sexbarnsmamma

För några år sen lärde jag känna en väldigt speciell tjej. Vi var hos vår gemensamma mentor Anna Wahlgren i Gastsjön för att hjälpa små barn att sova gott hela natten, och från första stund blev vi riktigt goda vänner. Vi skojade och kallade oss för tvillingsjälar, och sen dess har vi haft en tät kontakt och delat många funderingar. Några gånger har vi träffats ”på riktigt” och det har varit minnesvärda gånger, fyllda med mycket skratt och långa härliga diskussioner om allt från astrologi till barn. En vän jag håller oändligt mycket av och respekterar för hennes klokhet och människokärlek. Något vi har gemensamt var att vi har många barn och att vi själva vill ta hand om dem så länge som det bara går. Vi har trixat och donat för att kunna vara hemma med barnen länge och vi har båda tyckt det varit värt alla uppoffringar som finns för att få de första, viktiga åren med våra älskade ungar. Långa semestrar och dyra prylar har inte varit det som varit vikigt för oss, vi prioriterar tiden och vardagen med barnen istället.

En person som ger energi och sprider glädje omkring sig och som alltid sätter sina barn i främsta rummet och jag vet att vi är många som känner så om den här mycket speciella vännen.

Jannika heter hon och är det någon person på jorden som förtjänar all lycka som finns är det hon.

Nu har det fullständigt obegripliga hänt. Det som aldrig får hända. Som känns tomt och meningslöst. Jannikas fina dotter Nike har dött.

Nike har jag också haft förmånen att träffa. Vilken liten skönhet, vilka kloka ögon! Ett leende som smälte polaris, ett hjärta av guld. Jag ser henne framför mig som om hon vore alldeles levande och glad, med sommarbruna ben och det långa håret virvlande runt det lilla, söta ansiktet. Jag vet att många andra kände Nike mycket mer än jag hade förmånen att göra, och ändå är mitt minne av henne så starkt. Hon var en flicka som gjorde intryck, som man inte kunde låta bli att tycka om, genast. Hon var på många sätt lik sin fina mor.

Nikes tre syskon och pappa har jag aldrig träffat, men ändå känns det som om jag känner dem en aning ändå. Vi har delat så många vardagshändelser jag och Jannika, så många funderingar att pappa Andreas (”min snygge man” som Jannika alltid säger med stor kärlek i rösten), storebror Jaja, lillebror Milo och lillasyster Nella känns som nära vänner de också. Jag kan inte förstå, inte ana, hur familjen har det nu i den här obegripligt svåra stunden. Men jag är innerligt glad att de har varandra och kan ge varandra kärlek och kraft i det här svåra.

Hur kan en sjuåring få dö? Magsjuka hade hon haft, varit hängig och blivit sämre och sen dog hon. Jag fattar inte – vi har haft magsjuka och varit jättedåliga vi också och det finns inte i tanken att man kan dö av det. Ändå åkte familjen in på sjukhuset med Nike, hur många skulle ha gjort det? Det finns inte i tanken att ett barn kan dö så fort av något så vanligt. Jag tror vi är många som är chockade över hur det kunde gå så fort, att det över huvud taget kunde hända.

Jag vet att vi också är många som frågat Jannika om det finns något, vad som helst, vi kan göra. Jag vet vad vi kan göra, alla vi som känner maktlöshet och sorg. Det finns inget Jannika hellre vill än att vara med sina tre barn hon har kvar i livet, så mycket det bara går. Hennes föräldradagar är slut och med det de pengar som behövs till att äta, leva, bo. Kan vi hjälpas åt att ge Jaja, Milo och Nella några månader i lugn och ro hemma, ha mamma kvar ett tag till har vi gjort något handgripligt, praktiskt. Då har vi hjälpt till på riktigt. Nike kommer aldrig att komma tillbaka för dem, hennes dagar på jorden är slut men hennes syskon finns kvar och de vill inget hellre än att ha familjen samlad nu, att få läka tillsammans i lugn och ro utan att behöva känna någon stress över något så värdsligt som pengar.

Jag har ett konto som är tomt, min tanke är att vi under närmsta månaden kunde hjälpas åt att samla ihop pengar till familjen för att hjälpa dem. Jag vet att många tänkt skicka en blomma, men jag tror att de pengarna gör bättre nytta som pengar än som blommor. Om man måste välja. Man måste inte ge mycket, många bäckar små… Man kan också vara anonym om det känns bättre, märk då instättningen med bara ”Nike”.

Jag önskar vi kunde ge Jannika och familjen Nike tillbaka, att de kunde få vakna och det här bara var en hemsk dröm. Att Nike skulle skutta upp ur sängen och frisk igen. Åh, vad jag önskar det. Det allra minsta vi kan göra, tillsammans, är att ge familjen lite ro. Lite mindre oro.

Vill du hjälpa Jannika, hjälpa familjen?

Kontonumret är i så fall:

clearnr: 7815 kontonummer: 1115971, och det är Swedbank.

Skriv avsändare eller bara ”Nike” om du vill vara anonym. Jag tänkte lämna över pengarna vid månadens slut. Jag samlar alla namn på er som sätter in pengar, men skriver inte summan var och en satt in.

”-Oline, minns du Nike?

-Ja mamma, det är klart!

-Nike dog igår…

(jag gråter, Oline sitter tyst)

-Men mamma, hon kan väl inte vara död? Hon var ju så levande när jag såg henne sist…”