Beslutet är fattat.
Förra sommaren läste jag två sommarkurser för att få vara hemma med barnen och låta dem få ha sommarlov hela sommaren vilket jag inte ångrar en sekund. Jag läste en barnlitteraturkurs där jag skrev om Barna Hedenhös ur ett genusperspektiv och så läste jag en deckarkurs, massor av bra deckare - allt från Agatha Christie till Camilla Läckberg. MEN, och det finns ju alltid ett men med, jag kan inte säga att jag kunde slappna av på hela sommaren. Jag hade hela tiden huvudet nån annanstans, alltid en oro över duggor, inlämningsuppgifter och deadlines. En inneboende stress över att inte klara kurserna. Vilket jag gjorde, som tur var, så att jag fick mitt CSN... Tankarna har farit i huvudet hur jag ska göra den här sommaren, om jag ska sommarkursa eller inte. Kanske till och med jobba?
Utan att ljuga eller överdriva kan jag säga att det känns som om jag har en motor i mig som brummar och går och aldrig får vila, och så har det känts sen jag började plugga hösten -09. En universitetsstuderande har liksom aldrig jullov, sportlov eller påsklov. Och läser man sommarkurser har man inget sommarlov heller. Var femte helg är ledig för då har man gjort tenta och kan hämta andan ett tag, men då har man ju en sån tentaångest över hur det gick så då gnager DET i en.
Igår fick jag reda på tentaresultatet för Barn- och familjtentan, ett härligt och oväntat B blev det. Jag trodde inte ens jag hade rott den i hamn... Men nu sitter jag här med fulla bordet av anteckningar och böcker, nu är det tenta på fredag igen och jag hinner inte med mig känns det som.
Nåväl, de här tankarna om sommaren har gnagt i mig, och för några veckor sen pratade jag och Filip om det hela. Till råga på allt fick jag ett jättefint jobberbjudande som lät otroligt lockande men (här kommer ett men igen då...) då gällde det jobb hela, långa sommaren. Åh, som jag har funderat fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig. Livet kan förändras så fort, vi vet inte hur länge vi har varandra, Nikes död har väckt många känslor. Jag ska vara hemma hela sommaren. Inte plugga, inte jobba. Skrapa ihop de sista föräldradagarna, leva snålt och spara det som går i vår. För nästa sommar vet jag att jag måste jobba om jag får något, annars måste jag plugga för då är jag på slutklämmen i utbildningen om allt går bra.
Så det är lite "sista sommarn med gänget" nu, och jag känner att motorn behöver vila och smörjas för att orka med de sista ett och ett halvt åren. Mina barn har inte valt att jag ska plugga, det ska inte behöva gå ut över dem. Och ni kan tro att jag fått ro med det beslutet, även om det känns otroligt tungt just nu med pluggandet och allt annat som hänt så känner jag att sommaren inte är allt för långt borta och då ska jag vara Ledig. Med stort L, och inte bara fysiskt ledig utan ledig med huvudet också och vara närvarande.
Förutom pluggandet tänker jag nästan hela tiden på Jannika och hur de har det nu. En begravning som ska planeras. Vilken omöjlig tanke, att begrava sitt barn. Och hon måste göra det. Dagarna vi har tillsammans är sannerligen dyrbara och inget som bara ska slarvas bort...
Utan att ljuga eller överdriva kan jag säga att det känns som om jag har en motor i mig som brummar och går och aldrig får vila, och så har det känts sen jag började plugga hösten -09. En universitetsstuderande har liksom aldrig jullov, sportlov eller påsklov. Och läser man sommarkurser har man inget sommarlov heller. Var femte helg är ledig för då har man gjort tenta och kan hämta andan ett tag, men då har man ju en sån tentaångest över hur det gick så då gnager DET i en.
Igår fick jag reda på tentaresultatet för Barn- och familjtentan, ett härligt och oväntat B blev det. Jag trodde inte ens jag hade rott den i hamn... Men nu sitter jag här med fulla bordet av anteckningar och böcker, nu är det tenta på fredag igen och jag hinner inte med mig känns det som.
Nåväl, de här tankarna om sommaren har gnagt i mig, och för några veckor sen pratade jag och Filip om det hela. Till råga på allt fick jag ett jättefint jobberbjudande som lät otroligt lockande men (här kommer ett men igen då...) då gällde det jobb hela, långa sommaren. Åh, som jag har funderat fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig. Livet kan förändras så fort, vi vet inte hur länge vi har varandra, Nikes död har väckt många känslor. Jag ska vara hemma hela sommaren. Inte plugga, inte jobba. Skrapa ihop de sista föräldradagarna, leva snålt och spara det som går i vår. För nästa sommar vet jag att jag måste jobba om jag får något, annars måste jag plugga för då är jag på slutklämmen i utbildningen om allt går bra.
Så det är lite "sista sommarn med gänget" nu, och jag känner att motorn behöver vila och smörjas för att orka med de sista ett och ett halvt åren. Mina barn har inte valt att jag ska plugga, det ska inte behöva gå ut över dem. Och ni kan tro att jag fått ro med det beslutet, även om det känns otroligt tungt just nu med pluggandet och allt annat som hänt så känner jag att sommaren inte är allt för långt borta och då ska jag vara Ledig. Med stort L, och inte bara fysiskt ledig utan ledig med huvudet också och vara närvarande.
Förutom pluggandet tänker jag nästan hela tiden på Jannika och hur de har det nu. En begravning som ska planeras. Vilken omöjlig tanke, att begrava sitt barn. Och hon måste göra det. Dagarna vi har tillsammans är sannerligen dyrbara och inget som bara ska slarvas bort...
Kommentarer
Trackback
