ner maten för honom, och sen skälla när han jobbat så hårt för att gräva upp den? Ja, djurlivet är inte alltid vackert kan jag säga ;-)

Min allra första, egna hund fick jag när jag var tolv. En underbar liten sheltie som hette Zenita, hon har en särskild plats i mitt hjärta. Hon var med ända till jag fick mitt första barn, så jag fick gå igenom en bit av barndomen, hela tonåren och en bit in i vuxenåldern med henne. En fantastisk vän som var den trognaset jag mött. Just för att hon var sån hon var vill jag inte ha en sheltie igen, för ingen, ingen kan bli som hon var. Det skulle bara kännas helt tokigt.

Efter, och samtidigt med, Zenita, har det varit många hundar. Den ras som varit mig trogen genom alla år är collien och även av dem finns en som ligger mig extra varmt om hjärtat. Det är Tessan, som jag köpte som 18-åring, och som blev tolv år gammal och fick en kull fina valpar. Så klok och vacker hon var, och bara min! Andra hundar kan ju vara lite mer "otrogna" men Tessan hade bara mig, jämt. Visst minns jag alla mina djur, framför allt då hundarna, men som sagt - några av dem stod mig närmre än de andra. Och just nu har vi då ingen hund, men jag vill verkligen nån gång i framtiden ha en collievalp igen - bara vi har tillräckligt med tid så har vi en lite lurv här kan jag lova!

Just nu har vi ju en annan liten lurv, vår lilla busiga Mollis! Vi skulle ju inte ha nån mer katt, men ibland "händer det bara" och det är ingen tvekan om att hon skulle till precis oss. Hon är galet lik Sessan från förr, och klok som få. Tiger har fått en härlig kompis, jag är så glad att det funkar så fint med dem. Han är ju bevars en gammal, kastrerad gentleman som mest vill vila, men Mollis har fått liv i den gamle farbrorn och de har busrejs här så tussarna yr - det är så underhållandet att titta på dem så man glömmer allt annat!

Snart ska jag gå ut till vår bautakanin Lillan, hon brukar vilja vara ute på gården en stund om solen skiner. Igår skrämde dock Mollis henne, det var första gångne Mollis följde med till stallet, så hon gömde sig i sin bur. Inte utan att jag förstår henne ;-). Sen ska pullorna ses över och äggen plockas in. Visst har jag det underbart? Det är just bara den där lilla gläfscollien som fattas...