Mina egna futtiga problem...
Har precis knåpat ihop en text om internationellt socialt arbete (som nuvarande kursen handlar om) på 2000 tecken. Det är svårare än man kan tro att hålla sig till den gränsen. När jag väl börjar skriva så är det jättekrångligt att hålla sig inom maxgränsen... Att hålla sig kort och koncis är en konst, minst sagt. Men det jobbiga med den här nya kursen som börjat är INTE att vi har en inlämningsuppgift i veckan med just 2000 tecken, inte heller att vi har ett obligatorisk seminarie per vecka. Nej, det jobbiga med den här kursen är själva läraren. En mer uppblåst, otrevlig och självgod människa har jag nog inte stött på tror jag. Och han ska undervisa blivande socionomer, det är ju bra konstigt! Han var så fruktansvärt överlägsen i tonen och nedlåtande under föreläsningen och fortsätter i samma anda på vårt studentforum. Blä. Men. Jag (och nittio till...) har väl fått honom i vår väg för att träna upp tålamod och vidsynthet. Eller nåt...
Men såna problem är ju fullkomligt värdsliga när man jämför hur andra har det. I går blev en tjej i fyrtio-femtio årsåldern här på byn påkörd på vägen som går utanför vårt hus. Så hemskt, så hemskt, hon ligger svårt skadad på Umeå lasarett. Vägen här utanför är alldeles för smal och folk kör alldeles för fort, ingen trottoar, knappt någon vägren. Att vi har blivit lovade en cykel- och gångväg i många herrans år men undanflykterna haglat varje sommar och det känns såklart absurt när en sån här olycka inträffar. Vi blev på allvar lovade nämnda gångväg till 2007, men jag minns inte nu vilken ursäkt som var aktuell det året. Nu har jag fått höra att det är någon/några husägare efter vägen som vägrat sälja en liten ynka tomtbit så att gångvägen kan komma till. Hur sniken får man BLI??? Solidaritet, liksom... Jag antar att gångvägen kommer att byggas i ett flygande fläng nu, men priset blev alldeles för högt. Sen är det ju inte alls säkert att den här olyckan hade undvikits ändå, det har tydligen framkommit att föraren var drogpåverkad. Fruktansvärt att tänka att vi har såna bilförare ute i trafiken, som vi och våra barn möter varje dag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket trafikvett jag lär mina barn om det kommer en förare som varken ser eller hör, som inte har någon respekt för andra människors liv. Nu får vi be för att hon klarar sig, den stackars kvinnan som blev nermejad under sin promenad :-(
Snart är det begravning för lilla Nike också. Bara tanken på den gör att det knyter sig i magen. Lilla fina Nike. Jag ska åka ner och vara med även om det kommer att bli det svåraste jag gjort. Ingen, ingen borde behöva begrava sitt lilla barn. Ingen. Det är en så svår tanke att det knappt går att tänka den.
När man ställer sina egna, futtiga problem mot Nikes familjs smärta eller mot hon som ligger svårt skadad på sjukhus nu så skäms man nästan. Eller inte nästan, jag skäms. Den insikten har jag i alla fall.
Livet kan förändras på en sekund. Man har ingen aning om hur länge man har varandra eller livet själv. Så säg inget du vill ha osagt, gör inget du vill ha ogjort.
Men såna problem är ju fullkomligt värdsliga när man jämför hur andra har det. I går blev en tjej i fyrtio-femtio årsåldern här på byn påkörd på vägen som går utanför vårt hus. Så hemskt, så hemskt, hon ligger svårt skadad på Umeå lasarett. Vägen här utanför är alldeles för smal och folk kör alldeles för fort, ingen trottoar, knappt någon vägren. Att vi har blivit lovade en cykel- och gångväg i många herrans år men undanflykterna haglat varje sommar och det känns såklart absurt när en sån här olycka inträffar. Vi blev på allvar lovade nämnda gångväg till 2007, men jag minns inte nu vilken ursäkt som var aktuell det året. Nu har jag fått höra att det är någon/några husägare efter vägen som vägrat sälja en liten ynka tomtbit så att gångvägen kan komma till. Hur sniken får man BLI??? Solidaritet, liksom... Jag antar att gångvägen kommer att byggas i ett flygande fläng nu, men priset blev alldeles för högt. Sen är det ju inte alls säkert att den här olyckan hade undvikits ändå, det har tydligen framkommit att föraren var drogpåverkad. Fruktansvärt att tänka att vi har såna bilförare ute i trafiken, som vi och våra barn möter varje dag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket trafikvett jag lär mina barn om det kommer en förare som varken ser eller hör, som inte har någon respekt för andra människors liv. Nu får vi be för att hon klarar sig, den stackars kvinnan som blev nermejad under sin promenad :-(
Snart är det begravning för lilla Nike också. Bara tanken på den gör att det knyter sig i magen. Lilla fina Nike. Jag ska åka ner och vara med även om det kommer att bli det svåraste jag gjort. Ingen, ingen borde behöva begrava sitt lilla barn. Ingen. Det är en så svår tanke att det knappt går att tänka den.
När man ställer sina egna, futtiga problem mot Nikes familjs smärta eller mot hon som ligger svårt skadad på sjukhus nu så skäms man nästan. Eller inte nästan, jag skäms. Den insikten har jag i alla fall.
Livet kan förändras på en sekund. Man har ingen aning om hur länge man har varandra eller livet själv. Så säg inget du vill ha osagt, gör inget du vill ha ogjort.
Kommentarer
Trackback
