Påskmorgon 2011-04-24
Tänk, jag har redan hunnit med att ligga i hammocken och njuta av skuggan - det är redan högsommarvärme fast vi inte ens ha kommit till sköna maj! Ljuvligt! När jag låg där i hammocken och viftade på tårna, blundade och kände påskfrid hörde jag hur fåglarna jublade över våren. Det är lätt att ta fåglekvittret för givet, men om man blundar och verkligen lyssnar så är det rätt makalöst vilken kakafoni av olika ljud de små gynnarna lyckas åstakomma. En del låter som saxar, andra piper, några kvittrar, det är långa sånger i de mest konstifika stämmor, de svarar varandra - utan dem skulle det bli väldigt tråkigt ute kan jag säga. Jag gillar skatorna också, tycker de är vackra och kloka och väldigt underhållande att titta på. Många gillar dem inte men min teori är att det beror på att skatorna är smarta och lyckas överlista människan, ungefär som vargen. Djur ska liksom inte vara för smarta, det är inte bra för dem... då kan vi människor känna oss hotade. Det är som sagt min teori det ;-).
Så nu har jag fått ligga ute och njuta av fågelkvitter, solvärme och barnapladder. Frida har berättat om sin hemlige kompis Kolmo, som bor i ett grönt hus i Ånge men som ska komma och bo här hos oss från och med nu, tydligen. Ja, en mer eller mindre ska vi väl klara av, haha :-). De har fullt sjå nu att dra ihop påskbrasan som vi ska elda senare idag, till det blir det chokladbollar och senare färsk, grillad kyckling. Nej, vi ska inte elda den över brasan och nej, det är inte vår egen kyckling. Tack och lov, jag skulle nog ha lite svårt att äta våra egna höns både på grund av segheten de förmodligen bestitter och så rent känslomässigt då förstås. Dubbelmoral? Jepp.
Det gick fint för Becka igår när hon jobbade, hon gjorde succé precis som jag trodde :-) Härligt att äntligen få tjäna sig lite egna pengar, det är frihet, det!
Den enda tagg i hjärtat jag har, som gör solen lite svalare och fågelkvittret lite mattare är tanken på hur Nikes familj saknar sin lilla tös. Jag brukar fånga upp någon av mina tre "små" (som inte längre är så små, nån av dem) hålla om dem och utan att vi säger nåt så tror jag de känner det jag känner. Så är vi så, bara tysta ihop ett tag och skickar värme till Jannika och familjen. Hur ska de inte sakna hennes lilla person :-(...
Livet är både glädje och sorg, lycka och tårar, skratt och tårar. Och varje dag vi har tillsammans är en fin gåva.
