sexbarnsmamma

När jag var barn lekte jag "alltid" i skogen. Tvärs över vägen hade vi ett "berg" - idag ser jag att det bara är en liten kulle men när jag var fyra-fem år var det sannerligen ett berg. När jag blev lite äldre gick skogsutflykterna lite längre in i skogen, ofta hade jag lillebror med mig och så kompisar - på somrarna var de fler men vintertid var det mest min vän Maria och då var vi inte så mycket i skogen. Det var ofta så mycket snö när jag var barn, så det gick helt enkelt inte. Om vi inte hade skidorna, förstås. Jag minns också att när vi var lite äldre så gick äventyret ibland till det "riktiga" berget i byn, och idag ÄR det fortfarande ett redigt stort berg - tänk att vi gick själva dit upp, med fika och barfota var vi såklart! Och alla bäckar vi lekte vid - där hittade vi grodyngel på våren, vi byggde små båtar, vi gjorde små, egna hem där vi lagade mat på vatten, bär, svampar och vad vi nu hittade. Och vet ni - vi fick vara i fred från de vuxna, vi fick leka så jag är brydd att vi inte lekte ihjäl oss på kuppen ;-).

Det var mycket frihet och ute när jag var barn, det fanns ingen rädsla för pedofiler (jo, de fanns nog men det fanns helt enkelt inget ord för det och var inget man pratade om då), bilarna var få i vår by, alla kände alla och tilliten var stor. Det är sorgligt att barn av idag går miste om den här friheten, tycker jag. Vi föräldrar kan inte släppa ut våra barn i full frihet idag, det sätter andra människor och trafiken stopp för. Tyvärr tror jag det har blivit lite väl nojjigt ibland, lite väl mycket "lägga-sig-i" barnens liv. ALLT de gör ska vi vara med på, från fotbollsträningar till skoldiscon. Inte för att det är fel att vara delaktig, men nog tror jag ungarna skulle vilja ha sitt eget liv ibland. Som när det var dans för ett tag sen för skolorna runt omkring här och Oline var där - när hon kom på kvällen tyckte hon det hade varit lite jobbigt med själva dansandet eftersom föräldrarna tog så mycket plats när de dansade... Nej, jag var inte där och dansade för Oline bad mig uttryckligen att låta bli. Och jo, jag förstår henne. Nog för att jag är gammal men jag kan lätt tänka mig in i hur jag skulle ha känt det om jag varit i hennes (dans)skor ;-).

Men skogen vill jag ge barna, precis som jag hade skogen. Finns det bättre lekplats? Idag gjorde jag, Alice och Frida oss en lite tur. Jag bostätter mig tillfälligt på en mossbeklädd sten, blundar, drar in skogsdofter och lyssnar till barnalek och fågelkvitter medan solen leker mellan träden. Försöker hålla mig ifrån tjejernas lek, men kan inte låta bli att smyglyssna. Ljuvlig smyglyssning, en sån fantasi de har. Och det gör det så bra utan inblandning av mig ;-) Det, mina vänner, är livskvalitet! Och gör att den eländiga förkylingen jag dras med känns lite bättre. Lite kort hann jag knäppa också.













Kommentarer till inlägget: