Ansiktsboken!
Så har jag då gått sta och blitt förkyld och känner jag min kropp rätt (och det borde jag ju göra efter dryga 40 år...) så kommer jag att gå här och nysa och snora i veckor. Suck. Man ska akta sig för vad man önskar, men ibland - IBLAND - önskar jag att jag kunde bli rejält förkyld med feber och annat som hör till och sen frisk efter ett par, tre dagar. Men jag har den här långdragna, feberfria varianten som är just långdragen...
Tvingande iallafall iväg mig själv och Cera på en skogstur på förmiddan, ljuvligt vinterväder och glad hund som älskar snön! Lyssnade på Morgonpasset medan jag gick - för övrigt ett favvoprogram hos mig! - och i morse handlade det om facebook och andra digitala medier och hur olika vi förhåller oss till det. En beteendevetare var med och hjälpte till att reda ut begreppen och jag tyckte det var jätteintressant!
Det är ju så olika hur vi använder t ex fejjan, det finns ju faktiskt de som inte använder det alls och andra som mer eller mindre lever sitt liv genom det. Jag tycker facebook är en fantastisk uppfinning och är överlycklig över att det finns, jag har hittat så många av mina gamla vänner, håller kontakt med släkt och vänner, får massor med ny och viktig information länkat till mig där, håller koll på födelsedagar - ja, jag har svårt att tänka mig att vara utan facebook faktiskt.
Sen är det olika hur man väljer sina vänner också - jag har många "vänner", eller bekanta kanske skulle passa bättre för vänner med alla kan jag inte säga att jag är - och har inga problem alls med det. Andra väljer att "bara" ha sina riktiga vänner som vänner och rensar sina vänlistor med jämna mellanrum. Det är fint att man kan göra hur man vill, men jag tycker det är enklare att ha kvar mina bekanta, gärna skaffa fler, och sen kan man ju alltid välja vilka man vill läsa och kommentera :-)
Nåt annat som är olika är såklart hur mycket man väljer att skriva (och läsa).
En del tycks använda fejjan som klagomur, det gnälls över allt från väder till vänner, från jobb till mat. Lite tröttsamt och kan ta energi, men det vägs ofta upp av de som alltid är översvallande lyckliga och bara skriver om glädje och kärlek. Ganska tröttsamt det med i längden, för vem har det så? Men visst vill vi ge en lite förskönad bild av den vi är och hur vi lever, så funkar ju bloggandet också. Det är jag den första att erkänna. En del väljer också att lämna ut det mesta om sitt liv och det kan också vara lite svårt att värja sig mot. Men det fina i kråksången är att man gör som man vill! Många skriver aldrig något själv utan är "smygare" som läser men inte ger sig tillkänna. Medan andra slår knut på sig själva för att få till underfundiga inlägg som inte ska likna nåt annat. Och det är ju den här variationen, mina vänner, som gör fejjan så himla BRA tycker jag! För det speglar ju livet och hur vi är, tänk om vi alla vore lika och skrev på exakt samma sätt. Boooring...
Jag tror facebook kommer att bli en lika självklar del i vår vardag som telefonen, mobilen och mailen. Om det inte redan är det. Jag tror vi kommer att lära oss hitta en bra balans i användandet av fejjan också, även om inte alla är där än. Nu grunnar jag bara på det här med twitter. För där är jag inte än. Vilket så många andra är. Kanske nåt att kolla upp...
Tvingande iallafall iväg mig själv och Cera på en skogstur på förmiddan, ljuvligt vinterväder och glad hund som älskar snön! Lyssnade på Morgonpasset medan jag gick - för övrigt ett favvoprogram hos mig! - och i morse handlade det om facebook och andra digitala medier och hur olika vi förhåller oss till det. En beteendevetare var med och hjälpte till att reda ut begreppen och jag tyckte det var jätteintressant!
Det är ju så olika hur vi använder t ex fejjan, det finns ju faktiskt de som inte använder det alls och andra som mer eller mindre lever sitt liv genom det. Jag tycker facebook är en fantastisk uppfinning och är överlycklig över att det finns, jag har hittat så många av mina gamla vänner, håller kontakt med släkt och vänner, får massor med ny och viktig information länkat till mig där, håller koll på födelsedagar - ja, jag har svårt att tänka mig att vara utan facebook faktiskt.
Sen är det olika hur man väljer sina vänner också - jag har många "vänner", eller bekanta kanske skulle passa bättre för vänner med alla kan jag inte säga att jag är - och har inga problem alls med det. Andra väljer att "bara" ha sina riktiga vänner som vänner och rensar sina vänlistor med jämna mellanrum. Det är fint att man kan göra hur man vill, men jag tycker det är enklare att ha kvar mina bekanta, gärna skaffa fler, och sen kan man ju alltid välja vilka man vill läsa och kommentera :-)
Nåt annat som är olika är såklart hur mycket man väljer att skriva (och läsa).
En del tycks använda fejjan som klagomur, det gnälls över allt från väder till vänner, från jobb till mat. Lite tröttsamt och kan ta energi, men det vägs ofta upp av de som alltid är översvallande lyckliga och bara skriver om glädje och kärlek. Ganska tröttsamt det med i längden, för vem har det så? Men visst vill vi ge en lite förskönad bild av den vi är och hur vi lever, så funkar ju bloggandet också. Det är jag den första att erkänna. En del väljer också att lämna ut det mesta om sitt liv och det kan också vara lite svårt att värja sig mot. Men det fina i kråksången är att man gör som man vill! Många skriver aldrig något själv utan är "smygare" som läser men inte ger sig tillkänna. Medan andra slår knut på sig själva för att få till underfundiga inlägg som inte ska likna nåt annat. Och det är ju den här variationen, mina vänner, som gör fejjan så himla BRA tycker jag! För det speglar ju livet och hur vi är, tänk om vi alla vore lika och skrev på exakt samma sätt. Boooring...
Jag tror facebook kommer att bli en lika självklar del i vår vardag som telefonen, mobilen och mailen. Om det inte redan är det. Jag tror vi kommer att lära oss hitta en bra balans i användandet av fejjan också, även om inte alla är där än. Nu grunnar jag bara på det här med twitter. För där är jag inte än. Vilket så många andra är. Kanske nåt att kolla upp...
Kommentarer
Trackback
